Grattis på födelsedagen...

..Älskade unge! Idag är det din födelsedag och mitt hjärta blöder.. Att du idag på din speciella dag sitter där du sitter är hemskt. Idag skulle du firats på din 7-års dag. Då du är född den 29;e så har vi ju alltid var fjärde år firat din "egentliga" ålder.. Saknar dig så oerhört idag..och jag vet att du saknar oss..Att inte ens kunna ringa dig och sjunga en truddilutt känns snudd på grymt! Jag vet också att du satt dig i situationen själv och när jag tänker på det så blir jag arg..hur kunde du vara så tanklös?! Du kommer att hinna fylla både 8 och 9 innan detta är över.. I dag skall du få besked om din förflyttning..Jag ber att du ska få ett besked som glädjer dig och som du känner att du kan leva med under de år som skall gå.. DU skrev igår att du har 3200 dagar i fängelse kvar..Det är många dagar. I dag är en av dem. Saknar dig så mycket!

Hur tänkte myndigherna egentligen nu??

Hittar hela tiden nya märkliga saker i vårt svenska system.. Mantalsskrivning är en sak..Min son är numera skriven hos mig, posten kommer också till mig. Vilket nu de här senaste månaderna inneburit att verkligeheten kommit ikapp även ur ekonomisk synpunkt..uteblivna betalningar på huslån som hunnit in till kronofogden mm..Huset är ute till försäljning men allting tar en evinnerlig tid..uppsägningar av fack, a-kassa, Tv-licenser ..en del saker som jag glömt bort att säga upp och meddela, konstigt, jag tyckte att jag ringde hela världen under en period för att meddela att min son tagit paus från verkligheten här ute ett tag.. Du kan inte skriva dig på ett fängelse, så där du bodde innan du hamnade där, om du inte har en förälder som rycker in, som i vårt fall, så fortsätter du vara skriven på samma adress som innan..Vilket i praktien innebär att du blir kvar på en adress där nya människor flyttar in..? När internen skall slussas ut i samhället igen så bor han fortfaradne kvar på adressen och det är myndigheterna på den orten som skall ombesörja för honom/ henne. Posten är en annan sak..hur kan myndigheterna fortsätta skicka ut tonvis med post till interner på gamla adresser som de aldrig får ta del av?? Det är inte frågan om något papperslöst sverige där inte..jag har nu högar av post som är adresserade till min son, trots att jag meddelat att han inte får deras post och de säger att de ska göra noteringar, men posten fortsätter komma lika oavtrutet..Galet är vad det är!

Tung vecka denna vecka...

Nu 'är vi framme på den veckan på året som brukar vara lite extra speciell var fjärde år...min son är född den 29:e, så det år då skottåret faller in så brukar vi brassa på lite extra på födelsedagen..på onsdag fyller han 28 år och vi kan bara skicka ett grattiskort..Han får inte ta emot någonting..skickade en klocka som han bett om men den har fastnat i systemet då de menar att det inte går att avgöra priset på klockan..Att den inköptes på Ur & Penn borde ju vara en fingervisning tycker jag men de menar att kvitto kan förfalskas..?? På fullaste allvar?? Hur som helst så sitter hans present fast och de vägrar lämna ut den till honom..Jag hoppas han får den då han byter anstalt.. Samma dag den 29:e ska huvudkontoret komma till honom och meddela om han får sin önskade förflyttning till Saltvik. Jag håller tummarna för allt vad jag är värd..Hamnar han på Saltvik så kan vi ta barnen och hälsa på utan att behöva åka 150 mil, som senast.. Försöker intala mig att de kommer att ge honom rätt besked på hans födelsedag och att det innebär något positivt på hans dag.. Får brev nästan varje dag...jag ser att han börjar inse allvaret och möta frustrationen i det facto att han måste underkasta sig vad andra bestämmer. Måste säga att han mött på både snälla vakter och de som verkligen har uppfyllt alla mina värsta farhågor hitills. Det gör ont i hela kroppen då jag tänker på allt som han kan råka ut för, inte från andra interner utan från vakterna.. Det finns många inom behandling och kriminalvård som är totalt maktlystna..absolut inte alla, merparten har visat medmänsklighet och sunt förnuft..men de andra..

nu kom sorgen..

