nu kom sorgen..

Har under dagarna efter mitt besök på kumla haft stora bryderier..både kring oss som familj men även som samhället i stort ser på oss och vårat lands interner. Jag är en av dem som hejat på Thomas Bodströms alla ideer och förändringar inom våra anstalter och tyckt att han gjort ett bra jobb som justitieminister. Det tycker jag fortfarande. Jag har fortfarande otroligt svårt att förstå att samhället bortsett från oss anhöriga. att våra samhällsmedborgare, jag inkluderad i sammanhanget, har gjort det för att det är för hemskt och stort och svårt att ta på men att vårt styrande samhälle gjort det förvånar mig minst sagt. Varje dag har vi 5000 interner i fängelse. Alla har naturligtvis inte begått grova våldsbrott och därmed skapat den skuld och skam för anhöriga som jag pratat om tidigare. Fast vad vet jag, de anhöriga till ekonomiska brottslingar, fylletrafikanter mm kanske känner precis lika stor skuld och skam som oss andra.. Men om man tänker på dessa 5000 interner och tilldelar dem , kanske inte så många som de 10-15 som finns runt just min son men ge dem i alla fall 5 anhöriga som står nära och blir omedelbart berörda av att deras anhörige sitter på anstalt efter att ha begått ett brott. Det innebär att det finns ca 25 000 anhöriga ute i vårt avlånga land. Hur kan dessa människor gått staten förbi? Om jag bara ser till de fall jag numera känner till så har många anhöriga fått problem, initialt i alla fall ,med att klara sin vardag med långa sjukskrivningar till följd. Barn som behöver extra stöd inom skola och omsorg mm. Det innebär ju en stor samhällsekonomisk fråga. Man kan ju tycka att åtminstone det borde ha fått väckarklockan att gå i gång.. Kan det vara så att skammen är så stor att vi inte ens lyfter den så den syns? Naturligtvis finns det många som kanske sjukskriver sig i det tysta och som inte gör som jag, skriker av mina lungors fulla kraft.. Men någon måste väl göra det? Eller är det fult? Ibland får jag känslan av att det man i jantelagens värld skall göra är att göra sig till det offer man anses vara..Jag har redan hunnit bli ifrågasatt kring mitt engagemang, inte kan jag väl lida så mycket med min son och tycka att det är jobbigt med allt som händer, nog verkar jag ha lite för mycket energi för det. Det här är mitt sätt att bearbeta den fas jag just nu befinner mig i..att hitta felen i systemet..och skrika ut dom och hoppas på att någon hör.. Det är mitt sätt just nu.. i morgon kan det vara ett annat.. Sorgen har hunnit i kapp mig..känner mig så oerhört ledsen..ledsen för allt..trycker undan all sorg under dagarna och bearbetar den nattetid..ett system som inte håller i längden, det vet jag.. Vissa dagar så kommer sorgen över mig på jobbet så jag inte ens kan kliva upp från stolen..fikarasterna uteblir då jag kämpar med att hålla tillbaka all gråt inne på rummet. Jag gråter för allt..tv-program, ambulanssirener, sura tanter, det spelar ingen roll om känslan egentligen är positiv, jag gråter i alla fall..Inser att jag måste ta itu med det..tror jag ska försöka mig på ett gråtparty i helgen..Men , det är sunt att gråta, lika sunt som att skratta så det känns inte så värst jobbigt..det är bara att jag vill gråta ensam..inte på jobbet..eller bland andra..


Kommentarer
Morsan

Jag har egentligen inte så mycket att kommentera. Jag tillhör dom som inte vill visa mig. Jag vill iallafall visa att jag läser din blogg och att det känns positivt att det finns dom som vågar ta tag i det här med hur anhöriga mår. Jag har inte blivit sjukskriven mer än nån vecka här och där. Har överhuvudtaget inte fått nån hjälp från vården trots att jag försökt otaliga gånger. Jag antar det är därför min kropp går sönder bit för bit (artros och fibro), av all spänning. stor kram

2012-02-16 @ 07:32:54
Sanna

Du behöver gråta och ska gråta. För två år sedan gick jag en promenad varje dagmed min lilla flicka när hon skulle sova middag i vagnen. Det var mitt tillfälle att få gråta i fred. Jag hade dock dåligt samvete över att hon var den ende som fick se mig gråta. Men det verkar inte ha skadat henne. Hon vet att hennes storebror sitter i fängelse och att jag ibland gråter över det, liksom jag idag kan le och skratta åt minnen jag har av honom innan brottet. Sorgen kommer alltid finnas kvar, men den blir mer uthärdlig med tiden. Kram

