Ta kontakt!

Jag har slutat blogga då jag valt att lägga tiden på mer konstruktiva sätt att sprida informationen om hur det är att hamna i en anhörigsituation.
MEN, har du hamnat i samma situation eller behöver råd och stöd så skicka mig ett mail.
Idag finns det fler som sitter i samma situation, även om våra anhöriga har olika bakgrund och brottshistorik. Vi är idag en förening som verkar i det tysta och som tillsammans har en stor erfarenhetsbank att dela med oss av. DU ÄR INTE ENSAM! Hör av dig med stora eller pyttesmå frågor, det är värt det , jag lovar.
Hälsningar Norrlandsmamman
uhlan8@hotmail.com

Många dagar har gått..

Senaste inlägget verkar ha varit i Januari. Det är länge sedan!
Egentligen har det ju inte hänt så mycket..Min son sitter fortfarande i fängelse naturligtvis och hans värld har krympt till hans egna dagsrutiner varvat med någon vistelse i klostret på Kumla. Breven har minskat i antal och vi talas vid i telefon ett par gånger i veckan. Han är inte längre så intresserad av att höra vad som händer med oss och livet utanför..förutom barnen som han talar med varje kväll. Vill ge honom en eloge för det..varje kväll ringer han och säger godnatt till sina barn och förhör sig om hur deras dag har varit. Tänker att det måste vara känslomässigt jobbigt för honom att höra deras röster, även om det är en tröst också..Bra för barnen är det i alla fall.. Det känns som om han befinner sig mitt i sitt straff just nu, ett vakum..inget bakåt att hämta i tiden och för lång tid framåt föra att orka blicka in i frmatiden..ett rum mitt i en straffperiod. Jag ställer mig tyst kritisk till kriminalvårdens dagssysselsättningar/ behandlingsprogram och övriga aktiviteter..det verkar inte fungera alls..kurser drar igång och rinner ut i sanden..en hel avdelning utan egentliga dagssysselsättningar på fullt friska killar..även om avdelningen en gång var en somatisk avdelning, dvs. sjukan så är den funktionen borta idag men regelverket har inte hunnit i kapp under dessa två åren så vad gäller övriga fängelsets rutiner så har de inte nått in på denna avdelningen ännu i alla fall.. Självhushåll som dras igång och som sedan någon månad senare tas bort ..bara för att återinföras igen efter att någon beslutat på nytt att det är bra.. rörigt värre.. Idag har jag kontakt med väldigt många föräldrar runt om i landet som är i precis samma situation som oss. Det finns en enorm kunskap och kraft hos dessa försäldrar, önskar att vi kunde göra något vettigt av den. Nu stöttar vi nyinkomna försäldrar som står lika lamslagna som jag gjorde från början. Guidar dem genom rättsprocesserna och lyssnar, råder, stöttar.. Det borde få en offentlig form..De är så många! Om du känner att du är en av dem som skulle vilja komma i kontakt med mig och flera andra anhöriga så tveka inte att maila..Det finns stöd att få!

NU var det länge sedan...

Det känns som om allting med min son har satts på vänt... Han kommer att flyttas från Hall där han nu sitter av sitt straff men ingen vet ännu när eller var..så som det skall vara gissar jag, allt enligt kriminalvårdens riktlinjer..
 
Har under de senaste veckorna funderat över hur någonting kan förvandlas till ens vardag..Det mest osannolika som man aldrig innan trodde var möjligt att integrera i sin vardag, i det vanliga pågående livet, finns helt plötsligt där som en "naturlig" ingrediens..Hur gick det till egentligen, hur blev det något vanligt? 
Den ingrediensen som en dag upptog hela min sinnesvärld och hela mitt tankeregister, som lamslog och söndrade..När förvandlades det? 
Jag kan bara jämföra det med ett rejält sorgearbete..Man vet inte riktigt då det slutar gör aont i själen för egen maskin och då det "bara" gör ont då man plockar fram det och tänker på det..Plötlidgt en dag upptäcker man att man inte tänkt på det under hela dagen, veckan eller rent av längre och inser att man inte lever mitt i det längre..
 
