igår..

..läste jag igenom mina första dagar på bloggen.. Det som slår mig då jag läser är, vilket fruktansvärt trauma vi gått igenom... När man lever med det så ser man inte riktigt proportionerna av det men nu då det gått ett år så inser jag att chocken, känslostormar och det ofattbara i händelsen är så mycket större än vad jag trott att vi skulle kunna klara. Jag förundras över att jag kunde skriva överhuvudtaget.. Jag inser också hur mycket som hänt på vägen..med min son, med oss runt honom och med, framförallt min syn på samhället och vårt sätt att handskas med och se på begreppet medmänniska.. Jag har under året mött så många olika reaktioner och tankar från mina medmänniskor att jag har insett att det skiljer sig vida i hur man ser på offer, gärningsmän, anhöriga och medmänniskor.. Skuld och skam kan läggas till och dras ifrån helt utifrån människans värderingar och rättstänkande.. Inget kan klassas som rätt eller fel.. Det vore intressant att göra en djupdykning och se efter vilka parametrar som styr oss i vårt värderingssystem utifrån olika aspekter och händelser...


Kommentarer
Linda

Ja, det är inte klokt vad vi tvingats att gå igenom. Men helt klart verkar vi alla ha kommit ut starkare och på något sett mer sammansvetsade även om vi har krockat på vägen. Vi går igenom något som få tvingats att göra och erfarenheten är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Men man går vidare. Alla på sitt sätt. Ibland känns det bara som att det är en dröm/mardröm. Det är fortfarande svårt att förstå att det har hänt. Jag är fortfarande arg. Jättearg. Men även lättad. Och glad. För vi har lärt oss en massa saker som att inte ta saker för givet utan ta vara på alla lyckliga stunder.

2012-09-09 @ 19:28:21


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0