2012-02-16 @ 12:08:20
En mamma

Kände lättnad nu,när du har bloggat,har tänkt på dig ofta,undrat,hur det går i din sorgprocess.Visst är vi många anhöriga,som gått staten förbi.Min arbetsförmåga har varit/är svag,i åratal,familjens lidande yttar sig på olika sätt hos var och en.Jag har gråtit offentligt och i ensamhet,tänkt ibland att varje gång jag gråter,så får min själ duscha.Ska en kvinna/mamma tiga,sörja i det tysta,eller kan man sörja tillsammans,stötta,lyssna,förmedla hopp,sånt tänker jag ofta på.Kramkram

2012-02-16 @ 23:04:41
carina linden

Satt precis o tittade på efter10 med dig....och ville sända en,bamsekram till dig modiga kvinna...stå på dig !!!

2012-02-17 @ 10:32:10
SysterYster

Jag har läst din blogg och jag tycker att du är fantastiskt stark som blottar dina tankar för allmänheten och DU har även hjälpt mig, stort tack för det!



Min bror har just överklagat sin fängelsedom och jag ska kommande vecka besöka honom för första gången sedan han förflyttades från häktet i vår stad. Jag ser verkligen fram mot att äntligen få träffa honom igen, vi har haft kontakt via brev men att få krama min bror igen känns fantastiskt.



I min situation har ingen varit ärlig nog att säga vad de egentligen tycker om honom direkt till mig men jag vet att det finns de som tänker och tycker en hel del om detta MEN det struntar jag i. De vet inte vilken underbar bror jag har och även om jag aldrig kommer att försvara det han har gjort kommer han alltid att vara min älskade bror.



Vi har haft tur att ha en fantastisk advokat och jag har tät kontakt med henne och nu får vi vänta och se vad som komma skall, denna eviga väntan!



Vi är många i Sverige som sitter i samma situation och jag vet faktiskt inte om det finns någon organisation som även finns till för oss? Att ha en nära anhörig inom lås och bom är så oerhört jobbigt, det är så mycket som måste ordnas praktiskt osv som man i vanliga fall bara gör av farten men som nu inte bara är så bara.



Vi som är i denna situation måste hålla ihop och våga ventilera och prata om det som hänt just oss. Det är inte vi som begått brott och i många avseenden försvarar vi inte vad våra anhöriga gjort men vi älskar dem trots allt och det måste samhället på ett eller annat sätt förstå, det är våra söner/döttrar, bröder/systrar, barnbarn och föräldrar det trots allt handlar om, oavsett gärning.



2012-02-17 @ 22:24:54
Norrlandsmamman

Svar; Hej Sandra! jag vill genast påpeka att jag var inte den mamman som medverkade i tv-programmet efter 10. Den mamma som medverkade är samma mamma som lämnat kommentarer på min blogg under namnet sannamamma. Hon är från andra änden av landet och har nu startat upp en förening för oss anhöriga, F.A.T.E.G, föreningen anhörig till en gärningsman.

2012-02-20 @ 08:50:18
URL: http://norrlandsmamman.blogg.se/
Anne-Li

Hej! Vill bara säga att det är oerhört starkt och modigt av dig att göra det här att orka....Jag är också mamma till en gärningsman, och jag älskar HONOM villkorslöst, inte hans gärningar! Jag vill synas, jag vill höras, jag vill att omgivningen ska förstå att jag inte är min sons gärningar, jag har inget med dom att göra. Jag är inte skyldig till hans val i livet men jag är hans mamma, jag om ngn känner hans innersta och jag kan aldrig sluta älska honom. Jag förstår att brottsoffer får krishantering och hjälp men ngnstans på vägen så har vi anhöriga glömts bort, ingen som inte själv befinner sig i samma sits kan förstå smärtan vi anhöriga känner, den utanförskap och den anklagelse man känner från andra, som om vi inte gjort vårt bästa för våra barn. Och samtidigt måste jag även säga att jag aldrig fått råd eller tips om ngn som jag kunnat prata med. Jag vill inte prata med en psykolog, jag vill prata med de som vet vad jag går igenom, som förstår. Jag önskar dig all lycka till dig och dina barn och även till din son som sitter på kumla. Jag hoppas att FATEG kan starta upp även häruppe ngn avdelning, Jag tar ställming för min kärlek till min barn. Kram till dig.

2012-02-20 @ 20:28:07


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0