Brev till en annan mamma

 Ibland vill man säga så mycket men inser att det inte finns så mycket att säga annat än ; jag förstår hur det känns just nu….

 ------------------------------------------------------

Hej ------!

Jag vill börja med att berätta att detta är ett vänligt brev till dig i egenskap av mor till --------.

Jag har valt att skriva det på datorn för att jag inte vet hur bra du läser Svenska och tänker att det är lättare utan en handstil att tyda.

 

Jag heter Susanne ---------- och kommer från -------- i Sverige.

Sommaren 2011 blev även jag mor till en mördare.

Min son dödade en främmande kvinna i sitt hem.

Vi i familjen hade ingen aning om varför eller hur det gått till. Jag blev tidigt en morgon uppringd av en anhörig som bad mig komma till min sons adress där något fruktansvärt hänt.

Under hösten och våren har vi suttit med på rättegångar och besökt honom på häktet och nu i fängelse.

 Min son blev dömd till 14 år för mord.

Genom att berätta för dig och skriva till dig så vill jag bara säga att du inte är ensam som mamma.

Jag förstår om du , liksom jag, just nu är mitt i alla stadier av bearbetning, chock och alla känslor av skuld och skam som ett sådant här trauma innebär. Kanske orkar du inte ens läsa dessa rader.

Nu, snart ett år efter min sons dåd vågar jag gå ut med högburet huvud, alla samtalen från pressen har tystnat och hur konstigt det än låter just nu så kommer det en vardag efter att allting lagt sig.

Det kommer det att göra även för dig. Det är svårt att tro då man sitter mitt i karusellen av press från aviser, hat och skam från allmänhet.

Jag vill också säga dig att det är bra och okej att älska sitt barn även om de utfört den mest rysliga handling. Många har uttryckt till mig att inte kan man väl älska någon som gjort något så fruktansvärt.. Jo, man slutar inte älska personen, men man kan hata deras handling.

Jag är fortfarande stolt över min son och de BRA saker han uträttat i livet och det skall även du kunna vara. En människa är ju inte enbart en enda handling, eller hur?

Känn inte heller skuld och skam.

Våra söner är vuxna och vi ansvarar inte för deras handlingar. Ja, vi har fostrat dem och format dem in i vuxenvärlden men vad de sedan väljer att göra med kunskapen och värderingarna har vi ingen makt över. Vi lärde dem inte detta!

Jag hoppas att du under omständigheterna mår okej och att du har människor runt dig som kan stötta. En erfarenhet jag fick var att de människor jag trott skulle finnas inte fanns lika mycket utan att det var människor som jag minst väntade mig som klev fram som ett oerhört stöd.

Jag höll på att glömma, du tvekade inför att vittna i rätten.. Vi hade samma situation hos oss. Min yngste son valde att nyttja rätten till att avstå att vittna som anhörig. Han har i efterhand varit glad att han lät bli. Du har all rätt i världen att avstå. Det är därför möjligheten finns inskriven i lagen.

Du är välkommen att höra av dig till mig om du behöver fråga något eller vill känna att det finns en annan mamma här ute som också älskar sin son, trots vad han gjort. Man kan känna sig väldigt ensam i rollen ibland. Och ibland kan det vara skönt med en annan kontakt än den som redan är involverad i ens sons liv men som ändå kan reflektera och stötta..

Med vänliga hälsningar

Susanne

Norrlandsmamman

www.norrlandsmamman.blogg.se

 

 

 

 

Snart dax för besök...

Semestern närmar sig..dax att boka besök! 
Nu har jag varit borta en vecka och inte pratat med dig på många dagar..Däremot har jag mött människor som jag inte träffat på länge som frågat om dig..Jag har fortfarande lika svårt att berätta i verkligheten med ord vad som hänt och om brottet i sig..orden vill liksom inte riktigt forma sig i munnen..
Konstigt att det kan vara så lätt att skriva och så svårt att prata..jag har aldrig haft svårt att prata annars..tvärtom!
Vi närmar oss årsdagen.. Det känns tungt...
Jag googlade ditt namn idag och det var ingen trevlig läsning..konstigt hur man som dömd liksom "blir" sitt brott i stället för den person man egentligen är. Man blir på något vis identitetslös som brottsling i Sverige. Förutsatt att man inte lyfts fram i media vecka efter vecka som en del gör, där verkar det personliga följa med..
Jag tror även att det skiljer en del på hur pressen väljer att namnge brottslingen. Ges det ett öknamn i pressen så blir liksom avidentifieringen mer påtaglig. Då är man enbart den där "smeknamnet". Allting annat raderas och det lilla som eventuellt lyfts fram är borta och glömt, kvar finns bara brottstiteln och den kan nog leva länge, länge..
Jag ser fram emot att äntligen få träffa dig igen min son...jag har saknat dig så oerhört mycket under den här tiden...

Lång uppsats...

Jag ber om överseende... Det finns de som önskat att jag skulle lägga upp uppsatsen och nu är det gjort...Det är en massiv läsning och inget jag tänker att varje människa vill traggla sig igenom..Men för er som hade intresset så ; håll till godo!

Uppsats från Umeå Universitet...

UMEÅ UNIVERSITET

Institutionen för socialt arbete

Det sociala verksamhetsfältet – nationellt

Vårterminen 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kriminella gärningar

-     hur påverkas gärningsmannens mor?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rapporthandledare:                                                                                                                                                                                          Författare:

Christin Johansson                                                                                                                                                                                            Lisa Öman

 

 

 


UMEÅ UNIVERSITET

Institutionen för socialt arbete

Det sociala verksamhetsfältet – nationellt

Vårterminen 2012

Författare: Lisa Öman

Rapporthandledare: Christin Johansson

Titel: Kriminella gärningar – hur påverkas gärningsmannens mor?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att undersöka hur två mödrar påverkats av att deras söner begått brott. Detta undersöktes utifrån frågeställningarna ”Hur reagerar modern på sonens kriminalitet?” samt

”Hur hanterar modern sin situation, som uppkommit i och med sonens kriminella gärning?” Två kvalitativa, semistrukturerade intervjuer användes som datainsamlingsmetod och utgjorde det empiriska materialet i studien. Teorier om traumatisk kris låg till grund för att tolka och analysera materialet. Slutsatserna pekar på att de två mödrarna genomgår en traumatisk kris i och med sönernas kriminalitet. Krisförloppet skiljer sig dock åt mellan de båda mödrarna, precis som teorin beskriver att det ofta gör (Cullberg, 2006). Många likheter i mödrarnas upplevelse går också att finna. De både skärmade av sig och undvek andra människor den första tiden efter händelsen och de båda ansåg också att prata om det som hänt var viktigt för dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sökord: Mödrar, Brott, Kris

Innehållsförteckning

 

1. Inledning                                                                                                                                                                             1              

 

1.1 Problembakgrund och förförståelse                                                                                                                1

1.2 Problemformulering                                                                                                                                                              1

1.3 Syfte                                                                                                                                                                                                           2

1.4 Frågeställningar                                                                                                                                                                                           2

1.5 Avgränsningar                                                                                                                                                                                             2

1.6 Precisering av begrepp                                                                                                                                                          2

1.7 Redovisning av sökmotorer, sökord m.m                                                                                                       2

 

 

2. Metod                                                                                                                                                                2

 

2.1 Val av datainsamlingsmetod                                                                                                                                                 2

2.2 Urval                                                                                                                                                                                                           3

2.3 Bortfall                                                                                                                                                                                                        3

2.4 Tillvägagångssätt                                                                                                                                                                                         3

2.5 Etiska reflektioner                                                                                                                                                                 4

2.6 Metodologiska reflektioner                                                                                                                                                   4

 

 

3. Teori                                                                                                                                                                  5

 

3.1 Val av teori                                                                                                                                                                                                  5

3.2 Traumatisk kris                                                                                                                                                                                            5

3.3 Teorireflektion                                                                                                                                                                                             8                                                                                                                                                                                                                                             

 

 

4. Empiri                                                                                                                                                               8

 

4.1 Redovisning av intervju, Maries berättelse                                                                                                     8

4.2 Redovisning av intervju, Karins berättelse                                                                                                     10

 

 

5. Analys                                                                                                                                                               12

 

5.1 Hur reagerar modern när dennes son begått brott?                                                                   12

5.2 Hur påverkas modern när dennes son begått brott?                                                                                       13

5.3 Hur hanterar modern sin situation när dennes son begått brott?                         14

 

 

6. Slutdiskussion                                                                                                                                                   15

 

6.1 Avslutande resonemang                                                                                                                                                                              15

 

 

Referenser

 


1. INLEDNING

 

1.1 Problembakgrund och förförståelse

Jag finner det intressant hur familjer och anhöriga reagerar och påverkas av att någon i deras direkta närhet begått ett brott. Detta intresse väcktes i och med ett, i media, uppmärksammat våldsdåd. En anhörig till gärningsmannen delade öppet med sig av sina tankar och känslor efter barnets gärning, vilket öppnat upp för intresset att studera detta närmre.

