Ta kontakt!
Hälsningar Norrlandsmamman
uhlan8@hotmail.com
Många dagar har gått..
Egentligen har det ju inte hänt så mycket..Min son sitter fortfarande i fängelse naturligtvis och hans värld har krympt till hans egna dagsrutiner varvat med någon vistelse i klostret på Kumla. Breven har minskat i antal och vi talas vid i telefon ett par gånger i veckan. Han är inte längre så intresserad av att höra vad som händer med oss och livet utanför..förutom barnen som han talar med varje kväll. Vill ge honom en eloge för det..varje kväll ringer han och säger godnatt till sina barn och förhör sig om hur deras dag har varit. Tänker att det måste vara känslomässigt jobbigt för honom att höra deras röster, även om det är en tröst också..Bra för barnen är det i alla fall.. Det känns som om han befinner sig mitt i sitt straff just nu, ett vakum..inget bakåt att hämta i tiden och för lång tid framåt föra att orka blicka in i frmatiden..ett rum mitt i en straffperiod. Jag ställer mig tyst kritisk till kriminalvårdens dagssysselsättningar/ behandlingsprogram och övriga aktiviteter..det verkar inte fungera alls..kurser drar igång och rinner ut i sanden..en hel avdelning utan egentliga dagssysselsättningar på fullt friska killar..även om avdelningen en gång var en somatisk avdelning, dvs. sjukan så är den funktionen borta idag men regelverket har inte hunnit i kapp under dessa två åren så vad gäller övriga fängelsets rutiner så har de inte nått in på denna avdelningen ännu i alla fall.. Självhushåll som dras igång och som sedan någon månad senare tas bort ..bara för att återinföras igen efter att någon beslutat på nytt att det är bra.. rörigt värre.. Idag har jag kontakt med väldigt många föräldrar runt om i landet som är i precis samma situation som oss. Det finns en enorm kunskap och kraft hos dessa försäldrar, önskar att vi kunde göra något vettigt av den. Nu stöttar vi nyinkomna försäldrar som står lika lamslagna som jag gjorde från början. Guidar dem genom rättsprocesserna och lyssnar, råder, stöttar.. Det borde få en offentlig form..De är så många! Om du känner att du är en av dem som skulle vilja komma i kontakt med mig och flera andra anhöriga så tveka inte att maila..Det finns stöd att få!
NU var det länge sedan...
Behov..
Jag kan se alla de faser som jag passerat och ta dem till mig en och en. Vissa är fruktansvärt smärtsamma och en del gör mig fortfarande väldigt upprörd. Just nu är jag inne i en ny fas som jag inte riktigt vet vad den består av ännu. Jag känner mig stark igen och vardagen har återvänt till något alldeles normalt. Jag är en grym erfarenhet rikare och jag får bära vårt trauma resten av mitt liv. Troligtvis så kommer de olika stadierna avlösa varandra under resten av mitt liv, allt beroende på var & hur jag befinner mig själv i livet.
Men det viktiga är att jag idag kan se dem.
Jag trodde inte, på fullaste allvar, att livet skulle bli normalt igen. Det kändes som om det var helt omöjligt att jag skulle känna glädje över något i livet igen. Dessutom så kändes det som om jag inte hade rätt till positiva känslor överhuvudtaget. Det var liksom förbjudet att vara glad. En av min son, mördad människa, hade förlorat möjligheten till glädje och därmed hade jag i skuld & skam känslan förlorat rätten till glädje jag också. Jag var en mamma som inte kunnat fostra sin avkomma till något bättre än en mördare. Hur kunde jag tro att jag hade rätten att vara positiv och känna glädje i livet?
Som tur är så är det en fas man går igenom. den släpper sitt järngrepp om strupen, men det tar ett bra tag, alldeles för länge..
Hela det enorma blocket som man kallar skuld och skam, som ramlar ner över öronen på oss då det mest förbjudna händer. Det som bedövar och förlamar oss och hindrar oss från att kunna stå upprätta trots vetskapen om att vi faktiskt inte lärt våra barn att begå mord eller andra grova brott.
