Snart ett år...

Nu har det snart gått ett år sedan våra liv ändrades på många sätt..och vilket år...Det har varit fyllt av sorg, förtvivlan och ovisshet..
Sorgen har varit jobbigast..jag tror så här i efterhand att all sorg blandades ihop...sorgen efter min mamma, sorgen över min sons gärning, sorgen över förlusten av en son, sorgen över en förlorad framtid, sorgen över tre små barn som lever utan sin älskade pappa, sorgen över att inte känna att man räcker till.. Många sorger på samma gång..Och ingen egentlig tid till att plocka fram den och sörja..
Det är helt makalöst hur lång tid allting tar...Ett helt år bara för att få min son på rätt ställe inom kriminalvården, alla flyttar från anstalt till anstalt, avdelningar, isoleringar..
Jag fick berättat från en annan människa, som tyvärr haft erfarenheten av fängelse, att det tar ett år ungefär där allting snurrar, innan alla papper är klara och man har landat där man ska vara inom kriminalvårdens murar. Men att det sedan lugnar ner sig och dagarna rullar på i ett lugnare tempo.. Jag hoppas min sons år har gått nu så han kan få landa..
Vad har jag egentligen lärt mig under det här året..?
´
´
Jag har lärt mig att ödmjukhet i livet gör det lättare att leva. Att människor runt dig är livsviktiga, utan att få spegla oss, prata med, ta stöd av då den erbjuds så blir allting så mycket svårare.. Jag har lärt mig att jag har människor runt mig som jag kan lita på och som jag älskar. Jag har lärt mig mycket om andra människors reaktioner i krissammanhang och då det handlar om norm/moralöverskridande frågor, som ett mord..
´
´
Jag har fått ta del av andra människors åsikter, både bra och dåliga, kring vad som hände oss..Jag tror jag har lärt mig mer av de dåliga, konstigt nog..
´
´
Funderade häromdagen att mitt bloggande har varit ett fantastiskt sätt för mig att möta omvärldens reaktioner på mig, min son, min familj och mina barn & barnbarn..
Minna värsta rädslor i dessa reaktioner har jag mött. Men jag har genom bloggandet sett till att jag fått möta dem hemma, i min trygghetszon.. Jag har kunnat ta dem och reflekterat över dem i min egen takt och då jag kännt mig stark nog att läsa dem.. Jag är fortfarande helt tagen av att så många fortfarande är inne och läser i bloggen och lämnar kommentarer..både här i bloggen och via mail..
Vad än viktigare är, jag har fått ta del av så mycket kärlek och omtänksamhet via alla som lämnat ord efter sig..Jag har mött förståelse och medlidande, Jag har fått många, många tröstande ord på vägen..och tips, och råd..ja, listan är lång..Jag har inte behövt känna att jag är ensam..det har varit bäst av allt!
Snart ett år...Jag hoppas att jag , efter att jag rundat hörnet på sommaren, kommer att ha ett lugnare år framför oss...

Ett lugn..

Nu ser det ut som om du är där du kommer att vara ett bra tag...Du har råkat riktigt illa ut efter vägen men det verkar som om du nu placerats där du inte blir dömd igen för ditt brott..
Det finns ett lugn i din röst som inte funnits tidigare..jag har inte hört det förrän nu när jag talar med dig och lugnet helt plötsligt finns där..
Jag saknar dig så oerhört mycket!
Du har ringt nästan varje dag nu och jag ser fram emot ditt samtal nästan varje gång...Ibland hinner jag inte mobilisera fokuset som jag insett krävs då vi pratar..jag försöker på något vis kompensera din frånvaro genom att bombardera dig med fakta på vad som hänt efter ditt senaste samtal...då du ringer ofta nu så krävs det lite tankeverksamhet..
Jag är glad att du nu är säker och att du inte riskerar att råka illa ut på samma sätt som innan...Säkerheten inom kriminalvården må vara god men den befolkas av människor precis som du och jag och vi ser kanske inte alla signaler alltid..
Jag hoppas du får stanna hela ditt straff där du nu är, även om jag inser att det inte är rimigt..

Frågor..

