oron då det är tyst..

Så fort du inte ringer som avtalat så flödar fantasin fritt. Har du råkat illa ut? Har du hamnat i bråk och sitter isolerad? Har du fått stryk? Hur länge tar det för kriminalvården att informera en förälder till vuxen intern om något riktigt allvarligt händer? Informerar de överhuvudtaget?

Nya brott...

Jag läser varje dag om nya brott som sker såväl i mitt eget län och i övriga landet. Tankarna går på en gång till alla mammor, pappor och övriga anhöriga och det kaotiska ofattbara de ställs inför. Jag tänker på vilken helvetiskt tid de har framför sig..Kastas tillbaka till den där första dagen..
När hjärnan stannar och jag trodde att hjärtat skulle explodera i kroppen.. Känslan av att inte kunna greppa verkligheten, allt i ett töcken med stora svarta frågetecken som inte hade något svar..
Jag hoppas att det finns någon som stöttar och leder dessa föräldrar genom dessa första dagar..
Till alla andra vill jag säga; var inte rädda. Genom att sträcka ut en hand och våga nämna det stora hemska mörka och bara finnas till så är ni ett enormt stöd...

Att inte träffas..

Att inte träffas på vanligt sätt börjar göra sig påmind.. Du lever ditt liv inrutat och det händer inte så många saker..
Vi här utanför lever vidare med allt vad det innebär.
Jag märker att du fjärmar dig allt mer, vill inte veta, vill inte ta del av det som händer med nära och kära. Jag vet att det är naturligt och att de flesta interner tycker att det är jobbigt att bli påminda om livet utanför. Att det skapar ångest och saknad.
Det är lättare att stänga av världen utanför. Det är en sådan sorglig känsla att känna..att du glider ifrån oss mer och mer.
Jag saknar dig och allt som är du...

Tack!

Nu har jag landat igen efter all uppståndelse. De senaste dagarna har det rasat in kommentarer, mail & samtal vilket jag tycker är både fantastiskt och samtidigt beklämmande då jag ser hur många anhöriga som står utan stöd och råd. Speciellt en kommentar har hängt sig fast, vet inte riktigt varför just den stack ut men tjejen som skrev berättade så precis om känslan av att ha en bror som är dömd. Hon beskrev hur hon , som inte alls hade något med sin brors brott att göra hade förpassats av bekanta och obekanta till att numer ses på som "hon den där vars bror..." På ett enkelt och rakt sätt beskrev hon smärtan av att helt plötsligt måsta stå till svars för vad en annan människa gjort, trots att hon inte hade något med saken att göra.
 
Jag har även fått mail och kommentarer som varit svårare att svara på, en del ligger fortfarande obesvarade. Det har handlat om frågor kring varför, ifrågasättande av min uppfostran och annat som inte är helt enkelt att svara på.. Jag vet fortfarande inte helt varför, och kommer nog aldrig att få veta. Visst påverkar vi våra barn under deras uppväxt men hur ska man kunna peka på exakt var man gjort något tokigt som skulle banat vägen för ett brott som detta.
Det enda jag vet är att jag liksom de flesta andra föräldrar gjort vad jag bäst kunnat utifrån de förutsättningar vi befunnit oss i just då. Ja, visst har jag gjort många fel efter vägen men är av den fasta åsikten att den förälder som kan stå inför alla och säga att de uppfostrat sina barn utan ett enda misstag eller helt fritt från händelser som man ångrar eller önskar att man gjort annorlunda, den föräldern vill jag ska skriva en bok med manualer för ett klanderfritt föräldraskap. Jag tror inte den föräldern finns.
 
Det har funnits kommentarer som ifrågasatt min son som människa, mina tankar här på bloggen, min syn på min son mm.. Jag kan bara upprepa, Jag älskar naturligtvis min son. Jag hatar hans handling och vad den fått för följder för oss anhöriga och för honom OCH offret men jag älskar fortfarande honom som den son han är. En människa är så mycket mer än en handling.
Jag måste ändå tacka er alla som på ett eller annat sätt har hört av er. Då jag valde, efter en viss tvekan, att medverka i kvällspressen så gjorde jag det för att jag tycker att frågan är viktig. Långt mycket viktigare än min son och oss anhöriga runt honom. Jag vill att frågan kommer upp så att nästa förälder eller bror eller syster ska kunna få stöd och vägledning i processen och traumat som följer en sådan här händelse. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut hakan och jag har förmågan att våga kliva fram och ifrågasätta men alla är inte som jag. Tror att det vanligaste är att människor som hamnar i situationen och belägras av skuld och skam drar sig undan och inte vågar kliva fram. För alla dem så hoppas jag att vi gjorde något bra genom medverkan.
Tack alla åter igen för alla fina ord och engagemang!

Oj...

Vilket rabalder det blev.. Reportaget i Aftonbladet genererade tyvärr att vår lilla lokala tidning gick bazurka och publicerade precis varenda bokstav som tidigare publicerats. Inser att jag hade ett naivt synsätt som inte förutsåg detta. Men i det stora hela måste jag ändå säga att trots att det gör ont och att jag på ett sätt gör våld på mig själv då jag sticker ut hakan offentligt så tycker jag fortfarande att artikeln blev rätt okej. Jag hade naturligtvis hoppats på att det skulle handla mer om anhöriga som grupp än oss som individer men jag är ändå nöjd. Att min blogg fullständigt belamrades med läsare och vänliga människors uppmuntrande kommentarer lade sig som bomull kring hjärtat. Tack för det allihopa! Jag känner mig rik igen!

Känslomässigt dränerad..på gott och ont..

Den här veckan har varit uttömmande. Intervjun med kvällspressen blev helt okej men det river upp så mycket då man ska minnas och ta sig tillbaka i tiden. Jag är ändå, efter att ha läst korrekturet, glad att jag ställde upp. Det är en viktig fråga och jag känner ett ansvar att på något sätt göra något bra för kommande anhöriga. Veckan har innehållit andra saker/ möten som även de tog min energi i anspråk..Känner att jag skulle behöva ut i skogen och samla energi på nytt..

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0