Vi har gjort som alla andra föräldrar, dvs. det bästa vi kunnat utifrån våra förutsättningar. Visst har vi alla gjort misstag, en del större och en del mindre..men vilken förälder har inte gjort det.?.
Nu vet jag att jag har varit lyckligt lottad mitt i bedrövelsen, jag har en rätt så låg integritets tröskel och det har hjälpt mig att bearbeta. Jag har inte varit rädd för att berätta eller för att be om hjälp då det varit outhärdligt.
Jag vet att det finns många föräldrar ute i landet som lider enormt. De har ingenstans att vända sig och skuld och skambördan håller på att knäcka dem. Jag vill så gärna hjälpa men vet inte riktigt hur jag kan kanalisera behovet till något konkret..
Ofta får jag mail från andra anhöriga som ber om råd eller hjälp att hitta hjälp och det är så frustrerande att inte kunna styra dem i någon riktning. Jovisst F.A.T.E.G. finns men kanske inte i den bemärkelsen att man kan få stöd och samtal på det sätt som skulle behövas. I övrigt så är det rätt obefintligt med stöd. Visst kan man använda sig av psykiatrin men långt ifrån alla vågar ta det steget eller anser att de skall belasta vården. Många är rädda för att bedömas av psykiatrin dessutom...
Ja, det var några spontana tankar här och nu...
Ta hand om er och maila mig gärna eller lämna en kommentar om ni känner att ni vill ha kontakt!
Klostervistelse
Det har definitivt inte varit en händelselös period..långt därifrån men det har handlat om helt annan olycka..
En tragisk olycka drabbade en närstående i somras och du blev förtvivlat orolig..Det måste ha varit fruktansvärt att "sitta fast" i det läget, utan möjlighet att få se med egna ögon och skapa dig en egen uppfattning. Nu har det lagt sig, livet fortsätter och lugnet har lagt sig en aning, fortfarande finns så många frågetecken och olyckan fick en mycket tragisk utgång med invalidisering för livet av den allvarligare sorten.
Nu har du i alla fall fått en månad beviljad i kloster. Känns märkligt att tänka dig i den världen men du verkar mer och mer söka dig till en tro. Du konfirmerade dig för någon vecka sedan och var mycket stolt över detta och nu skall du vistas en hel månad i tysthet på Kumlas klosterverksamhet. Jag gläds med dig då jag vet att det innebär de saker du uppskattade förra vistelsen så mycket. Att få äta med kniv o gaffel, att få ha ett levande ljus på middagsbordet och att sova med ett riktigt täcke i stället för filten.
Ja, du min älskade son..tänk hur allting blev..
Två år på dagen...
Paus i bearbetningen!
Ett långt uppehåll
Nu har jag inte skrivit på ett bra tag.. En del har hänt , min son har varit på ett klosterretreat en vecka vilket var uppskattat.. Skönt att få äta med riktiga bestick i stället för plastskeden, att få ha ett täcke på natten och ett levande ljus vid middagsbordet. Saker som de och att det hängde gardiner i fönstren ger perspektiv. Under de senaste veckorna har jag kommit i kontakt med många andra föräldrar till söner/döttrar i fängelse.. Mestadels mammor och undrar lite grann, var är papporna? Skiljer det så mycket på hur vi bearbetar, samtalar och hanterar våra barn i fängelse? Vill absolut inte göra detta till en könsfråga utan det är bara en reflektion. Har genom andra föräldrar fått ta del av tragedier i andra familjer, de är så många... Har satt in mig i ett större perspektiv och jag är glad över att min son åtminstone sitter i ett svenskt fängelse.
Glädjande besked..
Inget besök i alla fall ...
Bakslag. Vi får inte besöka honom tillsammans.. Just nu så besviken på regelsystemet att jag vill inte ens skriva mer...
besök...