 

Ett brott är ett beteende som avviker från samhällets lagar och normer. Vad som kännetecknas vara ett brott och vem som är en brottsling avgörs därför av samhällets struktur, dominerande värderingar och  den lagstiftning som blivit till genom politiska beslut (Ekbom, Engström & Göransson, 2011).

 

Brott är enligt lag belagt med negativa sanktioner, dvs straff, och ett möjligt sådant är fängelse. En kvinna vars man satt i fängelse uttryckte att det inte får förglömmas att när mannen dömdes till fängelsestraff så dömdes även hans familj. Viktigt att minnas är att bakom varje brottsling finns ett nätverk av människor som även de drabbas av det begångna brottet (Ekbom m.fl., 2011).

I detta nätverk kan eventuella barn till gärningsmannen ingå och känt är att dessa far illa på olika vis i och med sin förälders fängelsestraff (Karlsson, 2007). Relativt gott om litteratur beskriver just detta, hur barnen drabbas av föräldrars brott och fängelsevistelser. Gott om litteratur berör också hur offrets anhöriga påverkats, dock är mindre litteratur som tar upp hur gärningsmannens anhöriga påverkas.

 

Andra individer som möjligen går att finna i nätverket kring gärningsmannen är dennes föräldrar och här finns desto mindre litteratur att finna. Det har genom historien funnits en stor mängd litteratur som väl beskriver hur mödrar påverkar sina barn, däremot finns inte dessa beskrivningar gällande det motsatta, hur barnen påverkar sin föräldrar (Sturges & Hanrahan, 2011). En studie genomförd i USA tar dock upp just detta med målet att förstå vilken effekt en brottsling hade på sin mor. Detta undersöktes med bland annat skuld-aspekten och stigmatisering i fokus. De flesta av de deltagande mödrarna i studien menade att de kände sig stigmatiserade i en viss uträckning. Detta av sin  familj, sina vänner och andra i samhället. De beskrev det som att människor kollade på ett negativt sätt och de kände att det var något fel på dem, på grund av att deras barn begått brott (Sturges & Hanrahan, 2011).

 

Vidare visade studien att mödrar till kriminella långsiktigt lider men på grund av barnets kriminella beteende. Detta både emotionellt, psykologiskt, socialt och ekonomiskt. Studien visar även ett bristande stöd för dessa mödrar samt att mödrarna antog att det på något sätt gick att klandra dem för sitt barns beteende (Sturges & Hanrahan, 2011).

 

Detta gör det intressant att vidare undersöka hur fenomenet ser ut i Sverige och om mödrar här påverkas på samma vis. Intressant att undersöka är om stigmatisering och skuld-aspekten kommer på tal även i vårt svenska samhälle och vilka andra faktorer som kan tänkas ha påverkan på mödrarna.   

 

 

1.2 Problemformulering

Studien ämnar belysa två mödrars tankar och känslor när deras söner begått brott.

 

 

1.3 Syfte

Syftet med denna studie är att undersöka hur två mödrar påverkats av att deras söner begått en kriminell gärning.

 

1.4 Frågeställningar

Hur reagerar modern på sonens kriminalitet?

Hur hanterar modern sin situation, som uppkommit i och med sonens kriminella gärning?

 

 

1.5 Avgränsningar

I denna studie kommer inte några andra anhöriga än gärningsmannens mödrar att belysas. Några döttrar är ej heller av intresse för undersökningen.

 

 

1.6 Precisering av begrepp

Med mor avses inte nödvändigtvis gärningsmannens biologiska mor utan den person som anser sig vara en föräldragestalt, av det kvinnliga könet, för gärningsmannen. 

 

Med kris avses i denna studie traumatiska kriser. Detta kräver plötsliga och oväntade, svåra yttre påfrestningar som ska innebära ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande tillfredsställelse i tillvaron (Cullberg, 2006)

 

 

1.7 Redovisning av sökmotorer, sökord mm

För att finna relevant litteratur för studiens ändamål har bland annat vetenskapliga artiklar varit av intresse. Vissa svårigheter att finna relevanta sådana har funnits. Databaser som använts i sökandet är SocIndex (EBSCO), SwePub samt Artikelsök. Sökord så som ”childrens criminality”, ”parents to criminal” och ”mother to criminal” har använts. Övrig litteratur som legat till grund för studien har varit böcker relevanta för ämnet samt en forskningsöversikt. Övervägande del av litteraturen har bestått i böcker.  

 

 

2. METOD

 

2.1 Val av datainsamlingsmetod

När man vill fånga in hur enskilda personer upplever något, i detta fall sin sons kriminalitet, kan en datainsamlingsmetod med färdiga frågor och svarsalternativ upplevas allt för trubbigt. Detta därför att det bland annat inte ger utrymme för sådana svar som inte har förutsetts, särskilt inte då intervjuaren inte får gå utanför den på förhand uppgjorda planen (Dahmström, 2011). I och med önskan att studera intervjupersonernas livsvärld och uppfattningar lämpar sig kvalitativa intervjuer för denna studie där intervjupersonens upplevelse av sin sons brott är av intresse. Kvalitativa intervjuer ger utrymme för intervjupersonen att besvara frågorna med egna ord och svaret på dessa går inte att förutspå. Detta medför att kvalitativa intervjuer är mer riktade mot ett induktivt arbetssätt (Patel & Davidson, 2011), vilket också är tanken med denna studie. 

 

Valet att genomföra intervjuer av semistrukturerad karaktär grundar sig i att studien kommer inrymma fler än ett fall och för detta krävs ett visst mått av struktur för möjligheten att jämföra dessa (Bryman, 2011). Detta kommer innebära en lista över specifika teman som skall beröras och denna kallas ofta för intervjuguide.  Trots detta kommer intervjupersonen ha stor frihet att själv formulera sina svar. Frågorna kan komma att ställas i en på förhand bestämd ordning, det är dock inte nödvändigt. Möjligheten att ställa frågor utöver de som finns med i intervjuguiden finns också, så till vida att dessa anknyter till något intervjupersonen sagt (Bryman, 2011). 

 

 

2.2 Urval

För att uppfylla syftet och besvara de aktuella frågeställningarna fanns en önskan om att intervjua minst två mödrar vars söner begått brott. Eftersom det förmodligen finns ett mycket stort antal mödrar vars söner begått brott var en totalundersökning av praktiska skäl omöjlig att genomföra och ett urval gjordes därför. Sannolikhetsurval används sällan för kvalitativa studier då ett urval som grundar sig på sannolikhetsprinciper ibland inte är genomförbart bland annat på grund av svårigheterna att ställa upp en urvalsram (Bryman 2011), så även i denna studie. I och med att sannolikhetsurval uteslöts leder valet av urval inte till något representativt stickprov rent statistiskt (Bryman, 2011).  Det urval som användes skulle kunna beskrivas vara ett tillfällighetsurval, vilket innebär att de enheter som är lättast att få tag i väljs ut (Holme & Solvang, 1997). Anledningen till denna typ av urvalsmetod grundade sig  i de svårigheter som fanns att finna intervjupersoner som kunde ställa upp, bland annat beroende på studiens känsliga ämne, samt tidsbristen.

 

 

2.3 Bortfall

Tanken med studien var till en början att undersöka föräldrar till barn som begått brott, det vill säga både mödrar och fäder samt söner och döttrar. Syftet fick dock ändras efter hand då urvalet resulterade i enbart mödrar med söner. Det faktum att endast mödrar blev aktuella för studien är intressant ur den aspekt att dessa var möjliga att kontakta och villiga att ställa upp, dock inte några fäder. Vad detta berodde på är dock oklart. Det kan även hända att studiens resultat skulle sett annorlunda ut om den grundat sig på både mödrar och fäder än, som i detta fall, enbart mödrar. Möjligt är även att resultatet skulle blivit annorlunda om någon av barnen varit av det kvinnliga könet istället för enbart söner, som nu blev utfallet.

