Tack!

Nu har jag landat igen efter all uppståndelse. De senaste dagarna har det rasat in kommentarer, mail & samtal vilket jag tycker är både fantastiskt och samtidigt beklämmande då jag ser hur många anhöriga som står utan stöd och råd. Speciellt en kommentar har hängt sig fast, vet inte riktigt varför just den stack ut men tjejen som skrev berättade så precis om känslan av att ha en bror som är dömd. Hon beskrev hur hon , som inte alls hade något med sin brors brott att göra hade förpassats av bekanta och obekanta till att numer ses på som "hon den där vars bror..." På ett enkelt och rakt sätt beskrev hon smärtan av att helt plötsligt måsta stå till svars för vad en annan människa gjort, trots att hon inte hade något med saken att göra.
 
Jag har även fått mail och kommentarer som varit svårare att svara på, en del ligger fortfarande obesvarade. Det har handlat om frågor kring varför, ifrågasättande av min uppfostran och annat som inte är helt enkelt att svara på.. Jag vet fortfarande inte helt varför, och kommer nog aldrig att få veta. Visst påverkar vi våra barn under deras uppväxt men hur ska man kunna peka på exakt var man gjort något tokigt som skulle banat vägen för ett brott som detta.
Det enda jag vet är att jag liksom de flesta andra föräldrar gjort vad jag bäst kunnat utifrån de förutsättningar vi befunnit oss i just då. Ja, visst har jag gjort många fel efter vägen men är av den fasta åsikten att den förälder som kan stå inför alla och säga att de uppfostrat sina barn utan ett enda misstag eller helt fritt från händelser som man ångrar eller önskar att man gjort annorlunda, den föräldern vill jag ska skriva en bok med manualer för ett klanderfritt föräldraskap. Jag tror inte den föräldern finns.
 
Det har funnits kommentarer som ifrågasatt min son som människa, mina tankar här på bloggen, min syn på min son mm.. Jag kan bara upprepa, Jag älskar naturligtvis min son. Jag hatar hans handling och vad den fått för följder för oss anhöriga och för honom OCH offret men jag älskar fortfarande honom som den son han är. En människa är så mycket mer än en handling.
Jag måste ändå tacka er alla som på ett eller annat sätt har hört av er. Då jag valde, efter en viss tvekan, att medverka i kvällspressen så gjorde jag det för att jag tycker att frågan är viktig. Långt mycket viktigare än min son och oss anhöriga runt honom. Jag vill att frågan kommer upp så att nästa förälder eller bror eller syster ska kunna få stöd och vägledning i processen och traumat som följer en sådan här händelse. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut hakan och jag har förmågan att våga kliva fram och ifrågasätta men alla är inte som jag. Tror att det vanligaste är att människor som hamnar i situationen och belägras av skuld och skam drar sig undan och inte vågar kliva fram. För alla dem så hoppas jag att vi gjorde något bra genom medverkan.
Tack alla åter igen för alla fina ord och engagemang!


Kommentarer
Theresa

Har nu läst genom hela din blogg under en veckas tid.
Anhörigfrågor är så viktiga.
Jag haren vän vars mamma skulle ordna en klassåterträff för några år sen. Hon ringde runt till dem som inte svarat. När hon till sist fick tag på en kvinna som hon jagat i flera dagar, började småprata och till sist kom in på klassåterfesten, och om kvinnan skulle komma, svarade hon försiktigt:
"Men JAG kan ju inte komma, förstår du väl."
Min väns mamma undrade frågande varför. "Min son är ju Hagamannen...."

Min väns mamma hade för många år sen innan lämnat sin gamla ort och levde numera i södra Sverige och hade ingen direkt koll på livet uppåt i gamla trakter, Hagamannen, eller Niklas, som han heter, kände hon däremot till.
Min väns mamma är en fantastisk varm person. Hon började prata med den gamla klasskamraten, om att hans handlingar ,som självklart är fruktansvärda, skulle inte hon bära. Han var en vuxen människa som levt ett märkligt dubbelliv, inklusive mot sin mor!
Kvinnan började gråta och sa att det var första gången någon fortsatte prata med henne efter att hon berättat.


