Jag har slutat blogga då jag valt att lägga tiden på mer konstruktiva sätt att sprida informationen om hur det är att hamna i en anhörigsituation.

MEN, har du hamnat i samma situation eller behöver råd och stöd så skicka mig ett mail.

Idag finns det fler som sitter i samma situation, även om våra anhöriga har olika bakgrund och brottshistorik. Vi är idag en förening som verkar i det tysta och som tillsammans har en stor erfarenhetsbank att dela med oss av. DU ÄR INTE ENSAM! Hör av dig med stora eller pyttesmå frågor, det är värt det , jag lovar.
Hälsningar Norrlandsmamman
uhlan8@hotmail.com

Det känns som om allting med min son har satts på vänt... Han kommer att flyttas från Hall där han nu sitter av sitt straff men ingen vet ännu när eller var..så som det skall vara gissar jag, allt enligt kriminalvårdens riktlinjer..

 

Har under de senaste veckorna funderat över hur någonting kan förvandlas till ens vardag..Det mest osannolika som man aldrig innan trodde var möjligt att integrera i sin vardag, i det vanliga pågående livet, finns helt plötsligt där som en "naturlig" ingrediens..Hur gick det till egentligen, hur blev det något vanligt? 

Den ingrediensen som en dag upptog hela min sinnesvärld och hela mitt tankeregister, som lamslog och söndrade..När förvandlades det? 

Jag kan bara jämföra det med ett rejält sorgearbete..Man vet inte riktigt då det slutar gör aont i själen för egen maskin och då det "bara" gör ont då man plockar fram det och tänker på det..Plötlidgt en dag upptäcker man att man inte tänkt på det under hela dagen, veckan eller rent av längre och inser att man inte lever mitt i det längre..

 

Visst gör det ont, visst skäms jag ännu för min sons brott, visst är jag vissa dagar så arg på honom så jag inte kan prata då han ringer, Visst förbannar jag honom varje gång ,vid något tillfälle, då jag träffar hans barn, Visst tycker jag att han agerat otroligt själviskt då jag ser på förödelsen han lämnade efter sig, den som vi fick städa upp..

Men visst lider jag också med min son. Lider med hans längtan efter sina barn, hans ensamhetskänsla, hans frihetsberövelse, Alla de dagar han inte får uppleva som en fri man mitt i livet..

 

Det var ett långt straff han fick, min son..Han dödade någon och ska ha ett långt straff, absolut min åsikt..Det var nödvändigt för såväl hans som samhällets syn på hans brott.

Men jag kan ändå tänka att dessa år kommer att forma honom till något som han inte var innan, Man kan inte tillbringa så många år i fängelsemiljö utan att bli formad och påverkad. Det är min tro..och min sorg..

 

Ska snart besöka honom..bara ett par dagar kvar nu...

Jag har under den senaste tiden stannat upp och reflekterat över den tid som gått sedan min son begick sitt brott.
Jag kan se alla de faser som jag passerat och ta dem till mig en och en. Vissa är fruktansvärt smärtsamma och en del gör mig fortfarande väldigt upprörd. Just nu är jag inne i en ny fas som jag inte riktigt vet vad den består av ännu. Jag känner mig stark igen och vardagen har återvänt till något alldeles normalt. Jag är en grym erfarenhet rikare och jag får bära vårt trauma resten av mitt liv. Troligtvis så kommer de olika stadierna avlösa varandra under resten av mitt liv, allt beroende på var & hur jag befinner mig själv i livet.
Men det viktiga är att jag idag kan se dem.

Jag trodde inte, på fullaste allvar, att livet skulle bli normalt igen. Det kändes som om det var helt omöjligt att jag skulle känna glädje över något i livet igen. Dessutom så kändes det som om jag inte hade rätt till positiva känslor överhuvudtaget. Det var liksom förbjudet att vara glad. En av min son, mördad människa, hade förlorat möjligheten till glädje och därmed hade jag i skuld & skam känslan förlorat rätten till glädje jag också. Jag var en mamma som inte kunnat fostra sin avkomma till något bättre än en mördare. Hur kunde jag tro att jag hade rätten att vara positiv och känna glädje i livet?
Som tur är så är det en fas man går igenom. den släpper sitt järngrepp om strupen, men det tar ett bra tag, alldeles för länge..
Hela det enorma blocket som man kallar skuld och skam, som ramlar ner över öronen på oss då det mest förbjudna händer. Det som bedövar och förlamar oss och hindrar oss från att kunna stå upprätta trots vetskapen om att vi faktiskt inte lärt våra barn att begå mord eller andra grova brott.
Vi har gjort som alla andra föräldrar, dvs. det bästa vi kunnat utifrån våra förutsättningar. Visst har vi alla gjort misstag, en del större och en del mindre..men vilken förälder har inte gjort det.?.