 

 

2.4 Tillvägagångssätt

Inledningsvis formulerades syfte och frågeställningar för den tänkta studien och litteratur i form av vetenskapliga artiklar och annan litteratur relevant för studiens ämne studerades. I och med valet av syfte togs beslutet att samla in empirin genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer. En intervjuguide formulerades med frågor under fyra teman. De fyra teman som fanns med var ”Tiden innan brottet/brotten”, ”Tiden för brott”, ”Tiden efter” samt ”Idag”. Frågorna rörde bland annat relationen till sonen förr och nu, hur mödrarna reagerade när de fick vetskap om att brott begåtts, hur de känner att det påverkats av händelsen, vad som var svårast för dem tiden efter brottet/brotten och hur de hanterat det svåra.

 

Beslut togs om att intervjua två personer och dessa resulterade i enbart mödrar. Att enbart studera mödrar var inte bestämt på förhand. Intervjupersonerna var 46 respektive 53 år gamla.  För att få kontakt med två intervjupersoner kontaktades bland annat föreningen KRIS (Kriminellas revansch i samhället). Föreningen KRIS förmedlade kontakt med en mor som via telefon meddelade att hon var villig att ställa upp på intervju. Kontakt med intervjuperson nummer två togs via Internet och  via mailkontakt meddelade denne att hon ställde upp. Intervju nummer ett skedde i ett avskilt rum i KRIS lokaler och varade drygt en timma, intervjun spelades in liksom även intervju nummer två gjorde. Denna tog dock plats i lugn miljö i intervjupersonens hem och varade knappt två timmar. Inga allvarligare störningsmoment fanns att anmärka på. En familjemedlem passerade rummet under ena intervjun och en hund ville bli utsläppt under den andra, dock inte så att det störde samtalet. Några andra bekymmer i anslutning till intervjuerna fanns inte.

 

För att analysera det inhämtade materialet transkriberades det först, det vill säga formulerades i skrift. Sedan lästes det igenom ett stort antal gånger var av material, irrelevant för studiens syfte, sållades bort. Efter detta plockades meningsbärande enheter ut som formulerades och skrevs ner till var sin sammanhängande berättelse. Material plockades ut med tanke att ge läsaren en övergripande bild över mödrarnas upplevelse av händelsen samt för att sedan kunna placeras under någon av följande kategorier; ”Hur reagerar modern när dennes son begått brott?”, ”Hur påverkas modern av att dennes son begått brott?” samt ”Hur hanterar modern sin situation när dennes son begått brott?”. 

 

Det som framkom ur analysarbetet presenterades under rubrikerna ovan då denna indelning kändes naturlig och skulle underlätta för läsaren. Analysinnehållet presenterades tillsammans med utvalda delar ur empirin för att ge stöd och förståelse för det slutsatser som dragits.

 

Som sista steg i processen följer en slutdiskussion där resonemang förs kring eventuella förklaringar och orsaker till studiens resultat. Här reflekteras även över studiens eventuella brister och svagheter.

 

 

2.5 Etiska reflektioner

Då denna studie behandlar ett ämne som på många vis kan vara känsligt har vissa etiska överväganden gjorts och de etiska principer som gäller för bland annat svensk forskning har tagits hänsyn till. Informationskravet har beaktats genom information till de berörda intervjupersonerna gällande undersökningen syfte och upplägg, frivilligheten att delta och deras rätt att avbryta om så önskas. Så som samtyckeskravet kräver informerades de deltagande om sin rätt att själv bestämma över sin medverkan (Bryman, 2011). Gällande detta vidtogs även viss försiktighet i kontakten med de berörda och de hade möjligheten att via mail tacka ja alternativt nej till deltagande. Detta för att intervjupersonerna inte skulle känna någon press till att medverka.

 

Vidare har uppgifter så som namn och annat som går att koppla till intervjupersonerna fingerats och ändrats i uppsatsen. Utskrifterna för intervjuerna har dessutom förvarats oåtkomliga för andra, detta för största möjliga konfidentialitet. De insamlade uppgifterna kommer heller inte att användas i något annat syfte än forskningsändamålet (Bryman, 2011).     

  

 

2.6 Metodologiska reflektioner

Valet att genomföra kvalitativa intervjuer kändes givet då detta bäst kunde besvara studiens syfte och ge en bättre och djupare förståelse än andra metoder i just detta sammanhang. Valet att använda ljudinspelning vid intervjuerna gav även det gott resultat då eventuella missförstånd förmodligen framkom och gick att reda ut vid transkribering. Detta eliminerade även risken att inte minnas exakt hur intervjupersonen svarat. För ytterligare försäkran om att de insamlade materialet uppfattats korrekt skickades det i textformat till intervjupersonerna för deras eventuella synpunkter.

 

Svagheter med den valda metoden är bland annat dess urval. Tillfällighetsurvalet som användes, där de som var lättast att kontakta valdes ut (Holme & Solvang, 1997), innebär stora svårigheter att generalisera resultatet för andra än de intervjuade. Detta innebär att resultatet inte blir representativt för andra än dessa två och studiens syfte fick därför riktas om till att studera endast två mödrar istället för mödrar i stort. Detta samplingsfel hade kunnat minskas genom ett större antal intervjuer. Ett större antal intervjuer hade också kunnat ge en djupare förståelse för fenomenet och ökad validitet (Bryman, 2011).

3. Teori

 

3.1 Val av teori

Då studien syftar till att besvara hur de två mödrarna påverkats av sina söners brott utifrån frågeställningarna ”Hur reagerar modern på barnets kriminalitet?” samt ”Hur hanterar modern sin situation, som uppkommit i och med barnets kriminella gärning?” lämpar sig teorier om traumatiska kriser för att besvara frågorna. Detta då en traumatisk kris utlöses av en yttre händelse som ställer personen i fråga i en ny situationen som känns så svår att hon eller han inte kan överblicka vad den innebär. Den går inte att fly från och ej heller att lösa med hjälp av sina vanliga resurser (Ekselius, Notini & Öberg, 1994). Detta verkar vara vad de två mödrarna vars söner begått brott ställts inför och därför ett rimligt val av teori för att tolka upplevelsen.

 

3.2 Traumatisk kris

Det finns fyra olika aspekter som är kännetecknande för den psykologiska krissituationen. För det första är det viktigt att veta vilken den utlösande situationen är och för att krisen skall vara av traumatiskt slag krävs att det rör sig om plötsliga och oväntade, svåra yttre påfrestningar. Dessa ska innebära ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande tillfredsställelse i tillvaron (Cullberg, 2006).

 

För det andra behövs en viss kunskap om personen i frågas biografi och utvecklingshistoria, detta för att förstå varför denna exempelvis reagerar kraftigt på en händelse som kan beröra en annan lite eller på helt annat sätt. En tredje faktor som är viktigt att ha kunskap om vid en krissituation är i vilken livsperiod den aktuelle personen befinner sig. Detta därför att både barn och vuxna befinner sig i ständig utvecklings- och förändringsprocess vilket kan innebära att olika åldrar kan medföra att yttre händelser kan få olika innebörder (Cullberg, 2006).

 

En sista, fjärde faktor, av stor betydelse är det sociala förutsättningarna och den sammanhängande familjesituationen. Detta för att att familjen kan ses som en organism eller ett system och varje del sammanhänger för sin funktion med de övriga delarna. Om problem finns för en eller flera i familjen drabbas alla på ett eller annat sätt . En välfungerande familj kan ge stöd och åt den medlem med svårigheter medan en sämre fungerande familj störs ytterligare i sin funktion om någon av dess medlemmar hamnat i en kris (Cullberg, 2006). 

 

Krisens förlopp och symtom kan beskrivas i fyra olika faser. En krissituation kan vara mer eller mindre stark och störande för den personliga funktionen. De kriser som skildras här är egentligen de två sista  graderna, då människan inte längre klarar sig med sina egna resurser (Cullberg, 2006). Mer skonsamma krissituationer finns alltså också. Som ovan nämnt genomgår krisen ofta fyra olika faser, något förenklat. Det är naturligtvis inte helt åtskilda från varandra och ibland kan någon av dem saknas helt eller vara invävd i en annan fas. Den första fasen, chockfasen, varar från ett kort ögonblick upp till några dygn. Under denna fas håller den aktuella personen verkligheten ifrån sig med all kraft då ingen väg ännu har öppnats för att ta in och bearbeta det som skett. Personen kan exempelvis har svårt att minnas vad som skett eller sagts efter händelsen. Även andra sätt att reagera förekommer, så som att vara helt tyst och verka paralyserad eller reagera med att skrika eller riva i sina kläder. I sällsynta fall kan denna fas även övergå till en psykos. Det finns också de kriser då denna fas kommer så stegvis att den egentligen inte märks av (Cullberg, 2006).