Visst gör det ont, visst skäms jag ännu för min sons brott, visst är jag vissa dagar så arg på honom så jag inte kan prata då han ringer, Visst förbannar jag honom varje gång ,vid något tillfälle, då jag träffar hans barn, Visst tycker jag att han agerat otroligt själviskt då jag ser på förödelsen han lämnade efter sig, den som vi fick städa upp..
Men visst lider jag också med min son. Lider med hans längtan efter sina barn, hans ensamhetskänsla, hans frihetsberövelse, Alla de dagar han inte får uppleva som en fri man mitt i livet..
 
Det var ett långt straff han fick, min son..Han dödade någon och ska ha ett långt straff, absolut min åsikt..Det var nödvändigt för såväl hans som samhällets syn på hans brott.
Men jag kan ändå tänka att dessa år kommer att forma honom till något som han inte var innan, Man kan inte tillbringa så många år i fängelsemiljö utan att bli formad och påverkad. Det är min tro..och min sorg..
 
Ska snart besöka honom..bara ett par dagar kvar nu...

Behov..

Jag har under den senaste tiden stannat upp och reflekterat över den tid som gått sedan min son begick sitt brott.
Jag kan se alla de faser som jag passerat och ta dem till mig en och en. Vissa är fruktansvärt smärtsamma och en del gör mig fortfarande väldigt upprörd. Just nu är jag inne i en ny fas som jag inte riktigt vet vad den består av ännu. Jag känner mig stark igen och vardagen har återvänt till något alldeles normalt. Jag är en grym erfarenhet rikare och jag får bära vårt trauma resten av mitt liv. Troligtvis så kommer de olika stadierna avlösa varandra under resten av mitt liv, allt beroende på var & hur jag befinner mig själv i livet.
Men det viktiga är att jag idag kan se dem.

Jag trodde inte, på fullaste allvar, att livet skulle bli normalt igen. Det kändes som om det var helt omöjligt att jag skulle känna glädje över något i livet igen. Dessutom så kändes det som om jag inte hade rätt till positiva känslor överhuvudtaget. Det var liksom förbjudet att vara glad. En av min son, mördad människa, hade förlorat möjligheten till glädje och därmed hade jag i skuld & skam känslan förlorat rätten till glädje jag också. Jag var en mamma som inte kunnat fostra sin avkomma till något bättre än en mördare. Hur kunde jag tro att jag hade rätten att vara positiv och känna glädje i livet?
Som tur är så är det en fas man går igenom. den släpper sitt järngrepp om strupen, men det tar ett bra tag, alldeles för länge..
Hela det enorma blocket som man kallar skuld och skam, som ramlar ner över öronen på oss då det mest förbjudna händer. Det som bedövar och förlamar oss och hindrar oss från att kunna stå upprätta trots vetskapen om att vi faktiskt inte lärt våra barn att begå mord eller andra grova brott.
Vi har gjort som alla andra föräldrar, dvs. det bästa vi kunnat utifrån våra förutsättningar. Visst har vi alla gjort misstag, en del större och en del mindre..men vilken förälder har inte gjort det.?.

Nu vet jag att jag har varit lyckligt lottad mitt i bedrövelsen, jag har en rätt så låg integritets tröskel och det har hjälpt mig att bearbeta. Jag har inte varit rädd för att berätta eller för att be om hjälp då det varit outhärdligt.
Jag vet att det finns många föräldrar ute i landet som lider enormt. De har ingenstans att vända sig och skuld och skambördan håller på att knäcka dem. Jag vill så gärna hjälpa men vet inte riktigt hur jag kan kanalisera behovet till något konkret..

