Ny känsla..
En lång dag..
Vallad på brottsplatsen..
Arbetsplatsbesök!
Alla känslor på samma gång!
Sista besöket?
En märklig vardag..
Trött..
Ny vecka..
Erkänt..klart att han har!
Klockringning..
Tacksam så bad jag honom göra så..Jag kände ju henne och jag tyckte om henne..Har en tydlig bild av ett leende ansikte vid kaffebordet på näthinnan.. Jag orkar inte tänka på henne i vanliga fall men nu ljuder kyrkklockorna från vår närmaste kyrka och jag vet att de ringer in för begravningsakten.
Varje klang gör ont och jag tycker att det aldrig tar slut..
Nu skall hon begravas, den kvinna, med det leende ansiktet och glada skrattet! Hon, den kvinnan, som min son dödade.. Jag ber stilla i huvudet en bön om att hon skall förlåta min son och ber henne om ursäkt för att jag inte kan gå på hennes begravning. Att gå dit skulle kännas som ett hån gentemot hennes nära..alltså bär jag inte bara skam utan även skuld ...
Jag hoppas att hon hittat ro..
Vila i frid R. & Förlåt!
Omhäktning..
Tyvärr så innebär ju omhäktningen och de dröjande provsvaren att min andra son FORTFARANDE har ALLA sina ägodelar inlåsta i huset som förtsätter att vara avspärrat..Han har verkligen blivit sekundärt straffad för sin brors brott. Det känns så orättvist..
Jag har noterat att jag åter igen har gått in i en ny fas av min sorg och oro.. I går grät jag inte förrän vid 18 tiden, nytt rekord! Tankarna har börjat leta sig åt annat håll korta stunder..Känns skönt! Inser att jag fortfarande har svårt att se helheten i vad som faktiskt hänt, lätt att hamna i ett tillrättalagt tänkande kring fakta och ovisshet..
I själva verket så inser jag att hjärnan har en otrolig funktion i sitt sätt att portionera ut känslor och tankar i portioner som ligger just utanför det man tror sig kunna hantera..Sen får man lite tid till bearbetning, tar sig en liten bit fram innan den släpper på lite nya insikter och allt börjar om igen..
Det är tur att den funktionen finns för ingen klarar att ta in allt på en gång så egentligen skall jag väl vara tacksam att allt drar ut på tiden så..
Ovissheten tar en enorm mängd energi av mig..Alla tankar om och kring vad som egentligen hände, hur min son egentligen klarar av att sitta där han sitter, vad sa P7 undersökningen egentligen, hur lång tid kommer detta att ta innan rättegång, klarar jag rättegången, hur långt straff kommer han att få..frågorna är oändliga..och upptar en stor del av tankeverksamheten..
I går hände en sak som jag nästan skäms för idag..Inser efter ett samtal med en god vän att detr handlar om att jag nu börjar prova på hur det kommer att bli att leva med alltihop i framtiden.
Jag sprang på en gammal kursare på mataffären, en oinvigd i mitt hemliga fula rum, Kom på mig själv att jag medvetet utmanade ödet genom att berätta, brutalt ärligt och rätt upp och ner att jag var mamma till 27-åringen. De tjag skäms över är att jag sedan kallt studerade honom i hur han tog emot informationen, vad reaktionen blev, vad jag fick för respons och hur det kändes i mig.. Det var en helt oplanerad handling som jag inte helt förstår men det var nästan skönt att se hans chock och hans förvirring och rädsla i att han helt plötsligt stod med en obstinat morsa som släppte en hög med skit framför hans fötter..
Jag måste komma ihåg att be honom om ursäkt längre fram, stackarn..
Har skaffat mig en kamera, en fin dyr sak som jag inte har en aning om hur den fungerar. Tanken är att jag ska kunan ta många bilder till dig min son, bilder på dina barn, oss nära och kära, högtider, årstider..allt det du kommer att missa..Har också en tanke om att det kan få mina tankar att omvandlas i något konstruktivt..
Känns bra att fixera tankarna på något så banalt som att lära mig hur man ändrar en bländartid..
Psykiskt sjuk?
Jag känner mig enbart förvirrad..Försvarsmekanismerna slår en kullerbytta och ställer sig beredda att försvara och angripa eventuella attacker!
Jag hoppas verkligen att han hade en allverlig psykisk störning medans han dödade kvinnan, jag har klamrat mig fast vid tanken på att han befann sig i en psykos eller att han var drogpåverkad under den natten. Men att han fortfarande skulle befinna sig inom den psykosen än idag? Jag har ju träffat honom!?
Förbannar mig själv att jag inte läst på mer kring psykoser, himmel jag har ju arbetat med människor som befunnit sig i olika former av psykoser..varför lärde jag mig inte mer?!
Blir förbannad att tidnignarna kan läsa läkarutlåtanden men inte jag..Har dom större rätt än mig att ta del av min sons historia?
Idag skall jag upp och träffa honom igen..Det har helt plötsligt blivit tätt mellan besöken..känns bra men är också så känslosamt att jag blir helt tom efter varje besök och det är jobbigt.. Nu ska jag dessutom sitta och spana efter psykotiska drag hos honom..NEJ, det tänker jag inte göra för det betyder att jag tror på det tidnignen skriver, hur de valt att vinkla..och det har jag lärt mig..det skrivna ordet är ingen sanning!
