Stilla går dagarna ...

...och allting börjar bli en vardag igen...Känns verkligen som om det komemr att kunna landa i en vardag till 100% så småningom..Emmellanåt bubblar det upp tankar och känsloefterdyningar som är lite knaggliga att bearbeta men det tar sig lite närmare en normal känsla för var dag... Livet har ju en förmåga att pocka på och tvinga in en i normala banor och tur är väl det...Det känns nu som om nästan ett år är borta...först min mamma och sedan min son direkt efter...ja, det har faktiskt gått mer än ett år! Fortfarande står jag med obearbetade frågor och praktiska göromål som måste lösas eftersom men det är ändå klart i det stora hela.. Tänk vad många saker som förvånat mig under detta år... Det första är människans styrka...tänk vad mycket man egentligen kllarar av som man aldrig trott sig kunna gå igenom innan.. Om någon beskrivit mitt kommande år den 28 dec.-10 så hade jag sagt att det där det klarar jag ALDRIG , jag kommer att gå under... Ändå står jag här!? Många har under året sagt mig att jag är stark och att jag klarar av så mycket som de aldrig skulle orka gå igenom . Men man orkar..När man står där så har man helt enkelt inget val..bara att sätta en fot framför den andra och kämpa sig genom en dag..och en till.. Jag minns en dag för ca 10 månader sedan...jag tyckte otroligt synd om mig själv just denna dagen...Jag hade vakat över min mamma i många timmar och var både ledsen , otroligt trött och olycklig. På min cykeltur hem så tänkte jag att livet ändå var bra orättvist..tänk att de fanns människor just nu som planerade sommarsemestrar, kläder till helgens fest och andra i mina ögon just då , banala frågor i livet... Jag tänkte att jag slet hårt och att jag haft ett ovanligt hårt liv med mycket slit i att reda ut saker som jag inte själv orsakat. JAG TYCKTE HELT ENKELT SYND OM MIG SJÄLV! Mina tankar gick så långt att jag ifrågasatte de värdsliga värderingarna och gud. Om man skall leva ett rättfärdigt liv och hjälpa sina medmänniskor och älska sin nästa, vända andra kinden till och allt annat så när skulle man egentligen få någon belöning för sitt slit..var man tvungen att bli gammal och dö först...tanken kändes som en dålig deal just då.. Sedan gick mamma bort och min son dräpte en kvinna med allt som kommer till följd av det. DÅ fick jag plötsligt belöningen! Konstigt egentligen men jag är tacksam för det jag fått uppleva genom mina medmänniskor under det år som passerat. Den omsorg och vänliga bemötande jag fått. Både i sorgearbetet efter min mamma, det jag nu har hunnit med och i bearbetningen kring min sons gärning. Människor som tidigare stått en bit bort klev plötsligt fram och de människor som jag kanske innan trott skulle vara de starka blev svaga med mig.. En otroligt märklig känsla..men jag är så tacksam.. Tacksam för att jag fått ta del av de känslor som människor kännt runt omkring mig. Både positivt och negativt. Överhuvudtaget tacksam för att det finns människor runt mig, långt många fler än jag visste fanns innan...det både värmer och stärker. Nu låter det som om jag går omkring på moln..Det gör jag verkligen inte..Jag lider med min son varje dag..lider för hans gärning och dumhet.. försöker bearbeta det som finns kvar...försöker stötta i min tur till de som behöver mig.. Jag märker att jag har förändrats...till det bättre tror jag, även om det ibland känns som om jag inte riktigt kan skratta och le utan ett litet stygn av dåligt samvete...dåligt samvete för att jag är här och två personer inte är det... Allting är en balansgång på en rätt så skör tråd...


Kommentarer
en mamma till

Hej!!!du kan skratta, du har inte gjort mot fel...du har bara funnits för din son, som behöver dig och för alla andra i din familj, livet gå vidare.. ta hand om dig.

2012-03-30 @ 11:23:03
Mona

Jag kan bara hålla med föregående talare. Le, skratta och njut av livet.

2012-04-10 @ 11:04:16


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0