Är ute och reser..

..och befann mig plötsligt på exakt samma ställe som för exakt ett år sedan..till och med i samma stol.. jag slås av verkligheten en stund och det sjunker in i mig hur mycket som hänt sedan sist..men också hur långt jag kommit i min egen process.. Ja, jag har en son som sitter i fängelse, ja, han har dödat någon, ja, jag älskar honom fortfarande...året har varit som en upprepande papegoja... Det får vara slut med det nu!

Äntligen,..

.. ringde telefonen..inte ett ljud har jag hört på flera dagar och frustrationen över att inte själv kunna lyfta luren för att höra att allt är okej har varit hög!
I går ringde du äntligen. Ni har suttit inlåsta i två och en halv dag i cellerna på grund av något som hänt på avdelningen.
 
Det är konstigt tycker jag,.. När ni blir satta i isolering , på grund av något ni gjort, då har ni fortfarande rätten till daglig utevistelse i en timme och ni får duscha varannan dag. När något händer på avdelningen, som ni inte ens är inblandade i, låses ni in i cellen och tappar såväl utevistelsen som möjligheten till dusch.
Tydligen så har de möjlighet att låsa in er på det sättet i upp till 10 dagar?!
Nåväl, nu är dörrarna upplåsta till cellerna och vad jag förstår så står alla undrande över vad som hänt och en kille saknas...
 
Det händer mycket här på utsidan nu och det är jobbigt för dig att höra om planerade bröllop och semestrar. Jag försöker att minimera min egen glädje för att inte göra dig illa och hör mig beskriva såväl bröllop som Thailand , som att det är väl bara en baggis.. Det vore lika konstigt som om jag låtsades om att det inte händer alls och bara vara tyst.. Svårt att vara så glad som jag egentligen är då jag samtidigt vet att det smärtar hos dig..
Ja, herregud, ingenting är enkelt längre...

Barnen..

.. Är nu på väg att besöka sin pappa...de går in mitt på dagen, alldeles strax, och jag tänker intensivt på dem för deras skull och för min sons skull.
Så mycket som skall hinnas med under ett dygn..så mycket känslor och tankar..allt skall fram på ett dygn tillsammans..ter sig i stort sett omöjligt..
Och deras mamma..duktiga du...
Jag är så tacksam för att du väljer att medverka i allting. Tacksam för att du orkar och låter dem, och vill ha, en så levande pappa som möjligt och för hans skull, att få möjligheten att se dem växa, svara på deras frågor..
Att du orkar genomgå allt vad det innebär att ta tre barn in i en fängelsemiljö och hantera följderna därifrån.
Jag är fylld av beundran.
Du är så långt mycket starkare än du tror själv!

Fördelarna och anledningen till bloggen..

Jag har fått många frågor under tiden som gått kring mitt bloggande. Varför jag bloggar, hur jag kan lämna ut mig, vad jag får ut av det mm..
Tänker att jag ska försöka förklara en gång för alla..
 
Under mellandagarna -10 fick min mamma akut leukemi. Helt taget från ingenstans så var hon inom loppet av några timmar plockad från ett liv där hon hade focus på att äntligen få bli pensionär till att vara döende.
De kommande månaderna gick vi närmaste in till 100 %, hon var aldrig ensam på sjukhuset. Vi höll på att knäcka oss allesammans genom att på 4 man schemalägga oss så att det hela tiden fanns någon vid hennes sida under cellgiftsbehandlingar, timmar av okontaktbarhet av smärtlindring, negativa besked från läkare. Ja, alla som varit med om en nära som drabbas av aggressiv canser vet vad jag menar.. Samtidigt så skulle vi själva bearbeta chocken av att vi var på väg att plötsligt förlora våran kära mamma, alldeles för tidigt..
I slutet av hennes sjukdom, då vi hållit på med vårt avbytarschema i närmare 4 månader så satt jag och läste på datorn medan hon sov i sängen bredvid. Jag sökte på akut leukemi och hittade förutom alla fakta en blogg som var skriven av en ung flicka vars mamma avlidit i sjukdomen ett år tidigare.. Då jagh läste hennes blogg så slog det mig vilken bra sak att dokumentera. Hon hade möjligheten att gå tillbaka och se vad som hände och i vilken ordning hennes mamma fick alla sina behandlingar. Jag insåg då att jag hade varit i en sådan chock från början att jag inte mindes vilken läkare som sagt vad och vilken ordning det var på hennes behandlingar osv.. Det hade varit skönt att kunna gå tillbaka och läsa då marken stod still under mig och allt var lugnt. För att kunna bearbeta..
 