Inte ens det jag skriver är den hela sanningen, den har passerat mitt eget känslofilter, mina värderingars filter, hänsyns gentemot nära och käras filter... Och om mina egna ord ändå är redigerade..Hur skall då inte en reporters filter se ut? Tror att det är rätt så grovmaskigt, för att skapa läsvärde, vara informativt men inte tråkigt, Skall kunna sättas en lockande rubrik till mm...För att inte tala om dennes värderingar..
Tänker på reporten från en av kvällstidnignarna som ringde upp för att berätta vad han skulle skriva en kväll...Detaljer om hu rhan dödade kvinnan , blodiga knivar, drama, drama, drama...jag stoppade den artikeln med orden om du skrive rdet där så kommer jag att anmäla dig..det där är usel journalistik och låter som en kass version av en obduktion i CSI.. Artikeln kom aldrig i tryck..Jag hoppas han blev satt på redigeringen i stället...
Skammen & avstånd?
Igår var det någon som berättade för mig att det fanns en sådan skam i deras familj kring en händelse en anhörig var skyldig till, att kvinnan som berättade inte längre kunde tala om sin anhörige med släktingar.
Att alla i släkten tagit ett avstånd från honom. Han finns inte längre, borta, ingen nämner ingen frågar..
Jag blev alldeles ställs!
Är det så det kommer att bli så småningom..att alla kommer att förtränga att min son någonsin funnits?
Jag vet att hans barn och vi de allra närmaste inte kommer att drabbas av detta men alla andra? Kommer det han gjort skicka honom in i skammens träsk i större omfattning än vad jag förstår. Att han får sitta många år i fängelse , är inte det nog? Ska vi förskjuta honom också? Finns det en sådan förväntan från samhället?
Eller är det samma sak även här?
Det stora hemska som man inte riktigt vet hur man ska tala om?
Vad ska man säga till en anhörig eller vän som har en son eller dotter som sitter inlåst i något som känns som hela livet?
Hur många frågor törs man ställa innan man verkar morbid? Innan man lägger näsan i blöt. Och om vi i den närmaste kretsen har svårt att förstå och ta in hela verkligheten som den innebär, hur ska då någon annan utomstående eller längre bort i kedjan av släktingar och bekanta som lider med en men samtidigt är så otroligt tacksamma att det inte drabbat dem, förstå.?
Jag är rädd att jag skall fastna i något av de stadier jag märker att jag går in och ut ur.. Jag vill inte sitta om några år och skriva i bloggen om hur jobbigt och smärtsamt allting är.. Jag vill gå vidare, inser att jag måste.
Men än så länge så känns det som ett stort svek att ens tänka tanken!
Jag är hans mamma, hon som älskar honom innan och utan, om hon går vidare, vem har han då?
Jag måste hitta en nivå som är lagom smärtsam att bära genom de år som det kommer att pågå.
Inser samtidigt som jag skriver att jag rusar på framåt..Jag är just nu här och nu och kan inte vara någon annanstans.. Det är bara det att här och nu gör så inni helvete ont..oavbruten rivande smärta i hela bröstkorgen som vägrar ge med sig...
Mer praktiska saker, ja, det är ju i alla fall något som man kan se konkret på och agera i.
Varför skriver jag..?
Jag vill förklara varför jag skriver på bloggen. Jag har förstått att några tycker att jag lämnar ut högst personlig information kring mig själv och min son.
Jag har fått goda råd att vara försiktig, att jag kan mötas av människor som vill mig illa. Ja, det kanske jag gör!
MEN, beslutet att skriva på det sätt jag nu gör kommer sig från de första dagarna efter mordet. Då allt var ett enda kaos och vågorna av panik och hysteri sköljde över mig en gång i timmen minst.
Jag är en människa som använder mig av nätet i stort sett hela dagarna, först i mitt arbete och sedan på fritiden. Jag sitter alltså många timmar per dag framför datorn.
Under de första dagarna var det inte en enda människa i form av sitt arbete som tog kontakt med oss. Det fanns ingen krishantering, ingen från vare sig socvialtjänst, sjukhus, kyrka eller polis som gav något råd eller stöd i det trauma vi befann oss i. Detta är något som förvånar mig idag och skrämmer mig.
Min vana trogen så sökte jag hjälpen via nätet. Jag hittade INGENTING!
Jag har aldrig läst bloggar innan och hade fördommar om att de var ytliga och att de skrevs av unga kvinnor som alla ville bli en ny Blondinbella och få fri pass till stureplan.
Tredje kvällen efter mordet så gjorde jag en sökning i alla fall bland bloggar och döm om min förvåning då en blogg dök upp. EN blogg skriven av en mamma i andra änden av landet som hade befunnit sig i samma sits som mig för två år sedan. Det var en sådan tröst att läsa hennes rader och jag tog mod till mig och lämnade en kommentar. Redan samma natt fick jag ett långt mail från denna mamma. Det var en sådan stark känsla att någon annan delade sin erfarenhet och sorg med mig, jag var inte ensam längre!
Dagen efter fattade jag beslutet att skriva bloggen! INGEN förälder eller nära anhörig skall behöva uppleva den känslan av ensamhet och att inte hitta någonstans att vända sig.
