Två år på dagen...

Så fort tiden går och ändå känns det i hela kroppen när det närmar sig årsdagen..
Vaknade i morse och tänkte  tillbaka på den morgonen för två år sedan, hur det var då och allt som hänt sedan dess. Jämförde med denna morgonen..mil emmellan och ändå som om det var i går..
 
Jag önskar att jag hade haft facit då, den hemska morgonen då vår familj ändrades för alltid.. Vetskapen om att livet går vidare och att det kommer att komma en dag som känns som en helt vanlig vardag igen.. Trodde inte att det var möjligt då..
 
Men det är möjligt! Tro mig!
 
Tänker mycket på de försäldrar/ familjer som varit inblandade i Umeås senaste mord..OCH , som vanligt säger jag i första hand att det är så otroligt tragiskt att en ung männsika har fått sätta livet till i en till synes meningslös handling..
SEN, säger jag att det är lika tragiskt med de unga män som oskyldigt dragits in i historien OCH först efter det säger jag att det är precis lika tragiskt med den unga man som utfört mordet, om jag nu skall tolka tidningarna rätt i skuldfrågan.
21 år..bara barn.. Ett liv borta, ett liv färgat för alltid, två familjeträd som förändrats för all framtid..
 
Tänker vidare på det kaos dessa familjer nu befinner sig i..allt som skall ordnas..det ofattbara som hänt..att kunna ta in information..söka information..känslostormar som aldrig verkar ta slut..sorg, ilska, förtvivlan..känslan av att det var förbjudet att skratta och njuta av livet för att ens barn inte hade rätten eller möjligheten..för att det hemska hänt..Att inte vilja visa sig bland folk på grund av rädslan att människor skulle vända sig i avsky..eller rädsla..
 
Min son har avverkat två år nu av sitt straff..Sju år är kvar!
Vissa dagar är jag livrädd för att de sju åren skall gå för fort och vissa dagar känns det som om det är en evighet.
Jag tycker ju att han skall sitta där han sitter, i fängelse. Jag tycker att han fått ett långt fängelsestraff, 14 år men inte ett orättvist sådant.
Under två år har jag även fått en liten insyn i hur kriminalvården fungerar och kan väl bara säga att det är inte som vi tror..Kriminalvården är inget hotell med lagad mat..Det är en grym miljö att vistas i och inte helt lätt att bana sig fram igenom..allra minst som anhörig..
 
Jag har bearbetat allt som hänt på mitt eget sätt. Då kändes det som det enda sättet som skulle fungera..Jag är idag glad att jag inte höll mig själv tillbaka med regelverk och jantelagar..
Jag vet att det höjdes både ett och flera ögonbryn och tisslades kring hur jag bara kunde visa mitt ansikte i tv och press. Hur jag kunde tillåta mig själv att tycka synd om oss..vi som stod på gärningsmannens sida..skamligt!
Jag stred för såväl min son som för oss anhöriga och idag vet jag att det gett resultat.. I hela landet filas det på åtgärdsdokument i hanterandet av anhöriga då det händer grova brott. Naturligtvis så är inte mitt agerande i media, bloggande & samtal med kommun och svenska kyrkan hela grunden , vi är fler anhöriga som agerat utåt i frågan..
Idag finns också FATEG, föreningen för anhöriga till en gärningsman..den fungerar bra och har varit ett stöd för många..att komma i kontakt med andra i samma situation är en lättnad.
 
Jag är tacksam för så många saker jag lärt mig på resan..ödmjukhet, medmänsklighet, rättvisa, omtanke, vårt rättssystem, skillnaderna på hur ett bemötande kan uppfattas, att inte rädas det svåra, och att våga följa min magkänsla i svåra frågor....
 
Men viktigast av allt, det finns ALLTID en morgondag..Och allt svårt blir till slut en hanterbar vardag som jag tillåter mig att njuta av utan eftertanke!
 
 

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0