Jag tror att vi alla kan utföra grymma handlingar..

Jag tycker du skriver på ett bra och öppet sätt, och det är jag nog inte ensam om att tycka. Även fast din son har begått ett fruktansvärt mord, så tycker jag att det är fel att folk dömer dig efter hans handlingar.
Jag kan inte säga att jag förstår hur du har det eller hur din tankegång är, men jag kan försöka förstå mycket av det du skriver. Fortsätt skriva, jag tror det är bra för dig och för andra föräldrar som befinner sig i liknande situationer.
Kram!
Tack för att du tog dig tid att svara på min kommentar! Jag tycker att det du skriver är oerhört intressant. På något vis så får jag känslan av att du ibland förstår lika lite av det som hänt och hur det kunde hända som oss andra som är "utanför" dvs inte någonsin kommit i kontakt med en sånhär situation. Samtidigt så känner du ju din egen son, och då har man ju inget val att som mamma försöka förstå. Jag förstår hur du menar att hennes liv var värt precis lika mycket som andras, men att det hade varit ännu mera tragiskt om det var barn inblandade.. Jag läste någonstans om rättegången, och att din son berättat om hur allt gick till men att det inte riktigt stämde med den tekniska bevisningen. Vill säga tack för informationen om hur de flesta knivmördare tänker efter brottet, mycket intressant! Jag antar att det är en överlevnadsinstinkt som kickar in. Det jag har så svårt att ta in är övervåldet, det kan jag verkligen inte förstå. Han hade ju flera gånger chansen att ringa ambulans men valde att fortsätta. Jag tänker inte skriva mer detaljer om mordet för det vet du ju redan hur mycket våld som användes.. Och att din son sa att han kände sig "hotad". Historien han berättade om varför han kände sig hotad av brottsoffret, är det något som du visste om sedan tidigare? Händelsen från hans unga år, om inte, är det något som du vet kan ha hänt? Ännu en gång hela den här historien är oerhört tragisk. Hade han inte använt sånt övervåld så hade det ju förmodligen blivit dråp om han stannade vid första "misstaget".. Det jag faktiskt blir ledsen av att läsa i din blogg är om din andra son, som skulle spela innebandy (tror jag det var?) och fått en plats i ett lag i norge, men som sen inte var välkommen pgr av det här. Att människor kan vara så grymma! Han hade ju inte gjort något fel och kunde inte påverka det som skulle hända. Hoppas att det går bättre för honom idag iallafall. Och hoppas barnbarnen dina har det bra trots omständigheterna. Du behöver ännu en gång inte svara på frågorna i denna kommentar heller om det känns för jobbigt. Mvh
Jag fann din blogg via aftonbladet. Kände att jag ville läsa hur du hantera allt detta. Har själv barn i olika åldrar. En tjej på 25, en kille på 23 och en tjej på 19. Klart man sitter ibland och tänker på hur jag skulle reagera om mitt barn hamnade på efterlyst och dyligt. Man kan inte sätta sig in i detta. Det går inte. Jag fattar inte hur elaka människor kan vara. Hur kan dom smutskasta dig och din familj? Det är ju din son som begått brottet. Inte ni. Ibland tror jag folk njuter av att slå på den som redan ligger. Du vet nog vad jag menar.
Jag kan bara skicka massor av kramar och styrka till dig. Hoppas du fortsätter och skriver om allt. Att ingen får dig att sluta.
Kram