Det kan vara så att jag kommer att ångra mig men jag tror inte det, det känns inte så. Som de som känner mig vet så har jag alltid varit rätt så öppen med vad som hände roch sker i mitt/vårt liv och det är något som jag endast ett ytterst fåtal gånger ångrat och då har det handlat om enstaka individer som inte kunant hantera det jag sagt.
Så, jag hoppas innerligt att mina rader kan göra samma goda verkan för en annan anhörig i framtiden och att även den människan vågar höra av sig till mig!
Tack..
Jag måste skriva ett gemensamt TACK till er alla som orkar läsa mina rader och dessutom skriva små kommentarer till mig.. Ni ska veta att de värmer och jag suger tacksamt i mig såväl energin och råden från dem alla!
Ofta känner jag mig ohyggligt ensam i alltihopa, trots att jag får ett jättefint stöd från nära och kära men även från helt främmande människor.
Jag är otroligt tacksam för den stöttning jag fått under de dagar som gått.
Ändå på kvällen, när jag släcker lampan så är jag ensam om mina tankar och det är en fruktansvärd ensamhet som jag inte önskar någon människa..så tänker jag på min son, hur ensam han måste känna sig.. Då blir det nästan outhärdligt..
Jag vill bara nu att rättegången skall komma och vi får veta vad som väntar och hur vi kan förhålla oss till vår nya verklighet! Samtidigt så är det min stora fasa, då vet vi vad som skall komma och vad vi måste förhålla oss till.. Det är kanske lika illa att vara här och nu som sen och då!
Brev till dig!
Hur jag än formulerar nmig för att kunna skriva om mina känslor kring allt som hänt så får jag hela tiden börja om då jag inser att åklagaren aldrig kommer att släppa igenom mina rader. Så svårt att formulera ett helt känsloregister utan att röra vid det hemska..
Inser att det är vanliga saker jag ska skriva om men det är så otroligt svårt att lämna händelser och brottet med alla följder därhän.. Känns fjuttigt och lamt att skriva om väder, möblemang och igredienser till middagen...Ni förstår nog hur jag menar..
Jag är så rädd att såra dig..DU har det jobbigt nog ändå..
Nåväl, jag har hela kvällen på mig att färdigställa brevet. Då jag fick träffa dig så sa du att ; ja, jag har fått dina brev, men du hade skrivit ungefär samma i dom...Inser att han hade rätt så nu måste jag komma på något nytt inom ramarna...
Jag önskar mig ett svar från dig min son, men jag tror inte din förmåga är större än min just nu...
Saknar dig så innerligt, vill att allt bara ska vara en dröm..orkar inte titta på verkligheten...inte idag..
På mina axlar..
Inser buttert att han till viss del har rätt, inte i allt men i en del... Det är ju enkelt tänker jag..jag har ju själv suttit på andra sidan och vet precis hur man BÖR gå till väga i kris...vad som är viktigt osv..Men det jag hade velat berätta för honom är att det ser helt annorlunda ut från den här sidan, den sidan där INGENTING längre är enkelt och okompliserat.. Reglerna gäller inte fullt ut i det här läget..Det är som om jag har ett par nya glasögon på mig och skärpan inte riktigt gått att ställa in...det är liksom en annna regelbok.. fast vad vet jag, just nu tänker jag inte klart heller enligt honom..
Ja, besöket gick ändå bra..Min son har nu en handläggare och försörjning är på väg...bostadsfrågan är fortfarande olöst men enligt dem så finns det nu lösningar..Vi får dock fortsätta att leva med sofflösningen i ett par veckor till..OKEJ, bara det löser sig för honom i slutänden...Det som var skönt var att de ville ta ifrån mig ansvaret i att vara den som skall ordna en lösning för honom..Jag hoppas verkligen att de vet hur viktigt det är att de just nu håller sitt löfte om ansvar..Jag orkar nog inga fler bakslag just nu...
Känner mig ohyggligt trött!
Vet inte..
...vilken känsla jag har från gårdagen egentligen..
Älskade son.. På frågan om du orkar träffa de kära , dina barn, så får du tårar i ögonen och säger att du inte klarar det.. Mamman? , Inte ännu...
Du har börjat grubbla, det stör mig, du har frågor kring teologi, guds mening och annat som hör till kristendomen. Jag föstår mycket väl att dessa tankar komemr hos dig lilla gubben, Hur skulle du annars i din ensamhet i cellen kunna hitta något halmstrå för bot.. Det som skrämmer och stör migi det är att du sitter ensam med dina tankar..Det är lätt att fastna i den typen av grubbel tror jag, man behöver lufta det med någon.
Du vill att jag skall leta fram adresser så du kan skriva brev, fylla tiden..
I går förstod jag till fullo innebörden av att sitta häktad med restriktioner. Den som tidigare sagt att de har hotellvistelse på häktet, ni har så fel..
Han sitter isolerad hela dagarna, ingen att prata med. Han får boka in sig på ett schema för promenad i 1 timme per dag, OM någon vakt har tid, så hämtas han i cellen och förs in i en bur på taket, 3,5 meter x 4 meter. Där får han runt runt runt.. Sedan tillbaka i cellen igen. Han lider av att inte ha mänsklig kontakt, han frågade i går efter en möjlighet att någon kunde prata med honom en liten stund, eller spela något litet spel..