Ofta får jag mail från andra anhöriga som ber om råd eller hjälp att hitta hjälp och det är så frustrerande att inte kunna styra dem i någon riktning. Jovisst F.A.T.E.G. finns men kanske inte i den bemärkelsen att man kan få stöd och samtal på det sätt som skulle behövas. I övrigt så är det rätt obefintligt med stöd. Visst kan man använda sig av psykiatrin men långt ifrån alla vågar ta det steget eller anser att de skall belasta vården. Många är rädda för att bedömas av psykiatrin dessutom...

Ja, det var några spontana tankar här och nu...
Ta hand om er och maila mig gärna eller lämna en kommentar om ni känner att ni vill ha kontakt!

Klostervistelse

Nu är det länge sedan jag skrev igen..känns faktiskt riktigt bra..Du står inte längre längst fram i min medvetandegrad..
Det har definitivt inte varit en händelselös period..långt därifrån men det har handlat om helt annan olycka..
En tragisk olycka drabbade en närstående i somras och du blev förtvivlat orolig..Det måste ha varit fruktansvärt att "sitta fast" i det läget, utan möjlighet att få se med egna ögon och skapa dig en egen uppfattning. Nu har det lagt sig, livet fortsätter och lugnet har lagt sig en aning, fortfarande finns så många frågetecken och olyckan fick en mycket tragisk utgång med invalidisering för livet av den allvarligare sorten.
Nu har du i alla fall fått en månad beviljad i kloster. Känns märkligt att tänka dig i den världen men du verkar mer och mer söka dig till en tro. Du konfirmerade dig för någon vecka sedan och var mycket stolt över detta och nu skall du vistas en hel månad i tysthet på Kumlas klosterverksamhet. Jag gläds med dig då jag vet att det innebär de saker du uppskattade förra vistelsen så mycket. Att få äta med kniv o gaffel, att få ha ett levande ljus på middagsbordet och att sova med ett riktigt täcke i stället för filten.
Ja, du min älskade son..tänk hur allting blev..

Två år på dagen...

Så fort tiden går och ändå känns det i hela kroppen när det närmar sig årsdagen..
Vaknade i morse och tänkte  tillbaka på den morgonen för två år sedan, hur det var då och allt som hänt sedan dess. Jämförde med denna morgonen..mil emmellan och ändå som om det var i går..
 
Jag önskar att jag hade haft facit då, den hemska morgonen då vår familj ändrades för alltid.. Vetskapen om att livet går vidare och att det kommer att komma en dag som känns som en helt vanlig vardag igen.. Trodde inte att det var möjligt då..
 
Men det är möjligt! Tro mig!
 
Tänker mycket på de försäldrar/ familjer som varit inblandade i Umeås senaste mord..OCH , som vanligt säger jag i första hand att det är så otroligt tragiskt att en ung männsika har fått sätta livet till i en till synes meningslös handling..
SEN, säger jag att det är lika tragiskt med de unga män som oskyldigt dragits in i historien OCH först efter det säger jag att det är precis lika tragiskt med den unga man som utfört mordet, om jag nu skall tolka tidningarna rätt i skuldfrågan.
21 år..bara barn.. Ett liv borta, ett liv färgat för alltid, två familjeträd som förändrats för all framtid..
 
Tänker vidare på det kaos dessa familjer nu befinner sig i..allt som skall ordnas..det ofattbara som hänt..att kunna ta in information..söka information..känslostormar som aldrig verkar ta slut..sorg, ilska, förtvivlan..känslan av att det var förbjudet att skratta och njuta av livet för att ens barn inte hade rätten eller möjligheten..för att det hemska hänt..Att inte vilja visa sig bland folk på grund av rädslan att människor skulle vända sig i avsky..eller rädsla..
 
Min son har avverkat två år nu av sitt straff..Sju år är kvar!
Vissa dagar är jag livrädd för att de sju åren skall gå för fort och vissa dagar känns det som om det är en evighet.
Jag tycker ju att han skall sitta där han sitter, i fängelse. Jag tycker att han fått ett långt fängelsestraff, 14 år men inte ett orättvist sådant.
Under två år har jag även fått en liten insyn i hur kriminalvården fungerar och kan väl bara säga att det är inte som vi tror..Kriminalvården är inget hotell med lagad mat..Det är en grym miljö att vistas i och inte helt lätt att bana sig fram igenom..allra minst som anhörig..
 
