Jag tror att vi alla kan utföra grymma handlingar..

"Hej! Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva riktigt.. Jag hittade hit för några kvällar sen, och har sen dess läst igenom vartenda ord från början till slut. Jag får ont i magen åt dig på något vis när jag läser om din sorg, ångest, ilska och tårar. Hur du tvingas uppleva allt det här, hur ditt liv helt plötsligt rasade. Att du och resten av din familj straffas för vad din son gjorde. Samtidigt funderar jag på hur din son kunde göra såhär, att han ansåg sig ha rätten att ta en annan människas liv. En människa som dessutom aldrig ens försökte skada honom på något vis. För visst hade det då på något vis varit mer förståeligt om det var självförsvar? Jag ville iallafall säga att jag beundrar dig, att du orkar och har orkat allt senaste året. Jag undrar om han var narkotikapåverkar när mordet begicks? Du behöver såklart inte svara på några frågor alls. För man undrar ju hur en människa kan gå så långt och förstöra inte bara sitt eget liv, men också familjens, sina egna barns.. "
För att läsa hela kommentaren, se gårdagens inlägg....
 
=================================================================================
Känner att jag vill ge svar på den kommentar jag fick igår, som både var lång och hade en hel del frågor..
Ja, du har helt rätt..Det hade varit så mycket enklare om jag hade kunnat hänga upp hans brott på ett självförsvar eller att han hade befunnit sig under någon form av hot.. Nu fanns inte det senariot..Vilkt naturligtvis gör allt så mycket svårare att förstå.. Jag tror att jag aldrig kommer att förså min sons agerande.. inte fullt ut i alla fall..
Du har också rätt i att det funnits droger och alkohol i min sons liv under en tid men som svar är att han inte var drogpåverkad då mordet skedde..Man fann endast mycket små rester av droger vid testerna.. Han "party"drogade..märkligt begrepp men jag finner inget annat ord i skrivandets stund..
På frågan hur en männsika kan gå så långt eller agera så oförnuftigt har jag inget svar på.. Jag har funderat en hel del under året som gått på vad vi människor är kapabla till och vad som kan trigga oss, tvinga oss till att begå handlingar utanför vår "normala" värderingsskala men jag har inget svar.. Jag tror att stunden just då, i allt vad som kan räknas in påverkar oss..Jag har däremot insett att människan är kapabel till så många saker, både onda och goda, långt utanför de ramar vi tror oss ha och som vi tror att andra har..
På något vis så blir man rubbad i sina grundvalar när någto sådant här händer en själv.... Om människor runt dig, människor som du tycker dig känna innan och utan, plötsligt begår en handling som du aldrig trott vara möjliga..Om den människan kan begå ett så fruktansvärt brott vad kan då inte okända människor runt omkring dig göra..
Jag tror att vi alla kan utföra grymma handlingar.. Men nu sticker jag ut hakan..jag har vid någto tillfälle skrivit om det inann och fick ordentligt med hätska kommentarer från läsare som ansåg att de minsann inte alls skulle kunna begå mord..Rädslan för att kännas vid katastrofer och grymhet är stark..vi vill inte kännas vid den sidan hos oss själva eller hos våra nära..Vi tror helt enkelt inte att det är möjligt att vissa männsikor så som våra barn, sambor, äkta hälfter är kapabla till det..vi vet.. och samtidigt så visste även jag detta..jag hade förnekat och försvarat in i sten att min son aldrig skulle göra något så hemskt, om frågan hade kommit upp innan mordet.....
Jag har inte besökt offrets grav.. Som du säkert redan vet, så kände jag offret.. Det gör det hela ännu svårare att hantera. Låter kanske konstigt men det hade kännts lättare om jag inte vetat vem hon var. Samtidigt så känns det lättare att veta vem hon var.. Låter ungefär lika snurrigt som din fråga..
Vet inte om jag på ett värdigt sätt kan förklara detta resonemang.. Jag börjar med att säga att INGEN människa skall behöva avsluta sitt liv på det sätt som min son tog sig friheten att styra över.. Ingen skall behöva falla under någon annans hand! Med det sagt så säger jag så här... Av alla kvinnor som befann sig ute denna kväll så är jag ändå, inte tacksam eller glad..vet inte hur jag skall formulera orden..men jag tycker att det hade varit "värre" om det varit en ung kvinna , eller en mamma, eller ... Jag kände offret, och jag sörjer henne.. Hon hade levt ett hårt liv där hon farit väldigt illa periodvis..Jag vet också att hon var trött, trött på livet och vad det gett henne hitills..
Märk väl!!! Jag rättfärdigar inte mordet på henne på något vis absolut inte! Jag försöker hitta något som kan göra det lättare att bära. Jag säger INTE att hennes liv på något vis skulle vara mindre värt, det skulle strida mot vad jag arbetat med och för i mitt liv..min egen uppväxt och mina värderingar.. Jag är bara tacksam för att det inte finns barn som är utan sin mamma. Jag ber att hon förlåter min son och även mig, ofta.. Genom att skriva detta så kommer jag förnmodligen att få skit..men jag är ärlig och skriver vad jag tänker..
Jag håller med dig i orättvisan..min sons liv är som du säger "pausat" medans hennes är slut.. Hur man än lägger fram det eller resonerar med sig själv kring det så är det orättvist. Min son var orättvis i sitt handlande.. resonerar man på det sättet så borde han kanske tagit bort sig själv i stället... Ibland tror jag att det hade varit en lättare sorg att bära...
Jag har genom psykologer fått veta att hans agerande efter mordet var "vanligt förekommande" efter mord.. Jag går inte in på detaljerna kring vad som inryms i begreppet. Men en intressant och chockerande siffra i faktarutan är att  ca 90% av knivmorden, där förövaren känner sig "trygg" i miljön han befinner sig i får impulserna att göra sig av med kroppen och att göra den enkel att flytta. Makabert men sant enligt statistiken...
Avslutar med att tacka för din kommentar...
 