 

Akuta kriser utgörs av den ovan nämnda chockfasen, tillsammans med reaktionsfasen. För att vara en akut kris bör den inte pågå längre än 4-6 veckor. Reaktionsfasen kan sägas starta då den aktuella personen börjat öppna upp ögonen för det som skett, mot för att tidigare ha försökt blunda och hålla det ifrån sig. Här sker nu en ordentlig omställning för den ”psykiska apparaten” då denna ska integrera verkligheten på ett så funktionellt sätt som möjligt. Här mobiliseras individens försvarsmekanismer och dessa kan verka ganska primitiva. Utomstående kan se att individen som är drabbad försöker finna mening i situationen och frågor som ”Varför?” upprepas ofta gång på gång, liksom klagan över varför detta händer just mig. Efter denna fas inträder bearbetningsfasen och pågår som påtagligast under kanske ett halvår till ett år efter den traumatiska händelsen. Det är här individen återigen börjar vända sig mot framtiden, istället för som innan, varit helt upptagen av den traumatiska händelsen och det förgångna. Krisen blir ett stycke av livet som alltid finns med, som inte kan glömmas bort, men många upplever också efteråt att händelsen får nya betydelser under kommande livsperioder. Under denna fas behöver händelsen inte hindra livskontakten, utan nya intressen och relationer har kommit istället. Under förutsättning att individen har kunnat förskonas med det som skett har detta bearbetats men årsdagar och liknande kan fortfarande upplevas som tuffa och svåra. Livet har, trots detta, fått fortsätta (Cullberg, 2006).

 

Nedan kommer nämnas hur människor kan påverkas vid kriser och vi kan se att bland annat ångest, efterhängsna tankar, undvikande och depression är tänkbara reaktioner på en kris. Även ilska, skam- och skuldkänslor är tre andra, starka och närbesläktade känslor, tänkbara vid krissituationer (Parry, 1998).

 

Ångesten är en grundläggande del av kris och har både en fysisk och psykisk dimension. När vi hotas av fara frigörs vissa kemiska ämnen i blodet, vilket får den verkan att hjärtat slår snabbare och starkare, blodet leds direkt ut i musklerna och avsikten är att vi ska göras redo för attack eller flykt. Då vi i dagens moderna samhälle sällan hamnar i situationer där vi behöver gå till attack eller flykt, utan där situationerna är mer komplicerade än så, kan dessa kraftansträngningar som kroppen förbereder oss för leda till problem. Stark ångest kan påverka vårt omdöme vilket till exempel kan orsaka att skrämmande tankar som vi i normala fall skulle avfärda tror vi nu på. Ångesten präglar på ett eller annat vis krisen och vi kan inte låta bli att försöka undvika den (Parry, 1998).

 

Krisen påverkar även effektiviteten när det gäller att tänka klart och att kunna fatta ordentliga beslut. Detta samt att tänka igenom saker är mycket svårare för den som befinner sig i en kris. Det som påverkar detta är starka känslor och emotionell upptagenhet. Först när dessa förmågor börjar avta inser vi oftast hur mycket de betyder för oss (Parry, 1998).

 

När den första chocken har lagt sig har krisen i ett avseende precis börjat. Beroende på vilken slags händelse individen i fråga råkat ut för, uppstår flera förändringar i den drabbades intellektuella och känslomässiga liv. Både undvikande och mental upptagenhet, som kan ses som tvillingprocesser, närvarar nästan alltid under en kris. Undvikandet av sanningen kan vara både medvetet och omedvetet och kan ses som en förlängning av distanseringen som tog sig uttryck omedelbart efter händelsen. Mental upptagenhet kallas ibland ”grubblande” och är vanligt i kriser som innebär negativt avslöjande. Det är plågsamt och fortsätter även om man försöker skjuta tankarna åt sidan. När tankarna kommer framkallar dessa ångest och varje gång då plågan ökar så väller ytterligare hemska tankar fram (Parry, 1998).  

 

Förändringar av det egna beteende förekommer också ofta under kriser. Det kan innefatta socialt tillbakadragande, undvikande av sociala kontakter och upphörande av aktiviteter man tidigare har trivts med. Detta kan leda till isolering som i sin tur kan leda till att grubblerier bli vanligare och intensivare (Parry, 1998).

 

Depression är en annan känsla framkallad av kris, särskilt vanligt då krisen inneburit förlust eller förödmjukelse. Det är ett tungsint, sänkt stämningsläge som kan innebära att man gråter, är ointresserad av omvärlden, känner sig trött och apatisk. Ingenting tycks vara värt att anstränga sig för. Framförallt har man också en genomträngande negativ syn på både sig själv och andra. Kanske  tycker man att det inte finns någon anledning att fortsätta existera. Denna känsla kan utveckla sig till en depressiv sjukdom om krisen inte löser sig på positivt sätt. Den kliniska depressionen är ett allvarligt livshotande problem och det är därför ytterst viktigt med metoder för att förebygga detta (Parry, 1998).

 

Andra starka känslor som är relevanta i sammanhanget är ilska, skam- och skuldkänslor. Ilska är en normal reaktion på frustration och ett sätt att tala om att något orättvist hotar oss och vi vill ha till en förändring. Viktigt att nämna är att det inte är situationen i sig som skapar detta utan hur personen i fråga upplever den. Skam- och skuldkänslor får inte blandas ihop. Skamkänslor är en negativ form av självmedvetande och man vill helst bara gå och gömma sig. Skuldkänslor där emot är känslor av moraliskt ansvar för någon illa genomtänkt handling som har sårat eller skadat någon annan. Dessa känslor kan ofta verka irrationella för personer runt i kring den drabbade (Parry, 1998).   

 

Vad gäller förmågan att bemästra den kris man går igenom finns inget lämpligt sätt för alla människor. Termen bemästra beskriver därför alla de sätt som människor använder sig av för att övervinna eller lindra den stress som uppkommer i och med en krissituation som utmanar de rutinmässiga förutsägelserna om världen. Även om det finns en mängd olika sätt så går dessa att sammanfatta under två rubriker, att bemästra känslorna och att bemästra problemet. Detta är dock en begreppsmässig uppdelning och det är fullt möjligt att ta itu med både problemet och känslorna samtidigt (Parry, 1998).

 

En kris framkallar mycket starka och nedbrytande känslor och dessa känslor är obehagliga och häftiga i sig själva. Misslyckas man med att bemästra dem kommer krisen att intensifieras. Att kunna stå ut med känslor är en viktig del i bemästrandet och genom att göra detta kan man undvika den onda cirkeln när ångesten utvecklas till panik, eller depression till förtvivlan. Detta gäller framförallt de kriser vi inte har någon kontroll över och då vi inte kan göra något för att förändra förhållandena. Ett ineffektivt sätt att handskas med dessa känslor är önsketänkande, då man i tanken nästan försöker få det som har hänt ogjort. Så som ”Jag önskar att det inte.. ”, eller ”Om det bara..”. Detta bli smärtlindrande och lidandet undviks för en kort stund. Dock kommer verkligheten förr eller senare tillbaka (Parry, 1998).

 

Andra sätt att bemästra känslorna är emotionsfokuserat bemästrande som innebär att undvika smärtan genom undertryckande eller avledande beteende, detta för att ge en paus från de smärtsamma tankarna och känslorna. Med avledande beteende avses aktivitet då man håller sig sysselsatt och koncentrerar sig på annat än känslorna. Denna strategi går definitivt att finna i krisens tidiga stadier och innebär normala reaktioner som tillåter personen att fungera på kort sikt. Detta är dock inte, som enda eller huvudsakliga sätt, någon långsiktig lösning utan kommer då leda till problem. Detta för att det skjuter bort känslorna och hindrar rekonstruktionsprocessen. Ett annat problem med denna strategi är att även om man försöker hålla känslor och tankar borta genom att exempelvis sysselsätta sig med annat så kommer de ändå till en förr eller senare (Parry, 1998).

 

Ytterligare något som gör smärtsamma tankar och känslor enklare att bära är att prata och dela med sig av dem till andra. Under kris kan man ha behovet av att prata om dem om och om igen, detta för den mentala bearbetningen. Känslorna kan även bli mer uthärdliga genom att ”prata med sig själv”. Detta gör vi ständigt, omedvetet. Men just vid kriser, då känslorna är i uppror, är det vanligt att detta pratande blir tydligare och mer medvetet. Att resonera och samtala med sig själv på ett positivt sätt kan alltså vara till stor hjälp, för att komma igenom en klimax av nästan outhärdliga känslor utan att känna sig överväldigad eller förlora kontrollen (Parry, 1998).