Har under dagarna efter mitt besök på kumla haft stora bryderier..både kring oss som familj men även som samhället i stort ser på oss och vårat lands interner. Jag är en av dem som hejat på Thomas Bodströms alla ideer och förändringar inom våra anstalter och tyckt att han gjort ett bra jobb som justitieminister. Det tycker jag fortfarande. Jag har fortfarande otroligt svårt att förstå att samhället bortsett från oss anhöriga. att våra samhällsmedborgare, jag inkluderad i sammanhanget, har gjort det för att det är för hemskt och stort och svårt att ta på men att vårt styrande samhälle gjort det förvånar mig minst sagt. Varje dag har vi 5000 interner i fängelse. Alla har naturligtvis inte begått grova våldsbrott och därmed skapat den skuld och skam för anhöriga som jag pratat om tidigare. Fast vad vet jag, de anhöriga till ekonomiska brottslingar, fylletrafikanter mm kanske känner precis lika stor skuld och skam som oss andra.. Men om man tänker på dessa 5000 interner och tilldelar dem , kanske inte så många som de 10-15 som finns runt just min son men ge dem i alla fall 5 anhöriga som står nära och blir omedelbart berörda av att deras anhörige sitter på anstalt efter att ha begått ett brott. Det innebär att det finns ca 25 000 anhöriga ute i vårt avlånga land. Hur kan dessa människor gått staten förbi? Om jag bara ser till de fall jag numera känner till så har många anhöriga fått problem, initialt i alla fall ,med att klara sin vardag med långa sjukskrivningar till följd. Barn som behöver extra stöd inom skola och omsorg mm. Det innebär ju en stor samhällsekonomisk fråga. Man kan ju tycka att åtminstone det borde ha fått väckarklockan att gå i gång.. Kan det vara så att skammen är så stor att vi inte ens lyfter den så den syns? Naturligtvis finns det många som kanske sjukskriver sig i det tysta och som inte gör som jag, skriker av mina lungors fulla kraft.. Men någon måste väl göra det? Eller är det fult? Ibland får jag känslan av att det man i jantelagens värld skall göra är att göra sig till det offer man anses vara..Jag har redan hunnit bli ifrågasatt kring mitt engagemang, inte kan jag väl lida så mycket med min son och tycka att det är jobbigt med allt som händer, nog verkar jag ha lite för mycket energi för det. Det här är mitt sätt att bearbeta den fas jag just nu befinner mig i..att hitta felen i systemet..och skrika ut dom och hoppas på att någon hör.. Det är mitt sätt just nu.. i morgon kan det vara ett annat.. Sorgen har hunnit i kapp mig..känner mig så oerhört ledsen..ledsen för allt..trycker undan all sorg under dagarna och bearbetar den nattetid..ett system som inte håller i längden, det vet jag.. Vissa dagar så kommer sorgen över mig på jobbet så jag inte ens kan kliva upp från stolen..fikarasterna uteblir då jag kämpar med att hålla tillbaka all gråt inne på rummet. Jag gråter för allt..tv-program, ambulanssirener, sura tanter, det spelar ingen roll om känslan egentligen är positiv, jag gråter i alla fall..Inser att jag måste ta itu med det..tror jag ska försöka mig på ett gråtparty i helgen..Men , det är sunt att gråta, lika sunt som att skratta så det känns inte så värst jobbigt..det är bara att jag vill gråta ensam..inte på jobbet..eller bland andra..

Besök på kumla

Tror aldrig jag sett så mycket stängsel på samma ställe.. Fick en smärre chock över storleken på anstalten, den är gigantisk! Sitter just nu och väntar på att den andra sonen skall komma ut från sitt övervakade besök! Jag hatar verkligen detta! Att besöka ett barn på anstalt, man är så tacksam för att man får möjligheten att träffa honom och samtidigt så hatar man den låsta dörren och underkastelsen man måste utsätta sig för. Känner mig just nu lättad i alla fall, han mår bra och kunde uttrycka att han tyckte att det trots allt kändes rätt bra att vara där han är.. Älskade unge tänker jag, jag vill ta dig härifrån men jag tycker också att det är skönt att du är här, låter det stanna vid en tanke.. Saknar honom redan!

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0