Jag har bearbetat allt som hänt på mitt eget sätt. Då kändes det som det enda sättet som skulle fungera..Jag är idag glad att jag inte höll mig själv tillbaka med regelverk och jantelagar..
Jag vet att det höjdes både ett och flera ögonbryn och tisslades kring hur jag bara kunde visa mitt ansikte i tv och press. Hur jag kunde tillåta mig själv att tycka synd om oss..vi som stod på gärningsmannens sida..skamligt!
Jag stred för såväl min son som för oss anhöriga och idag vet jag att det gett resultat.. I hela landet filas det på åtgärdsdokument i hanterandet av anhöriga då det händer grova brott. Naturligtvis så är inte mitt agerande i media, bloggande & samtal med kommun och svenska kyrkan hela grunden , vi är fler anhöriga som agerat utåt i frågan..
Idag finns också FATEG, föreningen för anhöriga till en gärningsman..den fungerar bra och har varit ett stöd för många..att komma i kontakt med andra i samma situation är en lättnad.
 
Jag är tacksam för så många saker jag lärt mig på resan..ödmjukhet, medmänsklighet, rättvisa, omtanke, vårt rättssystem, skillnaderna på hur ett bemötande kan uppfattas, att inte rädas det svåra, och att våga följa min magkänsla i svåra frågor....
 
Men viktigast av allt, det finns ALLTID en morgondag..Och allt svårt blir till slut en hanterbar vardag som jag tillåter mig att njuta av utan eftertanke!
 
 

Paus i bearbetningen!

Tror att jag har tagit time out helt och hållet...
Känner mig just nu färdig med min bearbetning..Vardagen rullar på och sonen ringer regelbundet. Det händer ju inte så mycket i hans värld nu..dagarna är rätt lika och han mår okej.
Visst har jag tankar kring hans varande i fängelse och hans brott men det upptar inte längre hela min dag. Vissa dagar är bättre och vissa sämre. Jag längtar efter att träffa honom nästan hela tiden men det ligger under allt annat som händer..
 
Jag inser att mitt sätt att bearbeta och hantera allt som hänt har fungerat. Idag känns det som om jag skrek ut min ångest, panik, sorg och alla andra känslor så högt jag kunde i så många olika former som jag bara kunde.. Det har hjälpt!
Jag var livrädd från början att jag skulle fastna i allt som hänt och sitta och älta och älta..Jo, jag har ältat..i två år nästan..men nu är jag klar tror jag!
 
Livet är som det är..jag har tur att det finns en balans, allt annat i livet är toppen, jag trivs och mår fantastiskt bra i  alla andra aspekter.
Visst finns det saker som kunde vara ännu bättre och visst finns det saker kvar att bearbeta, det kommer det alltid att finnas. Men det är ju så det skall vara, hade det inte handlat om min son så hade det handlat om något annat som fått ta den platsen..
Man ska ha lite grubbel i livet, det hjälper till att förstärka de positiva..
 
Nåväl, med detta vill jag säga att jag kommer nog att ligga lågt med bloggandet även i framtiden..Inte kanske sluta helt, har lärt mig att man aldrig vet vad som händer i morgon, kanske att jag behöver den här kanalen igen.
 
Jag kommer däremot att gå in emmelanåt och läsa mina kommentarer och svara på mail..
 
Kram på er alla och en trevlig sommar!

Glädjande besked..

Min son var på ett strålande humör då han ringde. han har fått ett mycket positivt och efterlängtat besked.. Jag gläds med honom för det..

besök...