Under tiden den drabbade försöker stå ut med och mildra jobbiga tankar och känslor måste man även ta itu med en eller flera problem. Ett sätt är genom att söka  information. Ett alternativ är att söka sig till någon som personligen varit med om en liknande situation, en specialist på området eller hjälp genom litteratur. En värdefull strategi är att ta hjälp av andra människor för att bemästra kriser och lösa problem. Under de flesta kriser behöver man också oftast mer än en slags hjälp (Parry, 1998).

 

Problemfokuserat bemästrande är värdefullt för många människor som står inför det okontrollerbara eftersom de kan vara mycket aktiva för att uppnå bästa möjliga livskvalitet. Att bemästra en kris genom att vara mån om sig själv brukar rent allmänt göra gott under en kris. Att aktivt sträva efter sitt eget välmående är inte ovanligt att det förbises under kriser, då människor lätt försummar sig själva när det är känslomässigt pressade (Parry, 1998).

 

 

3.3 Teorireflektion

Valet att använda sig av teori om kris- och krissituationer har både sina för- och nackdelar. Teorin verkar stämma in på det dessa mödrar beskriver att de genomgått samtidigt som kriser kan te sig olika. Som ovan nämnt finns det fyra olika aspekter som är kännetecknande för den psykologiska krissituationen (Cullberg, 2006). Det talas om kännetecken och inte tydliga kriterier och är därför   möjligen svårt, utan utbildning inom ämnet, att kartlägga att det rör sig om just en kris. Dessutom hade det krävts en än djupare dialog med dessa mödrars om deras upplevelser för att få en tydlig bild av hur krisförloppet sett ut för just deras del. Cullberg (2006) talar om detta då han säger att kunskap om individens biografi och utvecklingshistoria är nödvändig för att förstå hur denne reagerar. En individ kan alltså reagera kraftigt på en händelse som kanske berör en annan lite eller på helt annat sätt. Detta betyder också att den händelse dessa mödrar upplevt inte behöver innebära att de båda genomgår en kris efteråt då reaktionerna kan te sig olika beroende på biografi, utvecklingshistoria, familjesituation och annat (Cullberg, 2006)

 

Det finns en medvetenhet om att ytterligare relevanta teorier för denna studie hade kunnat vara copingstrategier och försvarsmekanismer. Dessa hade möjligen, tillsammans med teori om kris, kunnat ge ett bättre djup och större förståelse av mödrarnas upplevelse. Försvarsmekanismer hade mer grundligt kunnat förklara mödrarnas påverkan och copingstrategier hur de hanterat situationen. Detta utelämnades dock i denna studie.

 

 

4. Empiri

 

4.1 Redovisning av intervju, Maries berättelse

Här nedan följer Maries berättelse om hur hon har påverkats av och hanterat det faktum att hennes son, David, begått ett mord. Marie är 46 år och lever i en stad i Norrland.

 

Marie och Davids pappa skiljde sig när David var ganska liten. Han bodde periodvis hos sin mamma och periodvis hos sin pappa och for en del där emellan. Marie beskriver att han hade en hyfsat normal barndom och att han sedan blev vuxen väldigt tidigt. Han träffade en tjej och de bildade familj i unga år. Dom levde ett helt vanligt liv med jättebra utbildning och jobb, fint hem och allt sådant. När hans flickvän var gravid med deras tredje barn träffade han dock en ny tjej och bröt med sin tidigare. Den nya flickvännen mådde inte bra och förhållandet var stormigt och  innehöll mycket drama. Här började Davids mamma oroa sig för honom, för hans psykiska hälsa. Hon var rädd att pressen från den nya flickvännen skulle knäcka honom. Innan dess hade han dock alltid varit en väldigt snäll kille och hon beskrev att ”han är ju gjord i stort sätt av hallonmousse på insidan.”. Marie tror att alla som träffat hennes son skulle beskrivit honom som en snäll kille. Skulle man måsta välja så skulle han möjligen bli ihjälslagen, men att han skulle slå ihjäl någon? Nej, aldrig!

 

Marie beskriver att relationen till hennes son var väldigt bra, den var öppen och väldigt frispråkig. Kanske nästan för frispråkig. Dock påverkades deras relation när hans andra flickvän kom in i bilden och Marie var väldigt arg på honom för att han betedde sig illa. Det slutade dock med att David lämnade även sin andra flickvän och levde ensam.

 

David begick ett mord och detta fick Marie veta genom att hennes före detta man ringde henne en tidig morgon innan jobbet och sa att det var problem för en av sönerna och att de funnit en död människa. Han bad Marie komma dit. Marie reagerade genom att kasta sig i kläderna och begav sig till den aktuella adressen. Hon beskriver det som att hon i början inte reagerade alls, att hon blev alldeles tom och att hon tror att det var någon typ av adrenalinchock. Det blev någon slags beredskap, man bara handlade. Som exempel på det var hon, innan hennes före detta man stoppade henne, på väg in i huset där den döda kroppen låg. Hon tänkte inte, hon bara handlade.  

 

Efter att förhör skett på plats och de som befann sig där åkte hem beskriver Marie hur hon, korkat nog, bestämmer sig för att åka hem till sig helt ensam. Hon ringer sin syster på vägen och berättar vad som hänt, systern säger att hon kommer. När Marie sedan kommer hem och går in i köket så minns hon inte hur det gick till, hur hon bröt ihop, men plötsligt står hon på alla fyra på golvet och bara gråter med snor som hänger från näsan ner till golvet.  Inte förrän då blev hon återigen medveten. Hon beskriver det, först i efterhand, som att man går in i ett sådant totalt, hundraprocentigt chocktillstånd. Man förstår ingenting, är hysteriskt och ställer frågor om och om igen. Man undrar vad det är som ska hända, vad som har hänt, vad det är hennes son har gjort och mot vem? Frågorna tar aldrig slut och ingen kan besvara dem. Hos polis, advokat och överallt är det bara locket på.

 

Marie beskriver att det var blandande reaktioner från hennes omgivning efter händelsen. Hon var väldigt orolig för reaktionen från grannarna på gatan, jobbarkompisarna och de på affären och skärmade därför av sig till en början. Hon var rädd för att de inte skulle våga möta henne eller ställa de frågor de ville. De hade hellre fått fråga, hellre skrika åt henne för det var hon inte rädd för på samma sätt. I affären stötte hon både på de som hälsade som vanligt men där även en kvinna som bara vände på klacken och gick i motsatt riktning, vilket hon upplevde fruktansvärt jobbigt i och med att hon var fylld av sådan skuld och skam.

 

På Internet har hon fått både positiva och negativa kommentarer men har upplevt det som att även de negativa varit nyttiga för henne. Hon har fått tagit del i hur de tänker, de som är arga och tycker illa om henne och hennes son, men har fått göra det hemma i en skyddad miljö. Vad gäller hennes eget nätverk beskriver hon att de har varit fantastiska. Hon förvånades över hur människor i den ”yttre cirkeln” klev in för att hjälpa när hennes närmsta hade det nog svårt själv.

 

Marie menar att hennes liv har påverkats mycket av händelsen och på många olika sätt. Bland annat har hon insett att hon är långt mycket starkare än vad hon innan trott. Hon beskriver att den största skillnaden är att hon är mamma till en mördare. Detta för med sig väldigt mycket skuld och skam. Hon anser sig även ha blivit ungefär hundra år äldre och med gråare hår, mer eftertänksam, försiktig och lite allvarligare än innan. Exempelvis håller hon sig mer i bakgrunden i  en konversation idag. Hon lyssnar och iakttar på ett annat sätt än tidigare. Utöver den bland annat känslomässiga påverkan finns även den ekonomiska i och med sjukskrivningar, ekonomiskt stöd för barnbarnen när pappan inte längre finns där, flygresor till anstalten och annat. Trots detta har familjen ändå klarat sig bra, menar hon. Hon tror att händelsen alltid kommer att påverka hennes liv och att ingen av dem som upplevt detta är samma människor som innan. Det finns med dem hela tiden, menar hon. För att handskas med dessa förändringar har Marie bland annat skrivit mycket om sina känslor och tankar. Hon säger att hon i efterhand kan se sin egen process och hur hon i början hade ett ännu större behov av att skriva mot för vad hon har idag. Hon har dock ännu inte orkat gå tillbaka och läst det hon tidigare skrivit, men tror att det kommer det med när det känns aktuellt. 

