Fördelarna och anledningen till bloggen..

Jag har fått många frågor under tiden som gått kring mitt bloggande. Varför jag bloggar, hur jag kan lämna ut mig, vad jag får ut av det mm..
Tänker att jag ska försöka förklara en gång för alla..
 
Under mellandagarna -10 fick min mamma akut leukemi. Helt taget från ingenstans så var hon inom loppet av några timmar plockad från ett liv där hon hade focus på att äntligen få bli pensionär till att vara döende.
De kommande månaderna gick vi närmaste in till 100 %, hon var aldrig ensam på sjukhuset. Vi höll på att knäcka oss allesammans genom att på 4 man schemalägga oss så att det hela tiden fanns någon vid hennes sida under cellgiftsbehandlingar, timmar av okontaktbarhet av smärtlindring, negativa besked från läkare. Ja, alla som varit med om en nära som drabbas av aggressiv canser vet vad jag menar.. Samtidigt så skulle vi själva bearbeta chocken av att vi var på väg att plötsligt förlora våran kära mamma, alldeles för tidigt..
I slutet av hennes sjukdom, då vi hållit på med vårt avbytarschema i närmare 4 månader så satt jag och läste på datorn medan hon sov i sängen bredvid. Jag sökte på akut leukemi och hittade förutom alla fakta en blogg som var skriven av en ung flicka vars mamma avlidit i sjukdomen ett år tidigare.. Då jagh läste hennes blogg så slog det mig vilken bra sak att dokumentera. Hon hade möjligheten att gå tillbaka och se vad som hände och i vilken ordning hennes mamma fick alla sina behandlingar. Jag insåg då att jag hade varit i en sådan chock från början att jag inte mindes vilken läkare som sagt vad och vilken ordning det var på hennes behandlingar osv.. Det hade varit skönt att kunna gå tillbaka och läsa då marken stod still under mig och allt var lugnt. För att kunna bearbeta..
 
Då jag under natten efter mordet satt vid datorn och desperat sökte information kring vad som skulle hända, vad jag kunde göra, var jag kunde vända mig så hittade jag en blogg. En blogg som var skriven av en annan mamma i samma situation som jag befann mig i.. Jag skrev ett inlägg på hennes blogg och redan under samma natt fick jag ett mailsvar från henne. Den mamman kunde ge mig några konkreta praktiska råd och framförallt tala om för mig att jag inte var ensam..
I den stunden kom jag ihåg mamma och  bloggen jag läst på sjukhuset. Jag bestämde mig då för att dokumentera allting. Bara för att jag visste att jag var i ett tillstånd där allt som hände skulle kommas ihåg som en grå massa då vi landat i vad som faktiskt hänt.
Att det blev i bloggform var egentligen en slump. Jag gick in på den sida jag befann mig på just då , vilket var den andra mammans bloggsida..
I dag är jag oerhört glad att jag fick möjligheten att skriva ned allt. Mycket riktigt så är de första dagaran en grå soppa av kaos i minnet.. Men bloggen hjälper mig att hålla ordning på vad som händer och när..
 
Under vägen så har jag dessutom upptäck en av de större fördelarna med bloggen.. Allas kommentarer!
 
Naturligtvis så inser jag att det min son gjort väcker många olika känslor ute i allmänheten, både hat, förrakt och undran. Även om jag har mött så mycket omsorg, välmening och trösterika ord så vet jag ju att den andra sidan finns..
Jag har varit livrädd för den sidan.. Rädd att måsta försvara mig, rädd att inte hitta ord. Känt enorm skuld och massor av skam..
Bloggen har varit ett fantastisk verktyg i det ämnet. Jag har fått möjlighet att ta del av hatet ,förraktet och andras frågor. Jag har själv kunnat bestämma när jag ska möta det. Jag har fått möjligheten att själv skapa en trygg zon hemma i soffhörnan och då jag känt mig stark och förberedd så har jag kunnat slå igång datorn och möta andras ord och tankar. Dagar då jag vaknat, redan fylld av skammen, så har jag kunnat låta bli att läsa..
 