Då jag under natten efter mordet satt vid datorn och desperat sökte information kring vad som skulle hända, vad jag kunde göra, var jag kunde vända mig så hittade jag en blogg. En blogg som var skriven av en annan mamma i samma situation som jag befann mig i.. Jag skrev ett inlägg på hennes blogg och redan under samma natt fick jag ett mailsvar från henne. Den mamman kunde ge mig några konkreta praktiska råd och framförallt tala om för mig att jag inte var ensam..
I den stunden kom jag ihåg mamma och  bloggen jag läst på sjukhuset. Jag bestämde mig då för att dokumentera allting. Bara för att jag visste att jag var i ett tillstånd där allt som hände skulle kommas ihåg som en grå massa då vi landat i vad som faktiskt hänt.
Att det blev i bloggform var egentligen en slump. Jag gick in på den sida jag befann mig på just då , vilket var den andra mammans bloggsida..
I dag är jag oerhört glad att jag fick möjligheten att skriva ned allt. Mycket riktigt så är de första dagaran en grå soppa av kaos i minnet.. Men bloggen hjälper mig att hålla ordning på vad som händer och när..
 
Under vägen så har jag dessutom upptäck en av de större fördelarna med bloggen.. Allas kommentarer!
 
Naturligtvis så inser jag att det min son gjort väcker många olika känslor ute i allmänheten, både hat, förrakt och undran. Även om jag har mött så mycket omsorg, välmening och trösterika ord så vet jag ju att den andra sidan finns..
Jag har varit livrädd för den sidan.. Rädd att måsta försvara mig, rädd att inte hitta ord. Känt enorm skuld och massor av skam..
Bloggen har varit ett fantastisk verktyg i det ämnet. Jag har fått möjlighet att ta del av hatet ,förraktet och andras frågor. Jag har själv kunnat bestämma när jag ska möta det. Jag har fått möjligheten att själv skapa en trygg zon hemma i soffhörnan och då jag känt mig stark och förberedd så har jag kunnat slå igång datorn och möta andras ord och tankar. Dagar då jag vaknat, redan fylld av skammen, så har jag kunnat låta bli att läsa..
 
En rädsla som jag inte tror jag är ensam om är ju just det; vad andra tycker och tänker.. det är en ynnest, tänker jag, att jag har fått möjligheten att ta del av andras tankar. Det har hjälpt mig oerhört att få bekräftelse från båda åsiktsläger, även om det svidit ordentligt några gånger och ibland varit så dumt att jag måstat skratta. Men att få blanda upp det med alla de vackra tankar jag fått, vänliga ord och uppmuntran så tror jag att jag har fått en ganska bra bild av hur samhället ser på min sons gärning och på mig också för den delen..
 
Att blogga innebär naturligtvis att man lämnar ut en stor del av sig själv.. Men jag ser det så här.. Genom min sons handling så är vi redan utlämnade. Vår historia är förändrad och vi kommer alltid att vara ett legitimt samtalsämne. Han gjorde oss offentliga. Jag ser hellre att jag har en möjlighet att ge min bild av hur och varför saker skett och hur och vad det påverkat än att jag lämnar det fritt till fria spekulationer. 
Fria spekulationer är livsfarliga, under de första dagarna så var jag inne på en sida där det spekulerades hej vilt kring mordet, offret och gärningsmannen. Inte en bokstav stämde någonstans och man ser hur snabbt sensationsteorier kan få fäste, hur fel och påhittade de än är..Jag var så upprörd över folks okunnighet och ren dumhet så jag orkade aldrig gå in där någon fler gång..
 
Jag hoppas att det gett svar på några av mailen jag tagit emot..
 
 

Långt samtal..

..hamnade jag i igår..Jag satt hos frisören och hamnade i en situation där hon försiktigt började fråga mig kring allt som hänt..
Hade timmarna innan just själv reflekterat inför mig själv att jag hade klivit åt sidan lite och att jag inte längre hade min son och hans brott i huvudet hela tiden. Det går rent av flera timmar emellan tankarna på honom eller följder av hans gärning..
Hennes frågor förde mig tillbaka till den där morgonen då allt hände..Frågor kring min reaktion direkt efter jag fått veta..hur det kändes att stå där på gården då poliserna kom, hur jag ser idag på min sons brott..?.
Under en klipp och färgning så hinner man med många frågor.. Jag fick verkligen gräva djupt för att hitta de rätta orden och svara så gott jag kunde..
Det kändes inte så himla jobbigt men däremot så tror jag att frisören var lika slut som jag då behandlingen var över.. Var helt slut resten av kvällen, mentalt trött...
Glad ändå över alla frågor hon vågade ställa.
Ibland så känner jag att folk runt mig brinner av frågor som de inte vågar ställa och jag önskar att de vågade öppna munnen för att få tillfälle att riva den där hindrande barriären i samtalet.
Lite kan jag likna det vid den stora rosa elefanten på häktet som alla såg och undrade över men ingen fick nämna. Så som en klar uppmaning; Ställ frågorna ni bär på..jag och andra med mig klarar att svara på dem och tycker att det är rätt skönt att få ge svaren även om de är jobbiga att hitta just då..

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0