Det finns dagar..

..som jag inte är så stolt över..
Dagar, då telefonen ringer och jag vet att det är du..och jag orkar inte svara..orkar inte möta dig och din ångest.. Dagar då jag nästan förgås av tankarna kring vad du gjort.. Dagar då jag lider för dina barn så jag gråter hela tiden... Dagar då jag är så in i helvete förbannad på dig att det är tur att du inte kan ta emot ett samtal.. Men de flesta dagar..då bär jag omkring på sorgen..över allt som hänt och alla följder.. som en liten klump i bröstet som inte går att göra något åt...den bara sitter där..
Ibland har den ett hårt skal runt omkring sig..och ibland är den så lätt för någon att råka peta på.. Då brister det och det är dagsformen som avgör om det kommer försvar, ilska, sorg eller bara ett syrligt svar...
Jag önskar att jag kunde begrava klumpen bakom ett tjockt lager av pansar så jag aldrig behövde kännas vid den igen...


Kommentarer
S

Hej! Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva riktigt.. Jag hittade hit för några kvällar sen, och har sen dess läst igenom vartenda ord från början till slut. Jag får ont i magen åt dig på något vis när jag läser om din sorg, ångest, ilska och tårar. Hur du tvingas uppleva allt det här, hur ditt liv helt plötsligt rasade. Att du och resten av din familj straffas för vad din son gjorde. Samtidigt funderar jag på hur din son kunde göra såhär, att han ansåg sig ha rätten att ta en annan människas liv. En människa som dessutom aldrig ens försökte skada honom på något vis. För visst hade det då på något vis varit mer förståeligt om det var självförsvar? Jag ville iallafall säga att jag beundrar dig, att du orkar och har orkat allt senaste året. Jag undrar om han var narkotikapåverkar när mordet begicks? Du behöver såklart inte svara på några frågor alls. För man undrar ju hur en människa kan gå så långt och förstöra inte bara sitt eget liv, men också familjens, sina egna barns.. Hur mycket förstår barnen av det som har hänt för dom är väl inte så gamla? Känner med dig och resten av de anhöriga, men också med kvinnan som blev mördad och hennes familj. Jag förstår dig när du skriver om allt din son kommer missa, alla jular, födelsedagar och andra viktiga högtider. Men samtidigt tänker man ju att din son kommer iallafall få uppleva ganska många fler såna högtider när han kommer ut innan han blir gammal och grå. Men den stackars kvinnan kommer aldrig få uppleva en enda till.. Hennes liv är slut, din sons liv är "bara" på paus. Tråkigast i allt det här från din sons synvinkel är ju hans stackars barn som tvingas gå igenom allt detta. Att deras liv som skulle varit "normalt" annars, nu är helt omkullkastat. Samtidigt som jag känner med dig, så var det trots allt din sons ansvar. Jag förstår att hans liv hade tagit helt fel vändning sista tiden innan det här med både alkohol och droger, mycket festande och skulder. Han är ju trots allt vuxen och borde ha tagit tag i sitt liv och sökt hjälp. Det är såklart lätt att vara efterklok, det tror jag han förstår idag vad han borde ha gjort.. Precis som du själv så tror jag att för oss som läser din blogg så dras man mellan att inte alls förstå hur din son kunde göra såhär, men ändå känna med dig och familjen. Har du besökt hennes grav eller känns det för mycket? Den här kommentaren blev väldigt snurrig.. Det är väl så det blir när man slits mellan att tycka det är avskyvärt men ändå tycka synd om er anhöriga. Något som jag tycker är ännu mer ofattbart är att din son bad sin bror hjälpa till att göra sig av med kroppen. På något vis tänker man ju att om man nu mördat någon och sen känner panik, så bör man ju ångra sig? Ringa ambulans? Men istället sätter han sig och röker och försöker komma på hur han ska bli av med kroppen för att inte bli upptäckt. Kanske fick han panik och tänkte på hur hans liv skulle försvinna för många år framöver. Hela situationen är ofattbar. Men en sak har du rätt i, det borde finnas flera organisationer som hjälper gärningsmannens anhöriga. För inte tusan är det lätt vad ni ställs inför. Kan inte ens tänka mig in i eran sits. Det ger mig magont att ens försöka. Jag hoppas iallafall att ni får se ljusare dagar, kanske blir det lättare med tiden. Mvh

Svar: tack för en bra kommentar..
norrlandsmamman

2012-08-28 @ 18:36:22


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0