Min son spelar inte spel och att höra honom be om det var så hemskt. Alla måltider äts i cellen. ENda gången han ser någon annan är då han hämtas för förhör.
Jag är så förvånad över hur det fungerar. Man tror ju att det pågår förhör och annat hela tiden men under veckan har han haft endast ett.? Det blir alltså inte så många hämtningar ut från cellen.
Vet inte om jag ska tolka det positivt eller negativt, Han skall genomgå en sinnesundersökning. Det är tydligen standard. Min vän sa att jag skall vara glad att de gör en, att det bådar gott men jag tycker att det känns konstigt.
Min son har inte haft något som tidigare visat på att han skulle ha några psykiska störningar eller haft kontakt med psykiatrin på något vis. Förstår det goda i att de gör utredningen då de förmodligen anser att han inte varit vid sina fulla sinnes bruk då han dödade kvinna, naturlifgtvis var han inte det...
Ja, den skrämmer mig i allaf all.
Herregud vad jag saknar honom!
Det gör så ont!
Unedr kvällen har jag varit med mina barnbarn..de små änglarna, jag brast i gråt då jag såg minsta killen, Han är en exakt kopia av sin pappa som liten och väkte därmed urinstinkterna i mammasjälen..
Kändes bra att vara med dem!
I dag på morgonkvisten skall jag och min mellanson på soc. Vi har till slut fått ett möte inbokat. Jag har väldigt små förhoppningar men skam den som ger sig.
Håller båda mina tummar att byråkratin tagit sovmorgon.
Sitter med...
..morgonens, vet inte vilken i ordningen, kaffemugg!
Önskar att jag kunde tända en cigarett också..Slutade röka för 6 år sedan och har ingen längtan alls efter att lukta illa igen men just nu hade jag behövt en i varje mungipa och en i handen..
Känner mig obehagligt nervös inför dagens möte..förra mötet var laddat och jag var glad att bara få se honom..läsa av hans ansikte i hur han mådde innerst inne...Inser hur mycket jag var kvar i min chock under förra besöket..
Idag kommer jag att måsta tala med honom om vanliga saker och berätta om barnen, huset och allt annat som händer utanför polishuset..Det kommer att bli en svår balansgång känns det som..
Vissa dagar är rätt okej nu, vissa är gräsliga..känslostyrda bortom kontroll..den nervositet jag känner från halsmandlarna och hela vägen ner till knäna idag visar på att jag egentligen är på väg mot en känslodag och det får inte hända...visst kan jag tillåta mig att bli ledsen där inne men jag vill inte göra honom illa med min sorg eller ilska..
En gammal bekant som dykt upp igen på ett märkligt sätt efter 35 år skickade mig en bok igår, en bok hon skrivit själv. Kvinnan är ursprungligen adopterad från Eritrea och jag hamnade av olika anlednignar i hennes adoptivhem i början av 80-talet.
I boken finns ett avsnitt som handlar om då hon återser sin biologiska mamma och deras dagar tillsammans.
När de skall skiljas åt och min vän med sin son och man skall kliva på planet hem till Sverige igen beskriver hon hur mamman lever ut sin sorg, gråter, håller krampaktigt kvar för att till slut dras från sin dotter och slutar sittandes på marken med ett krampaktigt tag om stängslet som omgärdar flygplasen..
Den sorgen och ångesten av separation var på något vis en rak beskrivning som jag kunde identifiera mig med just nu...Det finns inga andra likheter naturligtvis..men en mammas sorg över att måsta skiljas från ett barn under en väldigt lång tid, ovisshet över hur det skall bli..
I mina mest dramatiska tankar, då jag tycker synd om oss alla, så kommer jag på mig själv att likna min farmor.. Vid besök hos henne så avslutades det alltid med en scen i hallen där hon mässade att man vet aldrig då man ses igen, man vet aldrig vad herren har med sig för morgondagen..en lång utdragen process var det..men en dag hade hon rätt...vi sågs aldrig igen, hon gick bort kort efter.
Jag har en rädsla för att något skall hända med min son under hans tid i fängelse..Jag har också lärt mig, precis som alla andra i min ålder, att livet är oberäknerligt och att saker sällan blir som man planerat..jag kanske drababs av sjukdom eller en hjärnblödning, någonting som gö ratt jag dör. Jag kommer kanske aldrig mer träffa honom i frihet..
Nu är det ren domedagsprofetsia, jag vet..men det är tankar som kommer, vare sig de är sunda och reella eller inte..
Jag vill i alla fall passa på att slå ett slag för boken!
Jag läste den från pärm till pärm under gårdagen. Den är fruktansvärt känslosam och rörande. Den handlar om hur Ester, som hon kallas i boken blir adopterad av en djupt religös familj, blir sexuellt utnyttjad av fosterbarnen som också bor i huset. Påtvingad religion, inte bara mot henne utan mot alla barn i huset och hennes längtan och sökande efter sin egen biologiska mamma.
Det var skönt att försvinna in i någon annans levnadsöde en stund, käna någon annans smärta i stället för sin egen!
Utsatt |
||
|
||
Polisen..
JIPPI!