 

När det gäller hjälp och stöd att hantera det hon genomgått och fortfarande genomgår så säger Marie direkt att något sådant inte finns för anhöriga till gärningsmannen. Det hade varit annorlunda om hon varit anhörig till offret. Där finns mängder av alternativ, vilket såklart är bra. Det var däremot en chock att upptäcka att någon hjälp inte fanns för gärningsmannens anhöriga trots att de  är en så stor målgrupp. Hon vände sig dock, trots att det bar emot, till psykiatrin men återvände besviket med enbart mediciner. Det var inte den hjälpen hon ville ha, hon ville tala med någon. På grund av hennes envishet, som hon själv beskriver varit otroligt viktig, fick hon sedan en kontakt hon träffade veckovis, men hon tror inte att alla skulle fått den möjligheten. I och med att sonens brott förde med sig mycket praktiskt att ta itu med tror Karin också att sorgearbetet kvarstår då tid till detta inte funnits ännu.

 

Relationen till sin son idag beskriver Marie som bra, kanske till och med bättre än innan. Hon säger detta fastän hon har miljoner med frågor hon behöver få ställa honom och han säkert massor med saker han ännu inte kunnat berätta. Det går dock lite upp och ner ibland. Vissa dagar känner Marie att hon är så arg på sin son över den gärning han begått att hon inte orkar prata med honom. Trots detta är relationen bra.

 

Marie ser, trots omständigheterna, ljust på framtiden. Mycket ligger i upptäckten att hon har så fantastiska människor runt i kring sig. Hon vet också att hennes son har några riktiga vänner kvar, vänner som kände den gamla David. Just nu handlar det om att upprätthålla en fungerande kontakt med sonen och att han inte förändras allt för mycket innan han kommer ut ut fängelset. Vad som helst kan hända menar hon, både i rena händelser men även i hans personlighet. Förmodligen kommer det inte vara samma kille som kommer ut.

 

 

4.2 Redovisning av intervju,  Karins berättelse

Nedan följer Karins berättelse om hur hon påverkades av och hanterade att hennes son, Patrik, begick ett antal brott som tillsammans resulterade i ett fängelsestraff. Karin är 53 år och lever i en norrländsk stad.

 

Karin beskriver sin son som en riktig idrottskille. Han höll på med flera olika sporter och var väldigt duktig. Han visade inget intresse för andra ungdomar i hans ålder som rökte, drack eller gick på disco då det inte gick ihop med idrottandet. Han var även duktig i skolan och populär hos tjejerna, detta gjorde att han inte blev omtyckt av alla. Vid ett tillfälle blev han nedslagen och efter detta vågade han inte röra sig utomhus. Vid mer än ett tillfälle hade skolan svårigheter att säkra hans trygghet och Karin bestämde sig för att flytta. På det nya stället såg alla upp till Patrik och han var väldigt populär. De ”satte honom på en piedestal”, som Karin uttryckte det. Detta var inte något Patrik var van vid och det var här någonstans det började gå snett. Han uteblev från fotbollsträningarna och han började även dricka alkohol vilket han  inte gjort tidigare. Men Patrik var en jättesnäll kille, han var helt underbar.

 

Karin beskriver att hon hade en väldigt bra relation till sin son. Det pratade om allt och var alltid väldigt öppna. Hon säger att de alltid stått nära varandra och med allt det svåra under uppväxttiden och i skolan så fick Patrik väldigt starka band till henne. Han fick separationsångest när han behövde skiljas ifrån henne i olika sammanhang under tonårstiden, vilket de fick professionell hjälp för att arbeta med under den tiden.

 

Patrik begick sedan ett antal brott och dömdes för flera fall av olaga hot, flera fall av övergrepp i rättssak, försök till rån, ringa misshandel och ringa narkotika brott. Brotten tillsammans resulterade i  fängelsestraff. Patrik kom själv hem efter att han suttit i förhör och berättade för Karin att han hade blivit tagen av polisen. Han har aldrig ljugit för henne utan alltid berättat när han har gjort något dumt.

 

När Karin funderar över hur hon reagerade när hon fick veta säger hon att det första ordet som kommer till henne är rädsla. Mammarollen tog över och det var inte så mycket brottets karaktär hon funderade över utan hur det var med hennes son. När han satt anhållen och det inte gick att kontakta honom upplevde hon det jobbigt med själva inspärrningen. Han hade ju ingen att prata med, tänkte hon. Och hur mådde han rent psykiskt, många sådana frågor snurrade. Karin berättar att hon grät mycket men även hur hon ringde runt till polis, advokat, åklagare, domare och allt möjligt. Hon kände sig maktlös som inte fick veta något. Fruktansvärt och frustrerande beskriver hon det som. När detta hade skett hade Karin ingen att prata med. ”Det finns liksom ingen, det finns ingen för föräldrar.. det gjorde inte det då i alla fall”.

 

Hon upplevde det som att hennes omgivning reagerade med besvikelse när de fick veta om brotten och hon tror fortfarande inte de har förlåtit honom. Karin berättar att hon inte har så stort kontaktnät då hon alltid har levt för sina barn och, i och med det som hänt, inte haft tid eller energi till vänner och liknande saker. Hon har haft sina syskon, som dock glidit längre ifrån henne. Hon tror inte heller att de tyckte om hennes son lika mycket som hennes dotter då de favoriserade henne och fullständigt struntade i sonen. De blev besvikna och sura efter händelsen. Inte bara sura på sonen utan även på henne, så som hon upplevde det. Hon tycker dock att det är konstigt då hon uppfostrat barnen på precis samma sätt. De här reaktionerna gjorde henne jätteledsen och det var jobbigt att inte ha någon att ventilera hos. Hon blev ensam. Hon säger att hon försökte gå vidare men att det var svårt för att hon ältade mycket fram och tillbaka. ”Gjorde jag något fel, var gjorde jag fel..?”

 

Karin menar att en av de stora förändringarna som skedde i och med kriminaliteten var den rädsla hon kände. Rädsla över hur han hade det i fängelset och rädsla över hur det skulle bli när han kom ut. Vem skulle han vara? Skulle han ha tagit sig ut kriminaliteten och hur skulle det gå med boende, ekonomi och sådana saker? För att hantera detta sökte hon sig till en lokal förening för att få prata med någon, även om föreningen egentligen inte var till för henne. Hon stängde också in sig mycket och var mycket ensam, socialt hade hon ingenting. Karin har även påverkats mycket ekonomiskt då sonen sedan han kommit ut bott och levt på sin mamma då han inte haft någon inkomst. Även under fängelsetiden så kostade ju besöken hos sonen mycket pengar och detta är inte något man får något stöd för. Ekonomiskt beskriver hon det som en katastrof.

 

Sin vardag tiden efter händelsen beskriver hon som deprimerad, väldigt deprimerad. Hon var väldigt låg och det var mycket tårar.  Karin menar att det är jättesvårt att hantera detta och att man stänger av i många lägen. Men sedan är det så att man måste hantera det. Hon kan inte slänga ut sin son på gatan och låta honom återgå till kriminalitet, det kan hon inte vara en del av säger hon.  

 

Svårast av allt tyckte Karin att det var att vara ifrån sonen då han satt i fängelse. Att inte få vara där, att inte se honom varje dag och att inte få säga att man älskar honom. Hon berättar också hur jobbigt det kunde kännas att bli dömd för sin sons gärning. Människor tänker att om hennes sonen är så, då måste även hon vara det och han måste ha fått det från henne. Detta trots att hon inte begått en ond gärning i hela sitt liv.

 

För att hantera de svårigheter Karin upplevde när han satt i fängelse ringde hon dit, dagligen. Hon ger sig aldrig, säger hon. Tillslut fick hon prata med en särskild i personalen varje gång hon ringde och de kunde föra en öppen dialog om sonen då han var okej med detta. Hon poängterar här att hon var väldigt ihärdig och att hon aldrig någonsin ger sig. Alla kanske inte är så och därför inte får den chansen.

 

Karin sökte även professionell hjälp för att hantera svårigheterna men fick inte den hjälp hon önskade. Först efter lång tid fick hon KBT, bildterpi i grupp, men hon tyckte inte alls det var något för henne. Det var dessutom svårt att fokusera på sig själv då de i gruppen hade andra problem och hon gärna ville trösta när någon blev ledsen. Hon menar att hennes omhändertagande tar över där. Helst skulle hon ville få prata ut och få stöd av någon, det behöver inte ens vara någon specialist. Hon säger att många tror att när man är anhörig till gärningsmannen bara rycker man på axlarna, men man mår jättedåligt.

 

Relationen till sonen är fortfarande väldigt nära. Sonen håller ingenting hemligt för Karin utan han berättar om det är något som hänt. Hon vet till exempel om att det finns personer som ringt och frågat om han inte ska börja sälja narkotika. Han kan sitta bredvid henne i soffan och tacka nej, säga att han inte vill den vägen. Relationen är bra, även om de kanske nöter lite på varandra med tanke på boendesituationen.

