Besök Kumla..

Nu är första besöket på kumlaanstalten inbokat.. Redan på Torsdag bär det av mot Örebro och besöken varar nästan hela dagen..Första med två av oss och det andra med en av oss.. Blev nästan hysterisk i telefonen vid bokningen då jag insåg att jag kanske inte en skulle få krama om honom..Tror att bokningstjejen hörde att jag var nära att brista och skakade fram en speciallösning med uppdelade besök så nu kommer jag att kunna både krama om honom och fika.. På grund av vad som hände den där natten så får inte en av hans bröder träffa honom utan glasvägg emellan..känns trist..jag vet att min son inte är arg på sin lillebror för att han kallade på hjälp..men de vågar väl inte chansa förstås.. Det ska bli skönt att få träffa honom i alla fall även om det är skrämmande att kliva in på en såpasss stor anstalt som man bara läst om i tidningarna innan..och så måste jag ju lämna honom där..gruvar för det..vet att det kommer att bli fruktansvärt jobbigt att säga hejdå..

Första..

..samtalet från Kumla..ankomstsamtal... De förde honom dit tidigat på tisdag morgon.. Nu skall utredningen göras och vi får skicka nya ansökningar för att få tala med honom i telefon och besöka honom..Skönt att höra hans röst i alla fall, även om det var ett avlyssnat samtal.. Jag har börjat drömma på nätterna igen..De ringer och berättar att han blivit ihjälslagen på anstalten..vaknar sjöblöt i svett.. Känns otroligt jobbigt att inte kunna lyfta luren och höra att han är okej, även om jag vet att inget hänt så tror jag att de flesta föräldrar vet hur jag menar.. Jag hoppas drömmarna försvinner med tiden.

Nöjdat sig med domen..

Igår ringde han och berättade att han nu skrivit under papperna där man nöjdar domen.. I veckan för de honom till Kumla anstalten för den 4-6 månader långa utredningen som skall ligga till grund för vilken anstalt han får söka sig till så småningom.. Som han har fått det på papper så har han möjlighet att söka sig vidare om ca 4 år. Med den nya säkerhetsklassifieringen så hamnar han nu ,direkt efter utredningen på hall, kumla eller en annan som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Han har redan fått sitt frigivningsdatum!!? 2020-12-14. Om ca 4 år kan han om allt funkat få en luftpermis på 40 minuter vilket betyder att han kan gå med personal och göra några inköp på stan.. Känns konstigt att tänka att han ska vara där så länge.. Jag hoppas att de komemr fram till att han får söka sig till en norrlänsk anstalt i alla fall..

Sänkt straff..

