Först lamslagen och trött..

...av anblicken av de senaste två dagarnas tidningar..och nyheter.. Sedan har jag tänkt efter..
Jag tycker att det reportage som skrevs i VK var bra.
Jag hade velat ha ett större fokus kring frågan allmänt, inte enbart ur vårt perspektiv, kring att det inte finns någonting för anhöriga till gärningsmän.
Om vi hade varit anhöriga till ett brottsoffer så hade vi kunnat välja och vraka bland Kris och stöd hos röda korset, Kyrkan, ideela organisationer, brottsoffermyndigheten osv..Vi hade till och med kunnat få stöd specifikt utifrån vilken typ av olycka/ brott vår anhöriga dött av..sexualmord, trafikoffer, mordbrand, rånmord..det finns grupper för allt!
För oss finns inte ens en plan hos socialförvaltningen för hur man skall bemöta oss vad jag förstår.. VI har ju inte gjort gärningen?! Vi är inte skyldiga till brottet och är enligt min mening en form av sekundäroffer till gärningsmannen, precis som anhöriga till offret.
Sedan kan man tala om var sympatierna skall ligga..Jag håller med, mina tankar går alltid till offret och sedan familjen till offret. Det är så vi är funtade och det är okej och rätt. Men för den skull så kan vi inte lämna sekundäroffer därhän.
I vårt fall så är vi med den nya familjekonstallationen tre familjer som står i min sons omedelbara närhet, Jag med partner och våra barn, Hans pappa med partner och deras barm, mitt ex med ny partner och deras barn, mammor till hans egna barn och hans egna barn. Totalt så är vi ca 20 personer som just nu är direkt drabbade av det min son gjort..Och om man då tänker på hur många som sitter inne för grova våldsbrott och mord och lägg till dessa 20 anhöriga till varje intern..det blir en ohyggligt massa människor..som inte får någon stöttning av myndigheterna då det värsta händer..
Jag menar inte att det behövs i varje fall och jag menar inte heller att det skall handla om några stora omfattande resurser.. Det hade i vårt fall räckt med att någon myndighetsperson, spelar ingen roll från var, hade ringt de första dagarna och frågat om vi var okej, om vi hade fått information, om vi visste Hur vi skulle få information, vägar till annat stöd osv.. Det hade räckt !
I känslan av skuld och skam och att försöka förstå vad som händer, speciellt från början, så är det väldigt ensamt..Jag tror inte att jag är ett unikum på något vis då jag under de första dagarna lade största delen av skuldbördan på mig själv..Om jag bara hade sett, om jag frågat mer, om jag hade bjudit till mer..tror att det är typiskt mamma beteende..
Jag har fått så bra stöttning från er alla som läser min blogg och av människor ute i livet så jag kännner mig inte längre ensam och jag har börjat , även med känslan, inse att jag inte kunde påverka och jag har ingen skuld i det min son gjort..däremot så komemr jag nog få svårare att släppa skammen..
Jag träffade min son en kort stund i går..Han har magrat ordentligt och jag ser i hans ansikte att han haft det svårt..
Det är näst intill outhärdligt att se honom utan att kunna trösta eller ge lindring. Han vill, liksom jag, att rättegången skall ske och att vi skall kunna få ett avslut på den här första etappen av hans straff.


Kommentarer
lelle

Hej!



Vilken styrka du har!!

Jag vet precis vad du känner, fast i mitt fall fick jag samtalet av min man som bad mig ringa polisen, han hade dödat en människa.



Den maktlöshet jag kände och den panik som infann sig går inte att beskriva med ord!!



Det stöd man inte får....

Allt ska man klara av att hantera själv....



Mina tankar går till dig!



Lelle

2011-10-22 @ 14:00:17
Anna

Jag tycker också att artikeln var bra och att fokus hamnade på bristen på stödfunktioner bl.a Myndigheter ska ju inte agera på sympatier (för att referera till dagens blogavsnitt) utan ge stöd utifrån behov, och ni visar ju väldigt bra i artikeln att dom behoven finns i er situation. Styrketankar till dej och er!

2011-10-22 @ 21:15:05
Anonym

Hoppas din son ruttnar i fängelset

2011-10-23 @ 19:51:00
en mammma till

det finns inga örd, men jag vet hur du känner, kram på er

2011-10-23 @ 19:52:45


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0