Behov..

Jag har under den senaste tiden stannat upp och reflekterat över den tid som gått sedan min son begick sitt brott.
Jag kan se alla de faser som jag passerat och ta dem till mig en och en. Vissa är fruktansvärt smärtsamma och en del gör mig fortfarande väldigt upprörd. Just nu är jag inne i en ny fas som jag inte riktigt vet vad den består av ännu. Jag känner mig stark igen och vardagen har återvänt till något alldeles normalt. Jag är en grym erfarenhet rikare och jag får bära vårt trauma resten av mitt liv. Troligtvis så kommer de olika stadierna avlösa varandra under resten av mitt liv, allt beroende på var & hur jag befinner mig själv i livet.
Men det viktiga är att jag idag kan se dem.

Jag trodde inte, på fullaste allvar, att livet skulle bli normalt igen. Det kändes som om det var helt omöjligt att jag skulle känna glädje över något i livet igen. Dessutom så kändes det som om jag inte hade rätt till positiva känslor överhuvudtaget. Det var liksom förbjudet att vara glad. En av min son, mördad människa, hade förlorat möjligheten till glädje och därmed hade jag i skuld & skam känslan förlorat rätten till glädje jag också. Jag var en mamma som inte kunnat fostra sin avkomma till något bättre än en mördare. Hur kunde jag tro att jag hade rätten att vara positiv och känna glädje i livet?
Som tur är så är det en fas man går igenom. den släpper sitt järngrepp om strupen, men det tar ett bra tag, alldeles för länge..
Hela det enorma blocket som man kallar skuld och skam, som ramlar ner över öronen på oss då det mest förbjudna händer. Det som bedövar och förlamar oss och hindrar oss från att kunna stå upprätta trots vetskapen om att vi faktiskt inte lärt våra barn att begå mord eller andra grova brott.
Vi har gjort som alla andra föräldrar, dvs. det bästa vi kunnat utifrån våra förutsättningar. Visst har vi alla gjort misstag, en del större och en del mindre..men vilken förälder har inte gjort det.?.

Nu vet jag att jag har varit lyckligt lottad mitt i bedrövelsen, jag har en rätt så låg integritets tröskel och det har hjälpt mig att bearbeta. Jag har inte varit rädd för att berätta eller för att be om hjälp då det varit outhärdligt.
Jag vet att det finns många föräldrar ute i landet som lider enormt. De har ingenstans att vända sig och skuld och skambördan håller på att knäcka dem. Jag vill så gärna hjälpa men vet inte riktigt hur jag kan kanalisera behovet till något konkret..

Ofta får jag mail från andra anhöriga som ber om råd eller hjälp att hitta hjälp och det är så frustrerande att inte kunna styra dem i någon riktning. Jovisst F.A.T.E.G. finns men kanske inte i den bemärkelsen att man kan få stöd och samtal på det sätt som skulle behövas. I övrigt så är det rätt obefintligt med stöd. Visst kan man använda sig av psykiatrin men långt ifrån alla vågar ta det steget eller anser att de skall belasta vården. Många är rädda för att bedömas av psykiatrin dessutom...

Ja, det var några spontana tankar här och nu...
Ta hand om er och maila mig gärna eller lämna en kommentar om ni känner att ni vill ha kontakt!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0