Jag är inbokad på ett till besök!!!! Polisen undrade om i morgon klockan 10 gick bra ...Vilken fråga...hon hade kunnat säga 17 minuter över tre i natt och det hade passat ypperligt!
Känns nervöst och känsloladdat att få träffa honom igen.. Lilla gubben!
Så mycket jag vill säga men som inte komemr att tillåtas...Jag undrar just hur många besök det komemr att ta innan jag vågar tala om för honom hur arg jag är på honom. Arg för att han ställt till det så här. Oavsett hur eller varför, vilka förklaringar det än finns så är jag så fruktansvärt arg för att han ställt oss alla i den här situationen. Jag älskar honom precis som förut , fortfarande skillnad på person och handling. I dag vågar jag inte säga någonting om min ilska, rädd att stöta bort, att inte få träffa honom för att han tycker att det blir för jobbigt..
Min svärdotter, lilla gumman, promenerade hem med barnen igår och fick veta av mellansonen att han trodde att pappa var död.. Barnen på skolan har gått rätt hårt åt honom och retats för att det barnets pappa skulle hämta honom men inte min sonsons pappa...ja, barn kan vara grymma i sitt oförstånd..
Då jag ändå hade polisen på tråden så berättade jag om huset i nordmaling.
Förklarade läget kring hyresgästerna i min sons hus och jaghade rätt, det är naturligtvis olagligt och min svärdotter kan göra en polissak av det hela.. Tvivlar på att hon orkar med det..måste fråga mer..
Vad är det för människor egentligen??
I går upptäcker hon att familjen inte betalt in någon hyra..Hon tar naturligtvis kontakt och mannen i huset säger si gha glömt betala men att han nu inte tänker betala någon hyra alls . De har tänkt flytta ur huset i oktober.!
Hon uppfattar honom som dryg och menar att han måste ju förstå att de har tre månders uppsägning enligt kontraktet och det är väl klart att de måste betala sin hyra.
Min svärdotter tror att de tänkte skita i hyran då min son ändå kommer att sitta inne och att det inte skulle märkas..
Så nu står hon med hyresgäster som inte betalar för sig i ett hus de påstår att de inte har något hyreskontrakt på eller besiktningsprotokoll för. Hon är helt 100% säker på att båda dokumenten finns men att det är min son som skött allt och har en aning om var kontraktet kan finnas..
Vad gör man? Hur kan människor vara så syniska??
Helst skulle man vilja åka dit och bär aut deras bohag på gatan, inget kontrakt ingen hyresinbetalning..alltså vistas de i min värld, otillåtet i huset och borde avhysas... Nu är inte lagen så behändig och enkel..
Må fan ta dem! Hur kan man göra så mot en medmänniska , ensamstående med tre barn och den situation hon befinner sig i ...tror jag går upp i atomer!
I kväll grät jag hela vägen hem..
Vanan trogen försökte jag trösta mig själv med mat..Ja, jag vet, inget bra sätt i längden vilket alla kilon redan har bevisat..Bestämde mig i alla fall för att bege mig till affären för att köpa glass till kolasåsen som redan stod på hyllan i köket..beredd att agera comfortfood..
Klockan var strax före stängning och jag kände mig som en tjuv om natten då jag gick iväg i mörkret..sneglade mot huset då jag passerade..alla avspärrningsbanden står kvar som ett monument över dåligt föräldraskap..
Inne på affären råkade jag ut för en av mina största rädslor..Två mammor fanns inne samtidigt..Den ena vände så fort i gången att det var knappt jag hann se henne.jajja, hann jag tänka, vi har inte pratat förut, bara sagt hej..så hejdå med henne..
Värre var då jag i närheten av kassorna blev "upptäkt" av en mamma till en tidigare flickvän till en av sönerna..vi har pratat en hel del..Hon valde utstuderat en annan kassa, jag vet att hon såg mig och i panik då hon insåg att vi skulle krocka på väg till snuskylen så vänder hon hastigt och inleder ett ljudligt samtal med kassörskan..
Jag dömer dem inte.. Det har jag ingen rätt till. Vad än anledningen är, rädsla eller förrakt, spelar ingen roll..
Jag försöker vara stark och stor i min tanke men det gör så otroligt ont..Känner mig misslyckad och smutsig i mitt föräldraskap..som en sämre människa... I huvudet dök ett inlägg upp i huvudet, från en sida på nätet där det spekulerades friskt under ett par dagar efter mordet..Att min son tidigt hade drabbats av white trash klubban..
Jag var tacksam att det var mörkt då jag kom ut..Grät hela vägen hem..glassen ligger i frysen och jag ska ingen ha..
Oj, Jag fick svar!!
"Så här får det inte gå till, jag kollar upp och återkommer.
Eva A"
Känns lite hoppfullt faktiskt!
Fick senare unde kvällen ett svar även från Lennart Holmlund vilket lämnade mig lite mer tveksam..
"
Jag förstår mycket väl vilken fruktansvärd situation du hamnat idag. Såg av dit brev att du även skickat det till några av ledamöterna i Socialnömden vilket är rätt.
Jag kan som du säkert förstår utan det är den nämden som har det fulla ansvaret och deras ärenden är också under sekretess.
Det kanske inte var det svar du hoppades på men jag har inga möjligheter att göra något annat än prata med de våra i nämnden.