Jag kan inte föreställa mig hur det är att få sitt liv så förändrat som du och alla andra mammor kan få på ett sådant här vis.

Man är inte sina vuxna barns handlingar, men man är alltid sina barns mamma.

Tack för att du skriver.

2012-10-12 @ 14:19:12
Eva H

Jag hade faktiskt aldrig tänkt på er mammor. Läste på nätsidan i Aftonbladet, blev väldigt intresserad och började läsa din och Sannamammas bloggar. Det är smärtsamt att läsa... jag kan bara ta en bit, ett inlägg i taget och smälta det.
Men jag vill tacka ur djupet av mitt hjärta för att du/ni orkar berätta. Tusen tack och kramar/E

2012-10-12 @ 23:42:15
Anonym

Min allra närmaste vän sedan barnsben är just en sån ssom du beskriver "syster till en bror" vars handlingar hon inte kan stå för. Men hon älskar ju självklart sin bror. Jag har svårt att hantera detta. Han och en kompis hoppade ihjäl sitt offer... de hoppade på hans huvud... Vi, min älskade vän och jag, har valt att bara låta ämnet vara. Det är hennes bror som hon älskar vilket jag accepterar, jag har svårt att förstå och att se hur han har kunnat bli ett "monster". Vi har därför, i en tyst uppgörelse, valt att inte beröra ämnet. Vi, min vän och jag, älskar ju varandra... också...

2012-10-13 @ 22:25:59
Anonym

Har nu läst vartenda ord i din blogg och måste bara säga, du måtte va en stark människa!! Fortsätt att bara stark, fortsätt va arg och ledsen, fortsätt gråta och fortsätt älska din son!
Jag avundas dig som orkar skriva om allt som hänt! Det är starkt gjort. Lycka till och ta väl hand om dig! <3

2012-10-14 @ 23:25:45
Linda

En sådan handling som att mörda någon annan är inte försvarbart. En sådan handling gör bara en sjuk person. Det talats med mördarna men dom anhöriga får lida så fruktansvärt mycket. Min far har mördat en kvinna han var tillsammans med. Men innan det hände så jagande han livet ur mig och min mamma. V fick fly för livet ett antal gånger. Han ville döda oss. Men ingen har sett hur dåligt jag mådde under den tiden. Men alla brydde sig om min far och sa att han var oskyldig och han som är så trevlig kan inte göra något sådant. Idag får jag gå till en psykolog varje vecka i två årstid för allt som min far har ställt till med. Även vi kan få så passa stora skador vi som blivit drabbade och även är anhöriga. Mitt liv har förändrats och jag kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

2012-10-15 @ 11:32:24
Sophia

Hej

Sitter och tittar på tv4 fakta och ett program som heter just mamma till en mördare.
Jag blir FRUKTANSVÄRT ledsen när jag läser och hör om hur nära och bekanta vänder er ryggen i den situationen!
Jag kan inte för mitt liv förstå vad som ger någon rätten att göra så, detta kan hända vem som helst utav oss som har barn!
Alla dessa människor borde skämmas! Kämpa på och tänk på att de som vänt er ryggen i detta är inte värda någonting!

2012-10-28 @ 19:14:13
Susanne

Du är så stark och gör det så bra. Människor som klandrar föräldrarna är okunniga och direkt omänskliga. Om man tror på en Gud så är det intressant att även han var med om samma sak. Han som är allsmäktig och god på alla sätt och vis hade en andeson som blev mördare. Ingen klandra Gud för detta. varför skulle man då klandra oss ofullkomliga föräldrar?

2012-11-04 @ 23:30:09


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0