Formulera orden rätt...

Igår stod jag plötsligt inför något som jag inte ens reflekterat över tidigare.. Jag mötte en bekant, inte alls någon nära, utan en som passerat i arbetslivet. Utifrån hur samtalet löpte så hamnade jag i situationen där jag beskrev att något ändrats utifrån ett familjetrauma i somras. Jag trodde nog att personen skulle nöja sig med det men icke.. Att formulera orden rätt inför en främling var så mycket svårare än jag trott..inte för mycket , inte för lite...ja, det var knepigt att hitta orden helt enkelt.. Efter mötet så sa mitt sällskap som jag haft med mig innan att; det förstår du väl att han redan visste..han ville bara få det bekräftat.. Ja, så kanske det är/ var..Men jag måste fila lite på vad och hur jag berättar för de som inte vet.. Inser att jag fortfarande är rädd..


Kommentarer
Sanna

Det där är det värsta. Att veta vad som är rätt att säga eller hur mycket och vilken balansgång man sitter i. Ibland flyger galenskapet över mig och då vill jag bara skrika ut det för att få se den chockade minen i personens ansikte, men jag besinner mig oftast och tänker att det är ju synd om dem som kanske ingenting vet och så få något sådant rakt i ansiktet. Men ibland vill jag vara elak och omogen och återigen vill jag vara ledsen och sorgsen och så igen glad och stolt över min son. Inte över brottet, men över att han är min son och för att jag trots allt älskar honom. Det är väldigt svårt att hitta en balansgång och hur många förstår egentligen situationen man befiner sig i? Kramar

2012-04-13 @ 18:54:53
URL: http://sannamamma.blogg.se/
N.K

Hej!

Läste tidningen idag om bl.a. mördare som bloggar om sina brott samtidigt som de sitter fängslade. Började leta runt för att läsa om deras syn på det hela och på så sätt kom in på din blogg. Har nu suttit ett tag och läst dina inlägg. Jag tror att ingen av oss kan förstå hur du har det då vi inte varit med om detta hemska som du fått vara med om. Att helt plötsligt bli indragen och så djupt påverkad av en anhörigs handlande resten av livet och alltid ha det i minnet måste kännas jättesvårt. Jag tycker att det är väldigt starkt av dig att inte hålla tyst om detta i hopp om att det skall förglömmas. Att istället välja att skriva om det, samtidigt som du rensar dina egna tankar men också ger oss en inblick och en större förståelse för denna typ av händelser, tycker jag är otroligt modigt. Jag är nog rätt så säker på att många andra inte skulle våga tänka tanken att ta ett sådant beslut. Då kommer jag in på funderingar kring vissa personer som kommenterar dina inlägg. Som vi alla vet är det otroligt lätt att sitta vid en dator och verka frispråkig och självsäker, men i verkliga livet är man nog, inte alltid men oftast, en individ full av funderingar, tankar och åsikter men så tom på mod. Därför blir personer som du perfekta måltavlor att sikta sig in på. Ingen har rätt att ifrågasätt hur ditt liv har varit och hur det har format dig och din familj och därmed ge sig själv rätten att peka ut dig till en person vars misstag i uppfostran har format en mörare. Ingen av oss vet vad livet kommer att föra med sig och hur vår framtid kommer att se ut. Oftast är det vid de stunder i livet då man själv råkar ut för något som man inte trodde var möjligt som en större förståelse för andras misstag väcks hos en, kanske för att få oss själva att må bättre. Fortsätt med dina inlägg och lev livet efter dina möjligheter men framförallt, sluta aldrig att älska ditt barn. Oavsett vad som har hänt och kanske kommer att hända, så kommer han alltid att vara din son.

Till oss andra. Jag tror att vi alla är överens om att det som skett är så lågt ifrån förståeligt och godtagbart, men vi ska nog tänka om i vissa situationer och inte gotta oss i andras lidande. Som jag redan har nämnt, vi vet aldrig vad livet kan föra med sig.

2012-04-14 @ 00:05:39
Linda

Hej!

Jag hittade av en slump din blogg och har nu suttit och läst igenom allt i ett sträck. Det slår mig hårt att anhöriga till skyldiga inte får lika mycket hjälp som de till offren. På sätt och vis är ju alla lika mycket berörda. Jag tycker att du har varit mycket stark och beundrar att du klarat av att stå vid din sons sida och varit så öppen med dina känslor. Detta trots alla idioter som kastat skit över dig och din familj. Ni älskar honom och står för det och det tycker jag är bra, han behöver ert stöd, liksom ni behöver omgivningens. Det han har gjort är hemskt, men innerst inne är han samma person som han alltid varit. Hata brottet inte förövaren. Inget av det som hänt är ditt eller din familjs fel. Ni har mitt stöd, nu och för all framtid <3 Styrkekramar från Linda

2012-04-14 @ 10:55:40
Lotta

Du beskriver din förtvivlan så ärligt. Inte nog med det hemska som hänt, du ska förhålla dig till andras tänk och fördömande. Varför? Du går under om du gör det. Sköt om dig!

2012-04-15 @ 19:57:43


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0