Jag förstår också det du nämner om bostaden för att bo där man upplevt något sånt känns inte rätt.
Lennart Holmlund (s) Ks ordf Umeå "
Öhh, ja , ni fattar själva..
Strunt samma om kommunalrådet är dyslektiker så det sjunger om det..Jag fick i alla fall svar!
Ser med spänning fram emot dagen och om någon hör av sig eller inte!
Det är bra att bli lite arg ibland!
Fick en kommentar på facebook som sa; det är inget fel i att bli arg om man lyckas göra något konstruktivt av det..Känns som om jag lyckades med det.
I morse vaknade jag och grät..Jag saknade dig min son och det gick upp för mig, igen, att inget är som förut..DU kommer inte att kliva in i köket och säga hej sådär som du brukar..Du vet när du är glad över att du har kunnat smyga hela vägen in och överraskar.. Inte på väldigt länge till i alla fall..
Jag gråter inte lika ofta nu men då jag gör det så gör det så jävla ont! Du kommer att vara borta i resten av mitt liv känns det som..Du kommer ju inte att vara det men, du kommer inte att fira jular och födelsedagar eller komma för att dricka kaffe eller bara för att du är mammasugen..
Det kommer att bli så oändligt tomt!
Brevet till politikerna och socialnämnden..
Skrev ett brev till socialnämndens ordförande och plussade på lite politikernamn.. Förmodligen så kommer jag inte att få någon respons, även om en liten del av mig vill behålla tron på den lilla människans röst..
Hej!
Jag skriver till dig idag för att jag vill uppmärksamma ett, för mig, problem inom Umeå Kommuns Socialtjänst.
Jag är mamma till den 27-åriga unga mannen som nu sitter häktad för mordet på en kvinna på Teg i augusti..
Under året som gått så har två av mina söner bott på adressen , Bokvägen. Min 21 åriga son och under den senare delen även min 27 åring.
Lite historik;
Min 21 åriga son, har bott i sin pappas hus på Bokvägen Teg då han inte vetat riktigt vad han skall göra med sitt liv vad gäller utbildning, arbete ody.. Han hade nu under sommaren gjort klart med ett innebandylag i Alta, Norge om att komma och spela för dem. Han är målvakt och har spelat innebany i många år. Han såg fram emot denna flytt och utsikten att skaffa arbete i norge var stor , trots at than saknar utbildning.
Under våren separerade min 27-åring, från sin sambo. Då han har 4 barn så tyckte pappan att han kunde få bo i huset på Bokvägen då det skulle hjälpa honom att få ordning på ekonomi och att han skulle kunna leta en bra bostad i lugn och ro där han senare kunde ha umgänge med sina barn..
Natten den 16 augusti dödade min äldre son en kvinna i bostaden, Bokvägen. Det är en fruktansvärd händelse och vi är alla i chock och har väldigt svårt att förstå hur detta kunnat hända. Men det är inte det mitt mail handlar om.
Under morgonen den 16 ringde min son sin lillebror för att få hjälp. Han fick honom att komma hem till bostaden , vilket innebar att även min yngre såg den döda kvinnan i källaren.
Det var den yngre sonen som påkallade polis och ambulans.
Det var sedan tidigare inbokat en resa för den 21-åringen tillsammans med hans pappa och dennes nya familj , till Frankrike. Mordet skedde natten till tisdag och de reste iväg på fredagen.
Redan då ställdes vi inför problem..
Meningen var att han skulle resa med till frankrike och då de återvände till Arlanda på lördagen efter så skulle han flyga vidare till Norge, Alta.
Eftersom huset var en brottsplats så fanns alla hans saker inlåsta i huset, Kläder, pass, bankkort, innebandyutrustning osv.. Han fick åka till frankrike i sin pappas kläder.
Under vistelsen i Frankrike nåddes innebandyklubben i Alta av skvaller kring "den nya killen i laget" vilket innebar att han på Torsdagen fick ett mail från klubben där de beklagade de eventuella flygbiljetter, bostads och arbetsfrågor som uppstod genom att de sa upp hans kommande plats i laget. Han var på grund av sin brors handlingar inte längre välkommen i laget.
Nu;
Idag står min 21-åring här. Han bor på min soffa, han mår dåligt med de bilder han bär i huvudet efter morgonen på Bokvägen utöver det "vanliga" trauma vi i familjen bär på och kämpar med.
Han har fortfarande inga av sina egna ägodelar då huset nu , 3 veckor senare fortfarande är avspärrat och enligt polisen kommer att vara så under ett par veckor till.
Han har kläderna han står och går i. Ingen bostad, ingen sysselsättning, ingen ekonomi..
Min personliga åsikt som mamma är att han absolut inte skall behöva flytta in i huset efter att polisen är klar. Hur skulle han kunna bo bra där då han har bilderna av vad som fanns i källaren.
Då jag tog kontakt med mottagningsenheten, fast förvissad om att vi kunde få hjälp till honom i bostadsfrågan, eventuell samtalskontakt och kanske, men bara kanske även ett bidrag till att inköpa nödvändiga saker som kalsoner, hygienartiklar ody..kanske ett och annat basplagg, blev jag mött med kalla handen och ett totalt oförstående.
Vi fick svaret att vi har inga sådana resurser för såna fall som ni!!?
