precis ett år sedan..

...under veckan är det precis ett år sedan allting hände.. Jag kan inte fatta att det gått ett helt år..
Jag kommer ihåg att jag under andra veckan satt och sa att jag absolut inte vill bli en förälder som i flera år sitter och ältar händelser och följder..Jag ville gå vidare redan då..Nu vet jag att jag fortfarande ältar, ett år efter.. Inget konstigt i och för sig..Det har blivit en märklig vardag där jag lever med min son i tankarna varje dag..Hur han mår, om något illa har hänt sedan han ringde, oron om han inte ringer då han sagt att han ska ringa - har det hänt honom något..har han blivit flyttad..är han utan telefonkort och pengar..Konstant oro..
man kan helt enkelt inte skynda på processen...
Det var en före detta intern som berättade att under det första året är det som jobbigast..det händer saker hela tiden.Häktet,.rättegång..förflyttning till riksupptaget, förflyttning till anstalt, överklagan i hovrätt, slutlig placering på anstalt, prövning, ..allt tar sin tid och mycket blir skjutet på eller kommer helt plötsligt.. Nu när året gått så inser jag att han hade väldigt rätt..Jag fattar inte att vi orkat med resan..
Nu kommer egentligen det svåra..när inget händer alls utan dagarna bara går..och så skall det väl vara. Åtminstone till hösten 2016 då han skall prövas igen..Det är en lång tid..speciellt om man tittar i backspegeln..
Jag hoppas varje dag att han skall få vara kvar där han är placerad just nu men på grund av avdelningens art så är det inget självklart..han ser folk flyttas varje dag på grund av platsbrist och han har egentligen ingen rättmätig anledning att vara där han är annat än att han är tryggare än på en allmän avdelning..
Något jag aldrig trodde jag skulle göra..jag ber till gud! Att han skall göra allting rätt och bra igen..Om min son sitter av sitt straff och vi orkar gå vidare..kan vi få skonas i framtiden då? Låter flummigt värre och jag blir osäker på om jag skall använda raderknappen..men det är sanningen..jag ber till gud att han skall hjälpa oss på vägen..kanske han redan lyssnat och det är anledningen till att vi orkar kliva upp på morgonen och möta människor i vardagen med stadig blick..
Fast när jag tänker efter så är den inte så stadig..Jag har slutat gå till vissa ställen av rädsla att stöta på obekväma situationer..Jag har bytt adress..Jag blir oerhört ställd då jag träffar människor som inte vet och jag av situationen måste berätta..hittar fortfarande inte orden, stapplar..Jag skäms fortfarande även om jag vet att jag inte måste eller ens borde..jag letar fortfaradne efter mina egna fel och brister som hade kunnat skapat en annorlunda dag för oss alla, trots att jag aldrig hittar svaren...
Ändå, livet går vidare..det finns en vardag som tränger sig på med arbete, middagslagning, bärplockning och umgänge och den är så bra..tiden läker..det behövs bara Ordentligt med tid..


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0