Hej på er! Jag ser i min statistik att ni är många som läser här i min blogg. Häromkvällen hade jag gäster och i den gemytliga stämningen man hamnar i med god mat i magen så fick jag helt plötsligt en försynt fråga om det var okej att de frågade mig kring det som hände. Det kändes bra och jag förvånades över vilka frågor som kom. De var många och av väldigt olika karaktär. Det kändes bra att kunna svara. I morse slog det mig att det kanske är så att det finns frågor även här på bloggen som ni vill ställa. Därför vill jag nu säga; ställ gärna frågor till mig, antingen här öppet och vill ni vara mer privat kan ni alltid maila. Jag lovar er att jag ska svara efter bästa förmåga.

Nu förstår jag mig inte på någonting!

Vi fick veta att du skulle flyttas från isoleringen..det är du ,men inte dit vi trodde... Jag har lovat dig att inte berätta var du sitter och det håller jag...Det är skönt att du inte sitter isolerad längre i alla fall..även om det innebär en risk. Det verkar som om jag är mer orolig än dig över att du ska råka illa ut...kanske du inte vill skrämma upp mig i onödan.. Jag mötte en gammal bekant häromdagen och hon frågade hur läget var och om det hänt något kul...det är två- tre år sedan vi träffades senast....Ska jag berätta, ska jag inte.?..berätta - tyst..?.stapplade fram ord..de har fortfarande lika svårt att formulera sig då de ska ut ur munnen...konstigt med tanke på hur lätt det går att skriva..Jag hatar då jag måste berätta det med ord..måste analysera ansiktsuttryck och reaktioner.. I kväll ska vi ha främmande...första mötet sedan allting hände...ska jag slänga upp det på bordet direkt eller ska jag låta det vara i det tysta...vilka förväntningar finns? Tror jag börjar tyst...

Övergångsfas...

Pratar med dig i telefonen och lyssnar på din frustration..Isoleringen är verkligegn ingen lek..men du är skyddad i alla fall så länge du är där.. Att det ska vara så svårt att hålla våra fångar säkra under deras vistelse inom kriminalvården.. I går fick jag mail med sammandraget från tjejen på universitetet..Vi genomförde en intervju förra veckan på 3 timmar..helt slut efteråt och att nu läsa hur hon uppfattat vad jag sagt kändes märkligt...också konstig känsla att läsa någon annans ord på vad vi gått igenom.. Jag är nu i någon form av övergångsfas..jag är ömsom arg ömsom som vanligt...Skillnaden i min ilska nu mot förut ärr aqtt jag kan kanalisera den till ord och ställa en helt ny typ av frågor till dig..viktiga frågor som faktiskt får riktiga svar.. Efter dina samtal är jag helt slut i känsloregistret.. undrar hur länge den här inre processen ska fortsätta egenligen.? Tar den slut någon g¨ång eller skall det vara så här hela din strafftid..och hur blir det efter den?

Det blir inte alltid som man tror...

Fick ett brev av dig i går..Det var skönt att få brevet då jag under helgen varit så orolig att jag hade svårt att fokusera på vardagen.. Jag vet att du blev utsatt för hot och beordrad att lämna programmet av en annan intern i fredags och sedan blev det tyst.. Ingenting är värre än fantasin då den får florera fritt..natten till söndag gick jag igenom din begravning.. I går fick jag veta att du stod på dig och stod upp för dig själv..Jag är glad att du lever.. Inser att jag kanske låter både känslokall och dramatisk på samma gång men jag är både lättad och så oerhört arg på samma gång. Du ville verkligen gå programmet..Nu sitter du isolerad och jag vet inte om det är för att skydda dig eller de andra..men utifrån de få fakta jag har så gissar jag på att det är för att skydda dig i första hand. Det är en förbannad dubbelmoral på våra fängelser..en mördare är mer värd än en annan mördare? Pajasar! Men, det är den verklighet som existerar vad jag än tycker om den.. Nu ber jag att det hela leder till något bra..nu har du i alla fall en cell med toalett, alltid något..

Ont i magen..

..och mår illa vid tanken på att du just nu hotas.. Blir så förbannad på den dubbelmoral som florerar på anstalterna..javisst seden är gammal som gatan men i mitt läge, just nu, så handlar det om MIN son..Därmed tar jag mig friheten att gnälla och gny.. Han visste att det skulle komma..när alla fick veta...de flesta tog det för vad det var men någon/ några gick genast till attak och krävde åtgärd genom hot.. Nu mår jag illa av oron över att någon slår ihjäl honom...

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0