Att som ytterst ansvarig för kommunens innevånare inte kunna försöka skapa en väg till lösning är för mig helt ofattbart.
Jag har en del insyn i socialtjänsten då jag arbetat inom vård och behandling under många år. Jag ställer mig helt frågande till det bemötande vi fick och de resurser som inte finns. Det är väl ändå inte så att man måste vara aktualiserad som "socialfall" för att få åtnjuta den hjälp som finns för kommunens innevånare i kris?
Jag anser att det är bedrövligt att en sekreterare inom kommunens socialtjänst skall möta en medmänniska med orden;
-ja, jag vet inte vad du tror att vi kan hjälpa med?
Och efter att jag förklarar att jag har en son som drabbats i detta i övrigt hemska, bostadslös, inkomstlös, ägodelslös och som dessutom har mardrömmar på nätterna på grund av vad han sett och upplevt, vi behöver hjälp med honom, han behöver hjälp! får svaret ;
- vi har inga sådana resurser!
Detta måsta vara fel!
Om det inte är fel så har vi ju ett system som inte fungerar!
Akutboende, försörjningsstöd, samtalskontakt, väg till sysselsättning? Var finns de resurserna och för vem är de till?
Ber ödmjukast om hjälp i detta. Jag har fullt sjå med att bearbeta mitt eget trauma i det facto att jag har en son som förmodligen kommer att vara inlåst i resten av sitt liv, 4 barnbarn som behöver mig i allt detta 2 svärdöttrar som behöver stöd och en yngre son som behöver mig i sitt trauma. Vi behöver egentligen hjälp hela familjen men jag ber för min son räkning i detta fall.
Jag komemr att skicka detta mail till fler berörda parter.
Ser fram emot någon form av respons från er!
Vänligen
I andras ögon...
Under de senaste dagarna är det flera som talat om för mig att den historien som vi tyvärr lever just nu ändå har fört något bra med sig..
Jag har inte tänkt på det så mycket innan och jag vill inte på något sätt verka självgod i mitt resonemang. Utifrån det liv jag levt så har jag stött på rätt många människor i mindre lottade liv. Det har ofta handlat om missbruk, åtmindstone som synligt symptom.. När man har talat nog länge med dessa människor så lär man sig att även den mest härdade trasiga själ en gång var en liten pojk eller flicka med drömmar och framtidsplaner..men att något gick fel efter vägen...Det kan hända oss alla..
Unde rdessa senaste dagar så är det flera som berättat att de har, på grund av vår historia, öppnat sina ögon och har ändrat sitt synsätt från att vara dömmande och kunna säga saker som; jamen, alla kriminella , det är ju bara att bunta ihop dem på en öde ö och låt dem ta ihjäl varandra. Eller att det måste vara psykopater och allmänt idioter som dödar..
Jag är glad för er skull! Ni har berättat att ni nu kan se att det alltid finns en människa bakom, anhöriga som även de blir offer i händelser, att ringarna är många och att det aldrig finns enkla förklaringar..
Jag är glad att vi har kunnat bidra till ni ser människor på ett annat sätt.. Det är ett svårare sätt för det berör. Det är alltid lättare att vända om och titta åt ett annat håll då en medmänniska hr det svårt. Vi ahr svårt att veta vad vi ska säga eller göra. Osäkra på vilka krav eller förväntningar som kan läggas på oss.
Men det behöver inte vara svårt. Det finns inga krav. Och tittar man på människor i vårt lägsta samhällskikt så finns det definitivt inga förväntningar på oss heller.
Det är faktiskt så enkelt, en blick med ett leende, ett hej på busshållplatsen om man känner sig extra modig; fråga hur det är..
Drömmar..
Jaghar alltid haft drömmar och fördelen att varje morgon komma ihåg min dröm. Många mornar har börjat med skratt på grund av det..De mest galna och bizarra drömmar har underhållit mig nattetid. Mardrömmar har jag inte haft sedan jag var barn..
Nu drömmer jag mardrömmar varje natt. Långa korridorer, jag letar förtvivlat efter något, Det finns alltid någon där som skall ge mig något..I natt var det en jeansklänning som en styrman på ett fartyg promt skulle överlämna..
Jag förstår ju att jag bearbetar undermedvetet men jag har väldigt svårt att se kopplingarna.. Det är lika jobbigt att vakna flera gånger per natt.. I natt vaknade jag vid 2 & halv 4 och vid 5..
Tänker på dig min son! Du berättade om dina mardrömmar. Jag undrar hur de ser ut? Jag förstår att vi skiljer oss åt i hemskhet..Jag vill inte vakna, du vill inget hellre..Minns att du tackat enj till sömnmedicinen för att du var rädd att drömmarna inte skulle väcka dig, att du skulle bli kvar i drömmen...Dina drömmar måste vara fruktansvärda!
Idag är det måndag och ny vecka..Om jag har en onaturlig tur så kanske jag får tala med dig i telefonen i slutet av veckan..
Jag måste ringa polisen idag och försöka få en lösning på historien med saker på posten och bilar med böter..Jag hoppas jag möts av en polis på bra humör!
En helg inbäddad i glömska..
Bestämde mig med stor tvekan att åka bort under helgen.. NU är jag glad att vi gjorde det..