 

När Karin ska reflektera över sin framtid säger hon först att hon inte tänker i de termerna. Det är svårt att tänka att man har en framtid. Viktigast tycker hon det är att barnen får en bra framtid, sig själv skiter hon i. Det är lätt hänt att tänka i sådana banor, säger hon. Även om hon inte säger sig ha några planer så vill hon börja jobba igen och få månadslön, ”hamna i rullarna igen”, som hon själv uttrycker det. Det är positiva tankar men hon menar också att det finns en risk med det och det är att sonen skall fortsätta leva på henne. Hon säger att han alltid tyckt att den som har pengar, den får dela med sig. Därför skulle det finnas en risk att han fortsätter vara utan boende och ekonomi och inte tar sig ur situationen.

 

 

5. Analys

Under denna rubrik går att finna en tolkning av det studerade fenomenet, utifrån tidigare presenterad teori. Detta uppdelat under rubrikerna ”Hur reagerar modern när dennes son begått brott?”, ”Hur påverkas modern när dennes son begått brott” samt ”Hur hanterar modern sin situation när dennes son begått brott?”.

 

 

5.1 Hur reagerar modern när dennes son begått brott?

Marie  bestämmer sig efter hon fått vetskap om händelsen för att åka hem till sig, ensam. När hon sedan kommer hem och går in i köket så minns hon inte hur det gick till, hur hon bröt ihop. Plötsligt står hon på alla fyra på golvet och bara gråter, med snor som hänger från näsan ner till golvet. Inte förrän då blir hon återigen medveten. Hon beskriver det, först i efterhand, som att man går in i ett sådant totalt, hundraprocentigt chocktillstånd. Man förstår ingenting, är hysteriskt och ställer frågor om och om igen. Vad det är som ska hända, vad har hänt, vad det är hennes son har gjort och mot vem? Frågorna tar aldrig slut och ingen kan besvara dem.

 

Utifrån detta görs tolkningen att hon upplever en traumatisk kris. Detta då hennes tidigare erfarenheter inte räckte till för att hon skulle kunna förstå och bemästra den situation som det innebar för henne att upptäcka att hennes son begått ett mord. Det rörde sig dessutom om plötsliga och oväntade, svåra yttre påfrestningar som Cullberg (2006) menar ska innebära ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande tillfredsställelse i tillvaron. Det går tydligt se hur detta kom oväntat och plötsligt då Marie tidigare beskrivit att sonen alltid varit så snäll att man skulle kunna tänkas sig att någon slog ihjäl honom, men aldrig tvärt om. 

 

I Maries berättelse om sin reaktion går det även att finna de två första faserna i krisens förlopp, chockfasen och reaktionsfasen. Chockfasen beskrivs vara från ett kort ögonblick upp till några dygn och under denna fas håller den drabbade verkligheten ifrån sig med all kraft. Ingen väg har öppnats för att ta in eller bearbeta det som skett. Svårigheter att minnas vad som skett eller sagts samt att skrika är exempel på sätt att reagera (Cullberg, 2006). Dessa uppvisar Marie när hon inte minns vad som hänt och hur hon bröt ihop förrän hon står på alla fyra på köksgolvet och gråter.

 

Reaktionsfasen präglas av att personen i fråga börjar öppna upp ögonen för det som skett och försöker finna mening i sin situation. Frågor som ”Varför?” upprepas gång på gång liksom en klagan över varför detta händer just mig (Cullberg, 2006). Marie beskriver att frågorna aldrig tog slut och att ingen heller fanns där för att besvara dem. Här övergår möjligen Marie från chock- till reaktionsfasen. 

 

I Karins berättelse gick chockfasen inte att se på ett lika tydligt vis som i Maries berättelse. Cullberg (2006) skriver dock att denna fas ibland kan komma så stegvis att den inte märks av. Utöver detta reagerade Karin främst med rädsla när sonen hade begått brott. Detta går att koppla samman med de svåra yttre påfrestningar som Cullberg (2006) menar ska innebära ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande tillfredsställelse i tillvaron. Åtminstone den grundläggande tillfredsställelsen i tillvaron och tryggheten sattes på spel hos Karin när hon fick veta att sonen begått brott, vilket kanske kan ha utlöst hennes rädsla.

 

 

5.2 Hur påverkas modern när dennes son begått brott?

Kriser kan påverka människor bland annat genom ångest, efterhängsna tankar, undvikande, depression, beteendeförändringar, ilska, skam- och skuldkänslor (Parry, 1998). Vissa av dessa tänkbara reaktioner har de två mödrarna uppvisat, även om de båda inte verkar ha påverkats på samma sätt.

 

Marie menar att hennes liv har påverkats mycket av händelsen och på många olika sätt. Hon beskriver att den största skillnaden är att hon är mamma till en mördare och att detta för med sig mycket skuld och skam. Skam- och skuldkänslor får inte blandas ihop. Skamkänslor är en negativ form av självmedvetande och man vill helst bara gå och gömma sig. Skuldkänslor däremot är känslor av moraliskt ansvar för någon illa genomtänkt handling som har sårat eller skadat någon annan. Dessa känslor kan ofta verka irrationella för personer runt i kring den drabbade (Parry, 1998). Ett sätt att tolka detta är att den skuld och skam Marie tar på sig för sin sons gärning egentligen är obefogad och människor i hennes närhet ser det inte som hennes fel och tycker i och med detta att känslorna är irrationella även om de är högst verkliga för henne.    

 

Hon kunde även känna ilska och att hon vissa dagar inte orkade prata med sin son i telefon på grund av att hon då var så arg över vad han gjort. Ilska är en normal reaktion på frustration och ett sätt att tala om att något orättvist hotar oss och vi vill ha till en förändring. Viktigt att nämna är att det inte är situationen i sig som skapar detta utan hur  hur personen i fråga upplever den (Parry, 1998). Möjlig tolkning av detta är den frustration det för Marie innebär att bli drabbad av sin sons gärning,  den upplever hon orättvist och hon önskar att situationen sett annorlunda ut. Detta skulle kunna utlösa den ilska hon ibland känner inför sonen och vad han gjort.

 

Karin där emot talade mer om att hon var otroligt ledsen och deprimerad. När hon berättar om sin vardag tiden efter händelsen säger hon att hon varnväldigt deprimerad. Hon var låg och det var mycket tårar. Att påverkas av krisen med depression är särskilt vanligt då krisen inneburit förlust eller förödmjukelse (Parry, 1998). Detta gör det troligt att sonens brott för Karin innebar en viss förödmjukelse, vilket också låter rimligt då Karin uttryckte att hon ville hålla skenet uppe och   inte visa för andra. Precis som det för Karin tog sig uttryck är depression ett tungsint, sänkt stämningsläge som kan innebära att man gråter, är ointresserad av omvärlden, känner sig trött och apatisk. Ingenting tycks vara värt att anstränga sig för. Framförallt har man också en genomträngande negativ syn på både sig själv och andra. Kanske tycker man att det inte finns någon anledning att fortsätta existera (Parry, 1998).

 

Krisens påverkan på Karin har även visat sig genom beteendeförändringar. Även om hon inte hade något stort kontaktnät innan händelsen så har hon inte haft tid eller energi till vänner och liknande saker. Hon stängde in sig mycket och var mycket ensam. Socialt hade hon ingenting, ansåg hon.

Precis som hon beskriver så kan förändringar i beteendet innefatta socialt tillbakadragande, undvikande av sociala kontakter och upphörande av aktiviteter som man innan har trivts med. Det kan leda till isolering (Parry, 1998), precis som i Karins fall. Även Marie skärmade till en början av sig och undvek kontakt med andra. Detta för att hon var rädd för utomståendes reaktioner.

 

 

5.3 Hur hanterar modern sin situation när dennes son begått brott?

Vad gäller förmågan att bemästra den kris man går igenom finns inget lämpligt sätt för alla människor (Parry, 1998). Karin och Marie har gått tillväga på lite olika vis även om ett flertal likheter finns mellan deras sätt att hantera händelserna. Som Parry (1998) skriver finns en mängd olika sätt och dessa går att sammanfatta under två rubriker, att bemästra känslorna och att bemästra problemet. De sätt som Marie och Karin använt sig av går att finna under bägge dessa rubriker.

 

Att kunna stå ut med känslor är en viktig del i bemästrandet och genom att göra detta kan man undvika den onda cirkeln när ångesten utvecklas till panik, eller depressionen till förtvivlan. Detta gäller framförallt de kriser vi inte har någon kontroll över och då vi inte kan göra något för att förändra förhållandena (Parry, 1998). Detta blir aktuellt i båda dessa fall då de inte kan få sina söners brott ogjorda och ej eller få dem ur fängelset.