Nu vet jag att jag har varit lyckligt lottad mitt i bedrövelsen, jag har en rätt så låg integritets tröskel och det har hjälpt mig att bearbeta. Jag har inte varit rädd för att berätta eller för att be om hjälp då det varit outhärdligt.
Jag vet att det finns många föräldrar ute i landet som lider enormt. De har ingenstans att vända sig och skuld och skambördan håller på att knäcka dem. Jag vill så gärna hjälpa men vet inte riktigt hur jag kan kanalisera behovet till något konkret..

Ofta får jag mail från andra anhöriga som ber om råd eller hjälp att hitta hjälp och det är så frustrerande att inte kunna styra dem i någon riktning. Jovisst F.A.T.E.G. finns men kanske inte i den bemärkelsen att man kan få stöd och samtal på det sätt som skulle behövas. I övrigt så är det rätt obefintligt med stöd. Visst kan man använda sig av psykiatrin men långt ifrån alla vågar ta det steget eller anser att de skall belasta vården. Många är rädda för att bedömas av psykiatrin dessutom...

Ja, det var några spontana tankar här och nu...
Ta hand om er och maila mig gärna eller lämna en kommentar om ni känner att ni vill ha kontakt!

Nu är det länge sedan jag skrev igen..känns faktiskt riktigt bra..Du står inte längre längst fram i min medvetandegrad..
Det har definitivt inte varit en händelselös period..långt därifrån men det har handlat om helt annan olycka..
En tragisk olycka drabbade en närstående i somras och du blev förtvivlat orolig..Det måste ha varit fruktansvärt att "sitta fast" i det läget, utan möjlighet att få se med egna ögon och skapa dig en egen uppfattning. Nu har det lagt sig, livet fortsätter och lugnet har lagt sig en aning, fortfarande finns så många frågetecken och olyckan fick en mycket tragisk utgång med invalidisering för livet av den allvarligare sorten.
Nu har du i alla fall fått en månad beviljad i kloster. Känns märkligt att tänka dig i den världen men du verkar mer och mer söka dig till en tro. Du konfirmerade dig för någon vecka sedan och var mycket stolt över detta och nu skall du vistas en hel månad i tysthet på Kumlas klosterverksamhet. Jag gläds med dig då jag vet att det innebär de saker du uppskattade förra vistelsen så mycket. Att få äta med kniv o gaffel, att få ha ett levande ljus på middagsbordet och att sova med ett riktigt täcke i stället för filten.
Ja, du min älskade son..tänk hur allting blev..

Så fort tiden går och ändå känns det i hela kroppen när det närmar sig årsdagen..

Vaknade i morse och tänkte  tillbaka på den morgonen för två år sedan, hur det var då och allt som hänt sedan dess. Jämförde med denna morgonen..mil emmellan och ändå som om det var i går..

 

Jag önskar att jag hade haft facit då, den hemska morgonen då vår familj ändrades för alltid.. Vetskapen om att livet går vidare och att det kommer att komma en dag som känns som en helt vanlig vardag igen.. Trodde inte att det var möjligt då..

 

Men det är möjligt! Tro mig!

 

Tänker mycket på de försäldrar/ familjer som varit inblandade i Umeås senaste mord..OCH , som vanligt säger jag i första hand att det är så otroligt tragiskt att en ung männsika har fått sätta livet till i en till synes meningslös handling..

SEN, säger jag att det är lika tragiskt med de unga män som oskyldigt dragits in i historien OCH först efter det säger jag att det är precis lika tragiskt med den unga man som utfört mordet, om jag nu skall tolka tidningarna rätt i skuldfrågan.

21 år..bara barn.. Ett liv borta, ett liv färgat för alltid, två familjeträd som förändrats för all framtid..

 

Tänker vidare på det kaos dessa familjer nu befinner sig i..allt som skall ordnas..det ofattbara som hänt..att kunna ta in information..söka information..känslostormar som aldrig verkar ta slut..sorg, ilska, förtvivlan..känslan av att det var förbjudet att skratta och njuta av livet för att ens barn inte hade rätten eller möjligheten..för att det hemska hänt..Att inte vilja visa sig bland folk på grund av rädslan att människor skulle vända sig i avsky..eller rädsla..

 

Min son har avverkat två år nu av sitt straff..Sju år är kvar!

Vissa dagar är jag livrädd för att de sju åren skall gå för fort och vissa dagar känns det som om det är en evighet.

Jag tycker ju att han skall sitta där han sitter, i fängelse. Jag tycker att han fått ett långt fängelsestraff, 14 år men inte ett orättvist sådant.

Under två år har jag även fått en liten insyn i hur kriminalvården fungerar och kan väl bara säga att det är inte som vi tror..Kriminalvården är inget hotell med lagad mat..Det är en grym miljö att vistas i och inte helt lätt att bana sig fram igenom..allra minst som anhörig..

 

Jag har bearbetat allt som hänt på mitt eget sätt. Då kändes det som det enda sättet som skulle fungera..Jag är idag glad att jag inte höll mig själv tillbaka med regelverk och jantelagar..