Så var det nu klart med hovrättens dom.. Straffet sänktes med ett år. Jag ahr ingen större tanke kring det året faktiskt..I min värld så är ett 14 årigt fängelsestraff ett kännbart straff och jag har svårt att tycka kring huruvida det är för långt eller kort.. Jaghar sagt det tidigare och säger det igen...jag tycker att min son skulle dömmas för mord och jag ville att han skulle ha ett kännbart straff, för allas vår skull. Min önskan är att han skall kunna avtjäna sitt straff och känna att han gjort bot. Jag vill även att samhället skall känna att han gjort bot för sitt dåd. Samhället hade aldrig lugnat sig om han fått som advokaten ville. Sedan kan jag med en viss förvåning läsa om åsikter där en liten del av allmänheten anser att det skulle vara så stor skillnad på 14 eller 15 år?! Med risk för att bli bombad nu så handlar ju det året egentligen om en sänkning på 8 månader.. I det stora hela inte så mycket tid att skrika över. Nu med en viss distans i sinnet så förundras jag, och facineras av det anonyna ordet. Med en sådan kraft och styrka det uttalas ett hat gentemot min son och till viss del mot oss runt omkring honom. Är det anonyma ordet det sanna ordet bland allmänheten eller är det enbart ett uttryckshål för den lilla missnöjda människan? INGEN har hittills vågat sig på att stå framför mig och uttrycka de ord som skrivs anonymt. Har vi inte kommit längre? Kan kanske låta kaxigt men jag får liknelser från gamla filmer som speglar 1000-talets folkansamlingar med sten och rutten frukt som kastas tillsammans med höga rop. Ett förrakt som jag tolkar som rädsla för det hemska och okända. Klart att vi är rädda för våldet i samhället och de människor som utövar det, det ser jag som överlevnadsinstinkter och att vi ändå i största allmänhet lever efter ett fungerande rättspatos. Det är något bra! Men att vi samtidigt har det här behovet av att kasta illvilja runt oss kan jag bara tolka som att vi har ett behov av att höja oss över andra människor. Det behovet tror jag kommer från en inneboende rädsla för att vi egentligen kanske vet att vad som helst kan drabba vem som helst av oss och att det gäller att försöka öka klyftan mellan det hemska och oss själva. Märk väl att även JAG är NI. Jag har, även jag, suttit och läst om hemskheter som händer i landet, Såväl nära som i andra delar av landet. Även jag har förfasats över det våld och övervåld som drabbar såväl gammal som ung. Och visst har det varit ovanligt mycket elände med mord, våld mot barn osv..bara under det senaste året?! Även jag är rädd! mina tankar går i första hand till offren och deras anhöriga. Även jag vill öka gapet mellan det hemska och mig själv. Men inte för ett ögonblick har jag fått impulden av att vilja kasta skit på vare sig gärningsman eller anhörig till denne. Vem är jag om jag tror att jag har rätt att göra något sådant? Vem är jag om jag tror att jag är bättre än Breidviks föräldrar eller mormodern till de barn som dödades av sin mamma? I mitt fall är det knepigt, det hemska finns alldeles nära. Men, forfarande så ser jag min son framför mig som min son, så som man känner sitt barn och jag har svårt att koppla ihop det hemska med min son och den bild jag bär av honom. Men det finns ju en verklighet som berättar att det hemska har hänt, precis just här. Det blir naturligtvis en krock i känslovärlden som måste hanteras på något vis. Det jag ahr lärt mig under den här tiden är i alla fall att man klarar av så otroligt mycket mer än vad man tror, om man måste..Och att jag är glad att jag förstått att ödmjukhet är en styrka som belönas mångfaldigt då man verkligen behöver den..

Sänkt straff i hovrätten..

Min son fick just sin dom från hovrätten. De sänkte straffet från 15 till 14 år.. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka just nu, inser att jag hoppats på 12 år.. Okej, nu har vi i alla fall svart på vitt vad vi har att förhålla oss till och kan planera utifrån det..

Så går dagarna..

..och vi väntar.. Dag två gick lika bra som den första..jobbigt material naturligtvis och åklagarens röst malde på lika oförändrat även denna dag..och nämndemannen höll sig vaken! Fick senare veta att han , som jag trodde, fått en ordentlig åthutning från ordförande..skönt att höra. Jag är glad att det var lugnt med media på plats..det gjorde att sonen kunde röra sig fritt, även om han var fängslad, mellan förhandlingssal och väntrum vid alla pauser..Vi fick till och med med en äldre häktesvakts goda sinneslag tillfälle att krama om honom och byta några korta ord...otroligt tacksam för den mänsklighet som visats oss från olika håll under tiden som allting pågått...det betyder så mycket! Nu har vi åter en tid av väntan..Hovrättens beslut kommer den 11 januari klockan 14. Det känns idag som om att det kan gå hur som helst...

Överklagan..

Har nu avverkat dag ett av två i hovrätten...Det har gått över förväntan och varit lite mindre jobbigt än vad jag hade trott innan... Det är jobbigt att se min son och hans skam men samtidigt är jag glad att jag ser den...hade varit värre om den inte funnits... Det finns inget roligt med förhandlingar..ganska träligt och mot slutet av dagen kunde jag nästan inte lyssna längre på åklagarens röst som malde och malde.. Något som gjorde mig mäkta upprörd under dagen var den nämndeman, som vad jag förstår är en domare, som hade stora svårigheter att hålla sig vaken fram till lunch!!!! Vid ett tillfälle sov han så hela underkäkens tänder föll ut!! För honom är kanske detta en helt vanlig 7-5 arbetsdag. För oss handlar det om flera liv och om 15 år! Jag tycker att det är fruktansvärt oförskämt att sitta och sova på sin post!!! FY!! Som tur var så uppmärksammades det på fler håll och vad jag förstår så fick han reprimand och uppmaning från ordförande under lunchen för han såg onekligen ut att kämpa hårt för att hålla sig alert under resten av dagen.. Sover han idag så ska jag ta kort på honom och lägga ut på bloggen! Sitter och förbereder min mentala sköld för dagens förhandlingar..Tror att det kommer att gå bra!

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0