En rädsla som jag inte tror jag är ensam om är ju just det; vad andra tycker och tänker.. det är en ynnest, tänker jag, att jag har fått möjligheten att ta del av andras tankar. Det har hjälpt mig oerhört att få bekräftelse från båda åsiktsläger, även om det svidit ordentligt några gånger och ibland varit så dumt att jag måstat skratta. Men att få blanda upp det med alla de vackra tankar jag fått, vänliga ord och uppmuntran så tror jag att jag har fått en ganska bra bild av hur samhället ser på min sons gärning och på mig också för den delen..
 
Att blogga innebär naturligtvis att man lämnar ut en stor del av sig själv.. Men jag ser det så här.. Genom min sons handling så är vi redan utlämnade. Vår historia är förändrad och vi kommer alltid att vara ett legitimt samtalsämne. Han gjorde oss offentliga. Jag ser hellre att jag har en möjlighet att ge min bild av hur och varför saker skett och hur och vad det påverkat än att jag lämnar det fritt till fria spekulationer. 
Fria spekulationer är livsfarliga, under de första dagarna så var jag inne på en sida där det spekulerades hej vilt kring mordet, offret och gärningsmannen. Inte en bokstav stämde någonstans och man ser hur snabbt sensationsteorier kan få fäste, hur fel och påhittade de än är..Jag var så upprörd över folks okunnighet och ren dumhet så jag orkade aldrig gå in där någon fler gång..
 
Jag hoppas att det gett svar på några av mailen jag tagit emot..
 
 


Kommentarer
Linda

Hej. Ohhh du skriver så fantastiskt och du är så sund och förnuftig i ditt skrivande. Tycker du är fantastisk. Jag har fortfarande några frågor som jag har undrat över ett tag och det är hur det gått för din andra son som fick bo hos dig och inte fick hjälp. Har han fått eget boende? Hur mår han idag? Tycker det var fruktansvärt att han inte fick åka till norge och spela innebandy för det som hänt, hur kan man göra så, usch va arg jag blev när jag läste det. Hur mår dina barnbarn? Får dom träffa sin pappa? Kul att höra att ditt liv ändå rullar på. Ingen som aldrig gått igenom det du har gått igenom kan nånsin säga att dom förstår, men jag kan förstå att man faller så långt långt ner i det mörka hålet att där har man aldrig vart innan. Styrkekramar till dig.

Svar: Hej Linda!Tack för kommentaren.
Min andra son går det bra för. Han har ett boende, även om jag önskar att det hade varit ett annat. Han har blickat framåt och med de erfarenheter han fått med sig så har han både vuxit och mognat.
Mina barnbarn mår även de utifrån förutsättningarna bra. Naturligtvis så dras de med samma problem som alla barn till en förälder som sitter i fängelse och det är inte alltid så lätt att leva med den förutsättningen. De får träffa honom ett par gånger per år. Men han ringer i stort sett varje kväll och önskar godnatt och håller kontakten så gott han kan..
norrlandsmamman

2012-11-12 @ 09:58:55
Eva H


Så bra att du "kom på" att blogga - det är som du säger - man är i sånt känslokaos när nåt händer så efteråt minns man inte i vilken ordning eller riktigt vad som händer.
FÖr oss (läs;mig) är det så tacknämligt att du bloggar. Jag läser och lär mig förstå saker som jag inte ens har skänkt en tanke förut.
Så tack för att du orkar dela med dig av ditt liv, din vardag. Med vänliga hälsningar/E

2012-11-13 @ 08:23:00
Katharina

Hej och tack för dina rader! Du gör skillnad! Du kan verkligen att med ord beskriva på ett riktigt bra sätt så vi utomstående kan för en millisekund, nästan förstå vilket kaos ni lever i. Jag är bara en i mängden, men jag tackar dig allra djupaste ändå för dina ord och rader. Jag sänder dig styrka att orka vara stark för dig själv, din son och resten av din familj. Man är ALLTID mor till sina barn. Kram på dig och de dina!