Har bokat ett besök idag...Snart min sons födelsedag och det är mer än 6 månader sedan jag träffade honom...Även om vi talar i telefonen ett par gånger per vecka så är det en annan sak att ses i verkligheten..
Denna gången blir det annorlunda dock..Jag kommer att besöka honom tillsammans med hans bror vilket innebär "ingen kroppskontakt" ..
Idag, då rättegångar är över och allt är som det är så tycker jag att beslutet kring hans brors övervakade besök borde omprövas..
Saknar honom i alla fall och det skall bli skönt, jobbigt, smärtsamt,glädjefyllt & roligt att träffa honom..Önskar bara att jag slapp göra det på en anstalt..

Uppehåll..

Just nu så känns det som om jag ska ta ett uppehåll i mitt bloggande..
Igår var jag på en kurs där jag absolut inte ville bli igenkänd..En deltagare kom fram och frågade varifrån hon kände igen mig..Då vi gått igenom alla möjligheterna så fanns till slut bara ett alternativ kvar..kanske du sett mig i tidningen?..Jag ställde aldrig frågan för jag kände att jag ville vara anonym i det sammanhanget men jag blev plötsligt så jäkla trött på alltihop...känner att jag vill fjärma mig ett tag..bara vara vanlig samhällsmedborgare ..glädjas ohämmat åt saker som går bra i mitt liv...både för mig och de runt omkring mig...Min son har itne möjligheten att kliva åt sidan , han är där han är..Men vi andra, vi är här..mitt i livet...jag vill leva det på bästa sätt..jag vill att mina andra barn ska kunna leva sitt liv utan att deras brors gärning hela tiden skall ligga som en skugga bakom dem...
Ja, så känns det i dag...

nytt år..

.. på intågande..
Ibland tror jag att jag ska bli tossig..Ibland fattar jag inte att vi tagit oss igenom de här två åren som gått..Ibland fattar jag inte att det faktiskt gått två år sedan mamma blev sjuk och helvetesåret 2011 startade upp..Ibland känns allt som igår och ibland känns det som om jag levt med detta kaoset i hela mitt liv...

Jag har svårt att hitta en bra balans..antingen så är jag superengagerad i min son och allt som händer runt honom eller så orkar jag inte ens tänka på honom..vill fly in i normaliteten..hela tiden en balansgång mellan de båda..

Jag har börjat att skönja förändringar hos honom...institutionaliseringen har satt igång..världen krymper..man skärmar av..livet kretsar inte längre i det som finns utanför..lunchen, vädret, middagen, kriminalvårdens ändringar i regler, nya ankomna på avdelningen...det är hans liv nu.. Tänk så mycket han kastade bort den där natten..ett liv..ett produktivt rikt liv..hans barns historia, uppväxt..glädjestunder med nära och kära..
Känns märkligt ibland att vi sörjer hans liv mer än han själv verkar göra..
Känner mig väldigt , väldigt trött...

Ett händelserikt år med ..

..många , många nya erfarenheter och lärdomar..
De flesta hade jag nog önskat att jag aldrig behövt lära mig, någonsin...men när man väl står här och har accepterat ett faktum kring att hela min familjs historia ändrats för framtiden så är jag glad över allt jag tvingats lära mig på vägen..
Det har varit oerhört smärtsamt emellanåt.
Det svåra nu, är att försöka integrera allt med en fungerande vardag..det går ju inte över eller tar slut..vi måste hitta sätt att leva vidare med allt som hänt..Jag tycker att vi är på god väg..allihop. Vi har helt olika sätt att hantera allt som hänt och jag tycker att det verkar som om våra olika strategier fungerar för var och en..
Vi går fortfarande i samtal, en del av oss, jag är glad att den möjligheten finns..
Jag sköljs ibland över av tacksamhet att jag fick impulsen att börja skriva bloggen, den där natten, när allt var kaos och världen inte längre såg ut som igår.. Jag är lika tacksam för alla kommentarer jag fått genom bloggen, både vänliga och mindre vänliga..men de har tillsammans fört mig framåt i min bearbetningsprocess mot en vardag som fungerar.
Jag har fortfarande lika svårt att berätta för någon som inte vet vad som hänt men det händer mer och mer sällan..
Jag önskar er alla en fantastisk Jul och många trevliga, mysiga timmar med era nära och kära..Ta vara på dagarna!