Jag vet att det höjdes både ett och flera ögonbryn och tisslades kring hur jag bara kunde visa mitt ansikte i tv och press. Hur jag kunde tillåta mig själv att tycka synd om oss..vi som stod på gärningsmannens sida..skamligt!

Jag stred för såväl min son som för oss anhöriga och idag vet jag att det gett resultat.. I hela landet filas det på åtgärdsdokument i hanterandet av anhöriga då det händer grova brott. Naturligtvis så är inte mitt agerande i media, bloggande & samtal med kommun och svenska kyrkan hela grunden , vi är fler anhöriga som agerat utåt i frågan..

Idag finns också FATEG, föreningen för anhöriga till en gärningsman..den fungerar bra och har varit ett stöd för många..att komma i kontakt med andra i samma situation är en lättnad.

 

Jag är tacksam för så många saker jag lärt mig på resan..ödmjukhet, medmänsklighet, rättvisa, omtanke, vårt rättssystem, skillnaderna på hur ett bemötande kan uppfattas, att inte rädas det svåra, och att våga följa min magkänsla i svåra frågor....

 

Men viktigast av allt, det finns ALLTID en morgondag..Och allt svårt blir till slut en hanterbar vardag som jag tillåter mig att njuta av utan eftertanke!

 

 

Tror att jag har tagit time out helt och hållet...

Känner mig just nu färdig med min bearbetning..Vardagen rullar på och sonen ringer regelbundet. Det händer ju inte så mycket i hans värld nu..dagarna är rätt lika och han mår okej.

Visst har jag tankar kring hans varande i fängelse och hans brott men det upptar inte längre hela min dag. Vissa dagar är bättre och vissa sämre. Jag längtar efter att träffa honom nästan hela tiden men det ligger under allt annat som händer..

 

Jag inser att mitt sätt att bearbeta och hantera allt som hänt har fungerat. Idag känns det som om jag skrek ut min ångest, panik, sorg och alla andra känslor så högt jag kunde i så många olika former som jag bara kunde.. Det har hjälpt!

Jag var livrädd från början att jag skulle fastna i allt som hänt och sitta och älta och älta..Jo, jag har ältat..i två år nästan..men nu är jag klar tror jag!

 

Livet är som det är..jag har tur att det finns en balans, allt annat i livet är toppen, jag trivs och mår fantastiskt bra i  alla andra aspekter.

Visst finns det saker som kunde vara ännu bättre och visst finns det saker kvar att bearbeta, det kommer det alltid att finnas. Men det är ju så det skall vara, hade det inte handlat om min son så hade det handlat om något annat som fått ta den platsen..

Man ska ha lite grubbel i livet, det hjälper till att förstärka de positiva..

 

Nåväl, med detta vill jag säga att jag kommer nog att ligga lågt med bloggandet även i framtiden..Inte kanske sluta helt, har lärt mig att man aldrig vet vad som händer i morgon, kanske att jag behöver den här kanalen igen.

 

Jag kommer däremot att gå in emmelanåt och läsa mina kommentarer och svara på mail..

 

Kram på er alla och en trevlig sommar!

.. på intågande..
Ibland tror jag att jag ska bli tossig..Ibland fattar jag inte att vi tagit oss igenom de här två åren som gått..Ibland fattar jag inte att det faktiskt gått två år sedan mamma blev sjuk och helvetesåret 2011 startade upp..Ibland känns allt som igår och ibland känns det som om jag levt med detta kaoset i hela mitt liv...

Jag har svårt att hitta en bra balans..antingen så är jag superengagerad i min son och allt som händer runt honom eller så orkar jag inte ens tänka på honom..vill fly in i normaliteten..hela tiden en balansgång mellan de båda..

Jag har börjat att skönja förändringar hos honom...institutionaliseringen har satt igång..världen krymper..man skärmar av..livet kretsar inte längre i det som finns utanför..lunchen, vädret, middagen, kriminalvårdens ändringar i regler, nya ankomna på avdelningen...det är hans liv nu.. Tänk så mycket han kastade bort den där natten..ett liv..ett produktivt rikt liv..hans barns historia, uppväxt..glädjestunder med nära och kära..
Känns märkligt ibland att vi sörjer hans liv mer än han själv verkar göra..

Känner mig väldigt , väldigt trött...

..på hemmaplan igen..

Nu nalkas julen och här sitter jag och har dåligt samvete..

Inget besök före jul..det hinns helt enkelt inte med..Vårt liv rusar just nu fram i en faslig fart och det är knappt jag hinner med de barn som INTE sitter i fängelse..

Jag inser att det finns inget jag kan göra åt saken..det är bara att åka med det som kallas livet och mitt dåliga samvete får jag helt enkelt stoppa undan någonstans..

Hoppas att han ringer i kväll så jag får byta några ord..över två veckor sedan vi fick tillfälle att prata och jag känner att jag har mycket att säga...

Saknar honom..