 

Det finns dagar..

..som jag inte är så stolt över..
Dagar, då telefonen ringer och jag vet att det är du..och jag orkar inte svara..orkar inte möta dig och din ångest.. Dagar då jag nästan förgås av tankarna kring vad du gjort.. Dagar då jag lider för dina barn så jag gråter hela tiden... Dagar då jag är så in i helvete förbannad på dig att det är tur att du inte kan ta emot ett samtal.. Men de flesta dagar..då bär jag omkring på sorgen..över allt som hänt och alla följder.. som en liten klump i bröstet som inte går att göra något åt...den bara sitter där..
Ibland har den ett hårt skal runt omkring sig..och ibland är den så lätt för någon att råka peta på.. Då brister det och det är dagsformen som avgör om det kommer försvar, ilska, sorg eller bara ett syrligt svar...
Jag önskar att jag kunde begrava klumpen bakom ett tjockt lager av pansar så jag aldrig behövde kännas vid den igen...

Idag går tankarna till en mamma...

..från vårt grannland Norge..
Jag kan inte ens föreställa mig vilket helvetesår hon måste ha genomlidit..

ville inte gå upp...

..alls idag..Låg kvar och tänkte på hur morgonen var idag fast för ett år sedan...Den allra värsta dagen i mitt liv..Tänkte på hur en människas gärning påverkar allt..de ringar som sprider sig och omfamnar alla inom dess radie. Påverkar på olika sätt de människor som står i olika former av relation..Skadar, söndrar.. Och hur det samtidigt förenar, bygger och ibland även stärker.. Om jag tittar mig omkring på de människor som är närmast..De är ärrade av året som gått men jag upplever också att de stärkts. Stärkts i sin syn på livet och vad det för med sig. Hur man själv påverkar sitt liv och hur stor påverkan andra har i ens liv. Stärkts i sitt eget jag.
Jag säger som en annan mamma, Det har inte varit lätt att vara min sons mamma under detta året.. Men det är vad jag är och vad jag vill vara. Oavsett handlingar.. Naturligtvis har det förändrat mig. Jag hoppas att en del är till det bättre, vilket jag tror.
Jag har fortfaradne inte orkat gå tillbaka och läsa mina egna ord i bloggen. Jag vet vad som står och jag kommer ihåg vissa inlägg men jag orkar inte möta min egen smärta och det kaos som infann sig uneder den här dagen.. Kanske det kommer an dag då jag känner mig redo att rota i känslorna. Idag är jag glad att jag stod på mig gentemot läkare och andra som så starkt propagerade för lugnande mediciner, sömntabletter. Jag känner mig stark och lite stolt över att ha orkat strida mig igenom året på egen hand och faktiskt..faktiskt..klarat det rätt så bra. Det gäller även min övriga familj..De är fantastiska!
Tror inte att det finns så mycket mer som kan rubba oss ur fattning numer..De värsta scenariona har redan infriats och vi står kvar på jordens yta med fötterna väl förankrade i myllan.

Förstasidesstoff..igen...

Klev in på Statoil i morse bara för att mötas av den lokala tidningens framsida.."Efter mordet..." Min son åter på första sidan i tidningen..Känns fördjävligt på ren svenska. Jag var inte beredd, konstigt nog, på känslostormen som kom.. Kände att jag ville köpa upp alla tidningarna för att skydda oss och min son..
Reportaget var vinklat på ett bra sätt gentemot de hemlösa vilket min sons offer var..men bredvid artikeln fanns en stapel som beskrev min sons handling med detaljer som inte var så roliga att läsa..Jag förstår att det är vad folk vill läsa och det är därför man går in på detaljnivå och beskriver gärningen men det gör ont att läsa.. Det är en tung dag i dag...

precis ett år sedan..