Tillbaka i verkligheten..

..på hemmaplan igen..
Nu nalkas julen och här sitter jag och har dåligt samvete..
Inget besök före jul..det hinns helt enkelt inte med..Vårt liv rusar just nu fram i en faslig fart och det är knappt jag hinner med de barn som INTE sitter i fängelse..
Jag inser att det finns inget jag kan göra åt saken..det är bara att åka med det som kallas livet och mitt dåliga samvete får jag helt enkelt stoppa undan någonstans..
Hoppas att han ringer i kväll så jag får byta några ord..över två veckor sedan vi fick tillfälle att prata och jag känner att jag har mycket att säga...
Saknar honom..

Är ute och reser..

..och befann mig plötsligt på exakt samma ställe som för exakt ett år sedan..till och med i samma stol.. jag slås av verkligheten en stund och det sjunker in i mig hur mycket som hänt sedan sist..men också hur långt jag kommit i min egen process.. Ja, jag har en son som sitter i fängelse, ja, han har dödat någon, ja, jag älskar honom fortfarande...året har varit som en upprepande papegoja... Det får vara slut med det nu!

Äntligen,..

.. ringde telefonen..inte ett ljud har jag hört på flera dagar och frustrationen över att inte själv kunna lyfta luren för att höra att allt är okej har varit hög!
I går ringde du äntligen. Ni har suttit inlåsta i två och en halv dag i cellerna på grund av något som hänt på avdelningen.
 
Det är konstigt tycker jag,.. När ni blir satta i isolering , på grund av något ni gjort, då har ni fortfarande rätten till daglig utevistelse i en timme och ni får duscha varannan dag. När något händer på avdelningen, som ni inte ens är inblandade i, låses ni in i cellen och tappar såväl utevistelsen som möjligheten till dusch.
Tydligen så har de möjlighet att låsa in er på det sättet i upp till 10 dagar?!
Nåväl, nu är dörrarna upplåsta till cellerna och vad jag förstår så står alla undrande över vad som hänt och en kille saknas...
 
Det händer mycket här på utsidan nu och det är jobbigt för dig att höra om planerade bröllop och semestrar. Jag försöker att minimera min egen glädje för att inte göra dig illa och hör mig beskriva såväl bröllop som Thailand , som att det är väl bara en baggis.. Det vore lika konstigt som om jag låtsades om att det inte händer alls och bara vara tyst.. Svårt att vara så glad som jag egentligen är då jag samtidigt vet att det smärtar hos dig..
Ja, herregud, ingenting är enkelt längre...

Barnen..

.. Är nu på väg att besöka sin pappa...de går in mitt på dagen, alldeles strax, och jag tänker intensivt på dem för deras skull och för min sons skull.
Så mycket som skall hinnas med under ett dygn..så mycket känslor och tankar..allt skall fram på ett dygn tillsammans..ter sig i stort sett omöjligt..
Och deras mamma..duktiga du...
Jag är så tacksam för att du väljer att medverka i allting. Tacksam för att du orkar och låter dem, och vill ha, en så levande pappa som möjligt och för hans skull, att få möjligheten att se dem växa, svara på deras frågor..
Att du orkar genomgå allt vad det innebär att ta tre barn in i en fängelsemiljö och hantera följderna därifrån.
Jag är fylld av beundran.
Du är så långt mycket starkare än du tror själv!

Fördelarna och anledningen till bloggen..

Jag har fått många frågor under tiden som gått kring mitt bloggande. Varför jag bloggar, hur jag kan lämna ut mig, vad jag får ut av det mm..
Tänker att jag ska försöka förklara en gång för alla..
 