Piteå stadshotell har under helgen haft två gäster som njutit ångbastu och väääldigt god mat! Eftersom jag inte litade på mig själv och mitt känsloregister så hade jag förvarnat min käresta om att inte ha några större förhoppningar om min medverkan till en trevlig stämning..Men, det gick bra..Bara ett par gånger kom knytnäven farande ur tomma intet och träffade mig i solarplexus.. Det är sjukt hur de där smällarna kommer..Det är på riktigt som om luften bara far ur en och hugget i magen är verkligen på riktigt. Ett par gånger fick jag göra våld på mig när tankar kring min son och var han just nu är ramlade in..Tänk bort, tänk på annat...så svårt..
Hade under en stund fruktansvärt dåligt samvete för att jag satt på en fin resturang och åt god mat..Hur kan man som mamma njuta av något i livet om ens barn sitter inlåst och har ångest över sin verklighet..
Fick ett omsorgsfullt inlindat råd av min käresta..Om inte jag mår bra så kan jag aldrig hjälpa honom i längden genom att finnas för hans barn, min barnbarn.. Känns fördjävligt..Jag vill finnas för honom men just nu kan jag inte göra något alls..
Måste i kväll skriva honom ett brev och blir arg på mig själv för att jag inte kom ihåg att tänka efter innan helgen..Om jag hade skrivit i Fredags så hade han åtminstone fått ett brev i morgon...
I morgon skall jag träffa läkaren igen..Jag hoppas att han förstår att jag inte är i skick att jobba.. man kan aldrig så noga veta hur de tänker... Hur som helst så har jag tagit beslutet att hur det än blir med sjukskrivningar så kommer jag inte att jobba förrän jag är klar att gå tillbaka.. Tack mamma för att du skapade den möjligheten..
KOnstigt, jag var så slut och ledsen efter mammas död i Juli..När begravningen var den 28:e så var min tanke att det var skönt, Nu var det bara de praktiska sakerna kvar med försäljningen av hennes lägenhet, tömmning och administrativa grejer kvar..Sedan skulle jag kunna "börja" på en normal sörjning..Jag hade fortfarande inte kunnat framkalla en bild av henne där hon var sitt vanliga friska jag..Det var bara den sjuka mamma jag såg...
Nu är den friska minnesbilden tillbaka men jag har inte kraft att sörja henne.. Hon får vänta! Eller så blir det kanske ingen sorg? Kanske denna smärtan tar över helt..
Försökte vara lite modern..
I dag skall jag fly stan och bege mig till Norrbotten över helgen..Tror att det är nyttigt även om jag inte för ett ögonblick litar p åmitt känsloregister, kan gå hur som helst..
Saker saker & Tack min syster!
Nu har bloggen legat ute till allmän beskådan i ett dygn ungefär..Tydligen så är den läsvärd, 96 unika besökare i går..Känner att OJ, nu drabbas jag av skrivhäfta..herregud, folk läser! Besträmmer mig ändå för att fortsätta, för min egen skull. Jag inbillar mig att jag kommer att ha nytta av dessa skrivna ord senare, då chocken släppt helt, vilket jag inte riktigt tror att den har ännu..overklighetskänslan är fortfarande stark och jag får fortfarande knytnävslag i magen med jämna mellanrum..
Det som förvånar mig är att ingen vågar lämna kommentarer till mig..har fått ett fåtal via min facebook och ett fåtal här..
Det är inte så många som vågar..tror att det är den vanliga spärren, samma som träder in då någons anhörig går bort, man vet inte riktigt vad man ska säga och rädd att störa eller att säga helt fel saker..
Det som är nytt för mig är insikten att det är lika svårt från andra hållet..Jag vet inte heller vad man ska säga..man är rätt så fast i fraser som ;äh, det är inte så farligt eller det går över...Och de fungerar inte i det här läget..
Den vanliga frasen; hej, hur är det? skall följas av ; Helt okej, själv?
Jag kan inte eller orkar inte upprätthålla sociala förpliktelser, mitt svar nu blir; åt helvete, det är åt helvete!
Så med mitt lite självironiska synsätt så förstår jag de som drar sig för att höra av sig, man ska vara rätt så stark i sig själv för att orka möta någon som mår skit utan att dras ned själv eller att hamna i en situation där man inte vet vad man ska säga eller göra. Jag måste ändå säga att jag nog är lyckligt lottad. Jag har haft otroliga vänner som vågat stå kvar!
Ler just nu över en hysterisk minnesbild från dag 1 då jag kom hem på morgonen. Jag visste att min syster var på väg till mig. När hon kom möttes hon av mig mitt på köksgolvet. Jag stod på alla fyra och hyperventilerade och grät och hulkade om varannat. Min syster som har lite jobbigt med starka känslor och dessutom var jättesjuk ställde sig på säkert avstånd och rätt som det var så hörde jag ett långdraget jaaahaa och det petades in en liten näsduk under min tumme varpå hon snabbt backade tillbaka på säkert avstånd.. Nu när jag tänker på det så lider jag med henne. Men..hon kom och hon fick mig på fötter..Vi har haft ett kämpigt år, hon och jag..och konstigt nog har jag aldrig stått min syster närmare än just nu..Ytterligare en sak att vara tacksam för..
Tack min syster!