...under veckan är det precis ett år sedan allting hände.. Jag kan inte fatta att det gått ett helt år..
Jag kommer ihåg att jag under andra veckan satt och sa att jag absolut inte vill bli en förälder som i flera år sitter och ältar händelser och följder..Jag ville gå vidare redan då..Nu vet jag att jag fortfarande ältar, ett år efter.. Inget konstigt i och för sig..Det har blivit en märklig vardag där jag lever med min son i tankarna varje dag..Hur han mår, om något illa har hänt sedan han ringde, oron om han inte ringer då han sagt att han ska ringa - har det hänt honom något..har han blivit flyttad..är han utan telefonkort och pengar..Konstant oro..
man kan helt enkelt inte skynda på processen...
Det var en före detta intern som berättade att under det första året är det som jobbigast..det händer saker hela tiden.Häktet,.rättegång..förflyttning till riksupptaget, förflyttning till anstalt, överklagan i hovrätt, slutlig placering på anstalt, prövning, ..allt tar sin tid och mycket blir skjutet på eller kommer helt plötsligt.. Nu när året gått så inser jag att han hade väldigt rätt..Jag fattar inte att vi orkat med resan..
Nu kommer egentligen det svåra..när inget händer alls utan dagarna bara går..och så skall det väl vara. Åtminstone till hösten 2016 då han skall prövas igen..Det är en lång tid..speciellt om man tittar i backspegeln..
Jag hoppas varje dag att han skall få vara kvar där han är placerad just nu men på grund av avdelningens art så är det inget självklart..han ser folk flyttas varje dag på grund av platsbrist och han har egentligen ingen rättmätig anledning att vara där han är annat än att han är tryggare än på en allmän avdelning..
Något jag aldrig trodde jag skulle göra..jag ber till gud! Att han skall göra allting rätt och bra igen..Om min son sitter av sitt straff och vi orkar gå vidare..kan vi få skonas i framtiden då? Låter flummigt värre och jag blir osäker på om jag skall använda raderknappen..men det är sanningen..jag ber till gud att han skall hjälpa oss på vägen..kanske han redan lyssnat och det är anledningen till att vi orkar kliva upp på morgonen och möta människor i vardagen med stadig blick..
Fast när jag tänker efter så är den inte så stadig..Jag har slutat gå till vissa ställen av rädsla att stöta på obekväma situationer..Jag har bytt adress..Jag blir oerhört ställd då jag träffar människor som inte vet och jag av situationen måste berätta..hittar fortfarande inte orden, stapplar..Jag skäms fortfarande även om jag vet att jag inte måste eller ens borde..jag letar fortfaradne efter mina egna fel och brister som hade kunnat skapat en annorlunda dag för oss alla, trots att jag aldrig hittar svaren...
Ändå, livet går vidare..det finns en vardag som tränger sig på med arbete, middagslagning, bärplockning och umgänge och den är så bra..tiden läker..det behövs bara Ordentligt med tid..

Dygnsbesöket snart klart..

Min son och hans barn och mamma finns i tankarna hela dagen.. De klev in på anstalten igår på ett dygnsbesök i gästlägenheten..Jag hoppas att allt har gått bra och tänker att det är en stor sorg i eftermiddag då de åter igen måste skilja på sig.. Känns orättvist att barnen skall behöva gå igenom allting.. De är ju bara barn...

Mina tankar..

..går idag till tre små gryn som äntligen! får träffa sin pappa igen...och till en pappa som äntligen får krama om sina små...

Saknad..

Vissa dagar då jag vaknar så vet jag på en gång vilken typ av dag det skall bli...en dag då jag saknar dig mer än andra...idag är en sådan dag..Ute lyser solen och vardagen har sin allra första dag efter semestern..dags att återgå till normala vardagen igen..men inte för dig..Du är där du är..och jag saknar dig!

Träffa sina barn..

..Blev så glad i går..äntligen ska du få träffa dina barn... Det har varit en känslig fråga och jag vet att du har längtat efter dem så mycket att du har haft så svårt att prata om dem och om din saknad.. Nu är det efter månader av strul med godkännanden och socialtjänst äntligen klart.. Jag vet att dina barn också behöver få träffa dig..de behöver en realistisk bild av var du är och hur det ser ut..I deras lilla värld har du suttit i allt från ett djupt svart hål utan stege till en cell med gallerdörr och randiga kläder..Jag tror att det kommer att underlätta deras tankevärld att få träffa dig.. Jag är fylld av beundran för deras mamma..en fantastisk tjej som orkat med allt som händer i hennes liv..Hon har ingen skuld i vad som hänt men har ändå tvingats samma underkastelse för rättvisan som alla andra runt min son..hon har tvingats till myndighetskontakter och att hantera traumatiserade barn..Dessutom har inte myndigheterna gjort det lättare för henne på något vis, tvärtom.. Hon har fått strida för sin och barnens sak..som om hon hade gjort något galet efter vägen..Ja, hon är stark mina barnbarns mor..väldigt stark...

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0