Under mellandagarna -10 fick min mamma akut leukemi. Helt taget från ingenstans så var hon inom loppet av några timmar plockad från ett liv där hon hade focus på att äntligen få bli pensionär till att vara döende.
De kommande månaderna gick vi närmaste in till 100 %, hon var aldrig ensam på sjukhuset. Vi höll på att knäcka oss allesammans genom att på 4 man schemalägga oss så att det hela tiden fanns någon vid hennes sida under cellgiftsbehandlingar, timmar av okontaktbarhet av smärtlindring, negativa besked från läkare. Ja, alla som varit med om en nära som drabbas av aggressiv canser vet vad jag menar.. Samtidigt så skulle vi själva bearbeta chocken av att vi var på väg att plötsligt förlora våran kära mamma, alldeles för tidigt..
I slutet av hennes sjukdom, då vi hållit på med vårt avbytarschema i närmare 4 månader så satt jag och läste på datorn medan hon sov i sängen bredvid. Jag sökte på akut leukemi och hittade förutom alla fakta en blogg som var skriven av en ung flicka vars mamma avlidit i sjukdomen ett år tidigare.. Då jagh läste hennes blogg så slog det mig vilken bra sak att dokumentera. Hon hade möjligheten att gå tillbaka och se vad som hände och i vilken ordning hennes mamma fick alla sina behandlingar. Jag insåg då att jag hade varit i en sådan chock från början att jag inte mindes vilken läkare som sagt vad och vilken ordning det var på hennes behandlingar osv.. Det hade varit skönt att kunna gå tillbaka och läsa då marken stod still under mig och allt var lugnt. För att kunna bearbeta..
 
Då jag under natten efter mordet satt vid datorn och desperat sökte information kring vad som skulle hända, vad jag kunde göra, var jag kunde vända mig så hittade jag en blogg. En blogg som var skriven av en annan mamma i samma situation som jag befann mig i.. Jag skrev ett inlägg på hennes blogg och redan under samma natt fick jag ett mailsvar från henne. Den mamman kunde ge mig några konkreta praktiska råd och framförallt tala om för mig att jag inte var ensam..
I den stunden kom jag ihåg mamma och  bloggen jag läst på sjukhuset. Jag bestämde mig då för att dokumentera allting. Bara för att jag visste att jag var i ett tillstånd där allt som hände skulle kommas ihåg som en grå massa då vi landat i vad som faktiskt hänt.
Att det blev i bloggform var egentligen en slump. Jag gick in på den sida jag befann mig på just då , vilket var den andra mammans bloggsida..
I dag är jag oerhört glad att jag fick möjligheten att skriva ned allt. Mycket riktigt så är de första dagaran en grå soppa av kaos i minnet.. Men bloggen hjälper mig att hålla ordning på vad som händer och när..
 
Under vägen så har jag dessutom upptäck en av de större fördelarna med bloggen.. Allas kommentarer!
 
Naturligtvis så inser jag att det min son gjort väcker många olika känslor ute i allmänheten, både hat, förrakt och undran. Även om jag har mött så mycket omsorg, välmening och trösterika ord så vet jag ju att den andra sidan finns..
Jag har varit livrädd för den sidan.. Rädd att måsta försvara mig, rädd att inte hitta ord. Känt enorm skuld och massor av skam..
Bloggen har varit ett fantastisk verktyg i det ämnet. Jag har fått möjlighet att ta del av hatet ,förraktet och andras frågor. Jag har själv kunnat bestämma när jag ska möta det. Jag har fått möjligheten att själv skapa en trygg zon hemma i soffhörnan och då jag känt mig stark och förberedd så har jag kunnat slå igång datorn och möta andras ord och tankar. Dagar då jag vaknat, redan fylld av skammen, så har jag kunnat låta bli att läsa..
 