2012-11-13 @ 18:33:53
URL: http://katharinaslife.blogg.se
Carina

Tack för en fantastisk blogg! Det förvånar mig att anhöriga i Sverige får så lite stöd. Därför har jag en blogg för anhöriga till missbrukare: http://medberoendeinfo.blogspot.se/

Men, jag har länge tänkt att anhöriga till gärningsmän är också brottsoffer. I alla fall brottsdrabbade. Hela deras liv kan raseras pga av vad någon nära anhörig har gjort. Vilket påverkar många livets områden som psykisk hälsa, arbete, ekonomi m.m. Ja, du vet ju allt det där. Men jag vill bara skriva det ändå för jag blir irriterad att det finns så lite stöd.
Visst är det så att ni har skapat en förening? Vad heter den föreningen och var hittar man den?

Vad inte många vet är att även personer som är anhöriga till en gärningsman kan få stöd genom Brottsofferjouren som vänder sig till brottsdrabbade, vilket man ju är om man är anhörig.

Hoppas att du fortsätter brinna för stödet till anhöriga! Ta hand om dig!
/Carina

Svar: Hej Carina! Tack för kommentaren.Föreningen som är startad och ännu i sin linda heter F.A.T.E.G
Du hittar den på nätet; www.fateg.se
Vad gäller brottsofferjouren så råder det delade meningar kring anhörigfrågan. Jag vände mig dit men fick då svaret att de inte hade något att erbjuda. Jag hade vid den tiden även en granne som arbetar på brottsofferjouren och även hon menade att vi inte sågs som offer..eller naturligtvis var vi offer men de hade inte tänkt på oss på det sättet. Men det kan ju skilja lokalt i landet kring vad man har för resurser eller om det finns eldsjälar som driver egna sidoprojekt.
/ Norrlandsmamman
norrlandsmamman

2012-11-14 @ 08:40:57
URL: http://medberoendeinfo.blogspot.se/
Carina

Tack för länken till Fateg!
Det var intressant att höra att ni fått så många olika svar av BOJ, jag ska föra fram det då jag arbetar ideellt med att stödja brottsoffer där. När jag själv frågade frågan på kursen för blivande stödpersoner så fick jag svaret att BOJ stödjer brottsdrabbade, och som anhörig är man brottsdrabbad. Men det kan vara som du säger, att det är olika beroende på hur man jobbar i landet, beroende på hur många som är aktiva i föreningen och inte...

Tack och kämpa på!
/Carina

2012-11-14 @ 11:26:19
URL: http://medberoendeinfo.blogspot.se/
Anonym

Hej! Har läst din blogg ett tag nu, den är sorglig, men fylld av kärlek.
En fråga..
Vad säger din son är anledningen till att han tappa kontrollen så fullständigt den natten?
När han ringde sin bror på natten, vad ville han ha hjälp med?
Är du och din son rädda för att han ska begå mord igen när han har blivit utsläppt från fängelset?
Varma hälsningar Lina

Svar: Hej! Tack för din kommentar!
Jag börjar bakifrån.. Nej, jag är inte rädd att han ska begå ett nytt mord..Men det har fått mig att reflektera över att andra i vårt samhälle är kapabla till så långt mycket mer än vad vi tror både dem och oss själva om..både gott och ont.
Jag tycker inte att det är konstigt att han ringde sin bror. De bodde tillsammans och stod varandra nära. Verkligheten hade kommit i kapp och han var förtvivlad över vad han gjort och ville berätta, få hjälp.. Men det är sant att han pratade om att han ville föra bort kroppen. Idag så vet jag att det är det vanligaste fenomenet bland gärningsmän. Att vilja dölja sitt brott. ( se tidigare inlägg)
Det har florerat en massa rykten kring varför han ringde och vad han skulle ha hjälp med..idag kan jag säga att ryktena, som vanligt, överträffar verkligheten..
Min son hade under flera månader levt i ett kaos. En mycket strulig separation, bråk och tjafs som följd. Ny högre anställning med nytt ansvarsområde där han ville prestera. Mycket festande under hela sommaren vilket ledde honom till nya bekantskaper & amfetamin..massor med tjejer på löpande band..spel.. Spiralen ledde nedåt i rasande fart.
Med det som bakgrund så slog det runt helt enkelt.. Han fick en psykos och trodde att kvinnan var en man..och kniven låg på bordet.. En sekundshandling utan föregående tanke..
Skrämmande och mycket , mycket tragiskt..för alla inblandade inkluderat offret..
norrlandsmamman

2012-11-15 @ 15:22:15


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0