 

Emotionsfokuserat bemästrande innebär att undvika smärtan genom undertryckande eller avledande beteende, detta för att ge en paus från de smärtsamma tankarna och känslorna. Med avledande beteende avses aktivitet då man håller sig sysselsatt och koncentrerar sig på annat än känslorna. Denna strategi går definitivt att finna i krisens tidiga stadier och innebär normala reaktioner som tillåter personen att fungera på kort sikt (Parry, 1998). Framförallt Karin verkar använt sig av detta sätt för att undvika smärtan. Hon menade på att hon ofrivilligt hade otroligt mycket praktiskt att ta itu med efter sonens gärning att tid för sorgearbete och liknande fick stå åt sidan. Detta kan alltså skett omedvetet. När hon säger att det hindrade hennes sorgarbete var hon förmodligen inne på rätt spår då detta sätt som enda eller huvudsakliga sätt, inte är någon långsiktig lösning utan kommer då leda till problem. Detta för att det skjuter bort känslorna och hindrar rekonstruktionsprocessen. Ett annat problem med denna strategi är att även om man försöker hålla känslor och tankar borta genom att exempelvis sysselsätta sig med annat så kommer de ändå till en förr eller senare (Parry, 1998).

 

Ytterligare något som gör smärtsamma tankar och känslor enklare att bära är att prata och dela med sig av dem till andra. Under kris kan man ha behovet av att prata om dem om och om igen, detta för den mentala bearbetningen (Parry, 1998). Detta sätt att hantera situationen var något som både Marie och Karin önskade använda sig av. Karin sökte sig till en lokal förening där hon fick tala om sina tankar och känslor och menade att det viktigast inte var huruvida personen var professionell eller inte. Hon sökte även professionellt samtalsstöd men hade ännu inte fått det. Även Marie sökte sig till psykiatrin där hon efterfrågade samtalsstöd, men tyvärr inte fick hjälpen hon ville ha. I ett senare skede fann hon dock en annan person att nyttja för detta. Båda ansåg detta sätt att hantera situationen som viktigt.

 

Utöver att försöka stå ut med och mildra jobbiga tankar och känslor måste man även ta itu med en eller flera problem. Ett sätt är genom att söka  information. Ett alternativ är att söka sig till någon som personligen varit med om en liknande situation, en specialist på området eller hjälp genom litteratur (Parry, 1998). Som ovan nämnt eftersökte de både specialister på området, utöver detta vände det sig även till dem i liknande situationer över Internet. En värdefull strategi är att ta hjälp av andra människor för att bemästra kriser och lösa problem. Under de flesta kriser behöver man också oftast mer än en slags hjälp (Parry, 1998) vilket vi kan se att både Karin och Marie försökte få.

 

 

6.Slutdiskussion

 

6.1 Avslutande resonemang

Resultatet av denna studie är svårt att generalisera till andra individer än de undersökta på grund av att inget sannolikhetsurval genomförts. De låga antalet intervjupersoner försvårar i än högre grad denna möjlighet. Resultatet för dessa två intervjupersoner pekar dock på att de genomgått någon form av traumatisk kris efter att deras söner begått brott. De båda uppvisar, om än på olika sätt, flertalet tecken på detta. Teorin belyser hur krisförlopp kan te sig olika för olika individer beroende på en rad faktorer och detta skulle kunna förklara varför de två intervjupersonerna i många fall uppvisar olika reaktioner, påverkan och sätt att hantera den krissituation de upplevt. En möjlig faktor till att de påverkats och hanterat händelserna olika, som jag dock inte tagit upp i analysen beroende på att det ligger utanför studiens egentliga syfte, är familjesituationens påverkan. Under de två intervjuerna framkommer att familjesituationerna och nätverken runt i kring de studerade individerna, skiljer sig åt på många plan. Intervjuperson nummer ett har ett stort nätverk runt sig och en familj som stöttar och försöker hjälpa. Intervjuperson nummer två beskriver sig vara i stort sätt ensam i det som händer och de få anhörig som funnits glider längre ifrån henne. Cullberg (2006) beskriver att de sociala förutsättningarna och den sammanhängande familjesituationen är av stor betydelse. Detta på grund av att familjen kan ses som en organism eller ett system där varje del sammanhänger och alla påverkas på ett eller annat sätt när någon utsätts för svårigheter. Om det uppstår problem för en individ i en välfungerande familj fungerar de övriga som stöd medan en sämre fungerande familj störs i sin funktion om någon av dess medlemmar hamnat i kris. Utifrån detta gör jag tolkningen att den första intervjupersonen stärktes av sin familj under krisens förlopp och därför kan ha upplevt  krisen annorlunda mot för intervjuperson nummer två som hade ett svagt nätverk och där de som fanns där snarare halkade än längre ifrån henne under krisens gång. Krisen störde familjens funktion och detta kan ha haft en inverkan på den drabbade och dennes upplevelser av krisen.   

 

Under intervjutillfällena framkom även vilka stora svårigheter det finns att få hjälp som offer och anhörig på gärningsmannens sida. Flertalet föreningar, hjälporganisationer och liknande riktar sig till offrets anhöriga men denna hjälp finns alltså inte för anhöriga till gärningsmannen. Det framgick tydligt att inte endast de två jag intervjuat haft svårigheter med detta utan även andra anhöriga som dessa två intervjupersoner varit i kontakt med. Det rör sig förmodligen inte om någon slump utan ett strukturellt problem i vårt samhälle. Detta säger möjligen något om vår bild av anhöriga till gärningsmän.  Lägger vi skuld på dem för gärningsmannens dåd? Är de därför inte värd samma hjälp och stöd som anhöriga till offren? Dessa skulle kunna vara rimliga förklaringar, alternativt att vi tror att offrets anhöriga drabbas hårdare och mår sämre än gärningsmannens.   

 

Jag anser att kvalitativa intervjuer var mest lämpade för att besvara de frågeställningar och de syfte som studien hade och där av föll det sig relativt naturligt att inte använda sig av ett sannolikhetsurval även om det kan ha flertalet fördelar. Jag ser svårigheter med att genomföra ett sannolikhetsurval i detta fall, även om det hade kunnat öppna upp för möjligheten att generalisera resultaten. Detta beroende på svårigheterna att nå ett tillräckligt stort antal intervjupersoner bland annat beroende på studiens känsliga ämne. En önskan hade dock varit att genomföra denna studie med ett större antal intervjupersoner då jag tror att detta hade lett till en djupare förståelse av fenomenet. Detta hade varit av stor vikt då jag anser teorier om kris- och krissituationer vara otroligt komplext. Utöver detta är även upplevelserna av söner som begått brott komplexa bland annat beroende på de olika typer av brott som sönerna begått.

 

Studien har öppnat upp för ett flertal intressanta funderingar med potential att undersökas vidare. I denna studie resulterade urvalet i endast kvinnor och de som begått brott var enbart söner, alltså män. En liknande studie som belyser även fäders påverkan av barns brott hade varit intressant så väl som barn av de kvinnliga könet. Därför efterfrågar jag studier som belyser fäder, samt kvinnliga brottslingar med syfte att se om resultatet skulle skiljer sig från denna studie.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Referenser:

 

Bryman, A. (2011) Samhällsvetenskapliga metoder.  Malmö: Liber.

 

Cullberg, J. (2006) Kris och utveckling. Stockholm: Natur och kultur.

 

Dahmström, K. (2011) Från datainsamling till rapport : att göra en statistisk undersökning. Lund: Studentlitteratur.

 

Ekbom, T., Engström, G. & Göransson, B. (2011) Människan, brottet, följderna : kriminalitet och kriminalvård i Sverige. Stockholm: Natur och Kultur.  

 

Ekselius, E., Notini, D. & Öberg, G. (1994) Människor i kris. Stockholm: Liber utbildning.  

 

Holme, I. M. & Solvang, B. K. (1997) Forskningsmetodik : om kvalitativa och kvantitativa metoder. Lund: Studentlitteratur.  

 

Karlsson, R. (2007) Vad säger forskningen  – om barn till fängslade  föräldrar. Hämtad 21 maj, 2011, från Riksbryggan, http://www.riksbryggan.se/Download/Riksbryggan12sidR2_final.pdf

 

Parry, G. (1998) Klara av kriser. Lysekil: Slussen

 

Patel, R. & Davidsson, B. (2011) Forskningsmetodikens grunder : att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur.   

 

Sturges, J. E. & Hanrahan, K. J. (2011). The Effects of Children´s Criminality on Mothers of Offenders. Journal of Family Issues, 32(8), 986-1006. doi:10.1177/0192513X10396805.

 

 

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0