En rädsla som jag inte tror jag är ensam om är ju just det; vad andra tycker och tänker.. det är en ynnest, tänker jag, att jag har fått möjligheten att ta del av andras tankar. Det har hjälpt mig oerhört att få bekräftelse från båda åsiktsläger, även om det svidit ordentligt några gånger och ibland varit så dumt att jag måstat skratta. Men att få blanda upp det med alla de vackra tankar jag fått, vänliga ord och uppmuntran så tror jag att jag har fått en ganska bra bild av hur samhället ser på min sons gärning och på mig också för den delen..
 
Att blogga innebär naturligtvis att man lämnar ut en stor del av sig själv.. Men jag ser det så här.. Genom min sons handling så är vi redan utlämnade. Vår historia är förändrad och vi kommer alltid att vara ett legitimt samtalsämne. Han gjorde oss offentliga. Jag ser hellre att jag har en möjlighet att ge min bild av hur och varför saker skett och hur och vad det påverkat än att jag lämnar det fritt till fria spekulationer. 
Fria spekulationer är livsfarliga, under de första dagarna så var jag inne på en sida där det spekulerades hej vilt kring mordet, offret och gärningsmannen. Inte en bokstav stämde någonstans och man ser hur snabbt sensationsteorier kan få fäste, hur fel och påhittade de än är..Jag var så upprörd över folks okunnighet och ren dumhet så jag orkade aldrig gå in där någon fler gång..
 
Jag hoppas att det gett svar på några av mailen jag tagit emot..
 
 

Långt samtal..

..hamnade jag i igår..Jag satt hos frisören och hamnade i en situation där hon försiktigt började fråga mig kring allt som hänt..
Hade timmarna innan just själv reflekterat inför mig själv att jag hade klivit åt sidan lite och att jag inte längre hade min son och hans brott i huvudet hela tiden. Det går rent av flera timmar emellan tankarna på honom eller följder av hans gärning..
Hennes frågor förde mig tillbaka till den där morgonen då allt hände..Frågor kring min reaktion direkt efter jag fått veta..hur det kändes att stå där på gården då poliserna kom, hur jag ser idag på min sons brott..?.
Under en klipp och färgning så hinner man med många frågor.. Jag fick verkligen gräva djupt för att hitta de rätta orden och svara så gott jag kunde..
Det kändes inte så himla jobbigt men däremot så tror jag att frisören var lika slut som jag då behandlingen var över.. Var helt slut resten av kvällen, mentalt trött...
Glad ändå över alla frågor hon vågade ställa.
Ibland så känner jag att folk runt mig brinner av frågor som de inte vågar ställa och jag önskar att de vågade öppna munnen för att få tillfälle att riva den där hindrande barriären i samtalet.
Lite kan jag likna det vid den stora rosa elefanten på häktet som alla såg och undrade över men ingen fick nämna. Så som en klar uppmaning; Ställ frågorna ni bär på..jag och andra med mig klarar att svara på dem och tycker att det är rätt skönt att få ge svaren även om de är jobbiga att hitta just då..

oron då det är tyst..

Så fort du inte ringer som avtalat så flödar fantasin fritt. Har du råkat illa ut? Har du hamnat i bråk och sitter isolerad? Har du fått stryk? Hur länge tar det för kriminalvården att informera en förälder till vuxen intern om något riktigt allvarligt händer? Informerar de överhuvudtaget?

Nya brott...

Jag läser varje dag om nya brott som sker såväl i mitt eget län och i övriga landet. Tankarna går på en gång till alla mammor, pappor och övriga anhöriga och det kaotiska ofattbara de ställs inför. Jag tänker på vilken helvetiskt tid de har framför sig..Kastas tillbaka till den där första dagen..
När hjärnan stannar och jag trodde att hjärtat skulle explodera i kroppen.. Känslan av att inte kunna greppa verkligheten, allt i ett töcken med stora svarta frågetecken som inte hade något svar..
Jag hoppas att det finns någon som stöttar och leder dessa föräldrar genom dessa första dagar..
Till alla andra vill jag säga; var inte rädda. Genom att sträcka ut en hand och våga nämna det stora hemska mörka och bara finnas till så är ni ett enormt stöd...

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0