Denna gången blir det annorlunda dock..Jag kommer att besöka honom tillsammans med hans bror vilket innebär "ingen kroppskontakt" ..
Idag, då rättegångar är över och allt är som det är så tycker jag att beslutet kring hans brors övervakade besök borde omprövas..
Saknar honom i alla fall och det skall bli skönt, jobbigt, smärtsamt,glädjefyllt & roligt att träffa honom..Önskar bara att jag slapp göra det på en anstalt..
Uppehåll..
Igår var jag på en kurs där jag absolut inte ville bli igenkänd..En deltagare kom fram och frågade varifrån hon kände igen mig..Då vi gått igenom alla möjligheterna så fanns till slut bara ett alternativ kvar..kanske du sett mig i tidningen?..Jag ställde aldrig frågan för jag kände att jag ville vara anonym i det sammanhanget men jag blev plötsligt så jäkla trött på alltihop...känner att jag vill fjärma mig ett tag..bara vara vanlig samhällsmedborgare ..glädjas ohämmat åt saker som går bra i mitt liv...både för mig och de runt omkring mig...Min son har itne möjligheten att kliva åt sidan , han är där han är..Men vi andra, vi är här..mitt i livet...jag vill leva det på bästa sätt..jag vill att mina andra barn ska kunna leva sitt liv utan att deras brors gärning hela tiden skall ligga som en skugga bakom dem...
Ja, så känns det i dag...
nytt år..
Ibland tror jag att jag ska bli tossig..Ibland fattar jag inte att vi tagit oss igenom de här två åren som gått..Ibland fattar jag inte att det faktiskt gått två år sedan mamma blev sjuk och helvetesåret 2011 startade upp..Ibland känns allt som igår och ibland känns det som om jag levt med detta kaoset i hela mitt liv...
Jag har svårt att hitta en bra balans..antingen så är jag superengagerad i min son och allt som händer runt honom eller så orkar jag inte ens tänka på honom..vill fly in i normaliteten..hela tiden en balansgång mellan de båda..
Jag har börjat att skönja förändringar hos honom...institutionaliseringen har satt igång..världen krymper..man skärmar av..livet kretsar inte längre i det som finns utanför..lunchen, vädret, middagen, kriminalvårdens ändringar i regler, nya ankomna på avdelningen...det är hans liv nu.. Tänk så mycket han kastade bort den där natten..ett liv..ett produktivt rikt liv..hans barns historia, uppväxt..glädjestunder med nära och kära..
Känns märkligt ibland att vi sörjer hans liv mer än han själv verkar göra..
Ett händelserikt år med ..
De flesta hade jag nog önskat att jag aldrig behövt lära mig, någonsin...men när man väl står här och har accepterat ett faktum kring att hela min familjs historia ändrats för framtiden så är jag glad över allt jag tvingats lära mig på vägen..
Det har varit oerhört smärtsamt emellanåt.
Det svåra nu, är att försöka integrera allt med en fungerande vardag..det går ju inte över eller tar slut..vi måste hitta sätt att leva vidare med allt som hänt..Jag tycker att vi är på god väg..allihop. Vi har helt olika sätt att hantera allt som hänt och jag tycker att det verkar som om våra olika strategier fungerar för var och en..
Vi går fortfarande i samtal, en del av oss, jag är glad att den möjligheten finns..
Jag sköljs ibland över av tacksamhet att jag fick impulsen att börja skriva bloggen, den där natten, när allt var kaos och världen inte längre såg ut som igår.. Jag är lika tacksam för alla kommentarer jag fått genom bloggen, både vänliga och mindre vänliga..men de har tillsammans fört mig framåt i min bearbetningsprocess mot en vardag som fungerar.
Jag har fortfarande lika svårt att berätta för någon som inte vet vad som hänt men det händer mer och mer sällan..
Jag önskar er alla en fantastisk Jul och många trevliga, mysiga timmar med era nära och kära..Ta vara på dagarna!