Väntan..& Kommentarer

..så händer väldigt lite.. Vi gjorde i går klart allt pappersgöra med ansökan om besök och telefonsamtal till kriminalvården & häktet.. Så nu är det bara att vänta på ett OK så vi kan få hälsa på honom utan polisescorten..
Jag har under de sista dagarna fått ett antal mail och kommentarer på bloggen som jag valt att kasta i papperskorgen eller inte publicerat. Det har alla varit kommentarer som menat att jag skall tvångssteriliseras för att min son är en beslastning för samhället, att min son är white trash eller att jag i största allmänhet är dum i huvudet och skriver en skitblogg..
Jag är facinerad över kraften av hat i de skrivna orden...Den är så rakt på och riktad mot mig? Jag vet inte om min blogg verkar triggande för vissa människor men jag förstår inte riktigt varför.
Är det fult att älska ett barn som gör något dumt? Är det fult att påpeka att det finns hål i vårt krishanteringssystem i samhället? Är det fult att be om hjälp i vår sits?
En annan tanke är att vi människor lever med vår egen frustration kring hur samhället ser ut, våra egna upplevda orättvisor eller något liknande och äntligen uppenbarar sig en ventil där de kan få ut sin ilska?
Jag vet inte. Men det gör ont att läsa dem naturligtvis.
I det läge jag är just nu så är jag väldigt duktig på att skuldbelägga mig själv i vad som gått fel och vad som kunnat gjorts annorlunda under hans liv..Men jag vet också att han är vuxen och att han sedan många år fattat sina egna beslut , vad jag än har haft för åsikt.. Jag vet att jag inte är skyldig till hans gärning, varför är det svårt för dessa människor att förstå..
Någon sa att de trodde det handlade om "trolling", en önskan om att få igång en öppen disskussion som handlade om att kasta skit på mig, Det finns alltid någon som fastnar då det fiskas på det sättet. Om så är fallet så känns det lite bättre då det för mig innebär att personerna som skriver är väldigt unga och därmed har ett oförstånd och lite erfarenhet om hur livet med alla dess komplikationer och oväntade turer kan se ut..
Nog om detta!
Jag tänker använda mig av naturen för att ta hand om känslobanken i helgen. Min fina kamera skall få tillfälle att visa alla finesser..Kanske någon bild passar i sonens nästa bok!
Tack ni alla som stöttar och orkar läsa mina rader!

Det har varit en lång natt...

Trots att jag var helt slut i går efter dessa två dagar så kunde jag inte sova..
Läser i tidningarna på morgonen och konstaterar att de gjort det som de är duktiga på..hitta rubriken..
Det min son gjort är fasansfullt och hemskt och han skall naturligtvis ha ett straff som är fullt kännbart. Personligen så har jag svårt att se , nu med alla fakta, att han skulle bli dömd på hans advokats önskemål dvs. Grovt vållande till annans död. Detta komemr att bli mord eller dråp, det finns ingen annan möjlig utgång.
Jag har hela tiden sett det som ett mord och gör det fortfarande.
Åklagaren hade i sin slutplädering ett resonemang som var hans spekulationer kring huruvida kvinnan var vaken eller inte då dådet ägde rum..Det kan låta märkligt kanske men jag hoppas att hon inte var det. Även om det innebär att min sons handling var "värre" än den i rätten framkomna versionen.
Jag tror att min sons historia stämmer.. Utifrån vad som kom fram under rättegången så finns det inget som inte håller ihop den. Det finns saker han inte kunnat ge förklaring till och även det, avsaknaden av logiska förklaringar, har varit logiska i det stora sammanhanget.. Men jag är mamma. Jag tror på det som jag kan skapa en bild av som jag kan leva vidare med.
Älskade unge..Hur kunde det bli så här?
Hur kunde vi hamna i en situation där du förs in i en rättssal med filt över huvudet och polisescort? Du, min lilla "jajja" som aldrig slutar prata..
Jag tror på slumpen och att vi ofta styrs av handlingar som man inte råder över..Man är på fel plats vid fel tillfälle, det är de små nyanserna som skapar de situationer vi hamnar i och ofta impulser hellre än förnuftet som styr hur vi hanterar dem..
Jag har under dagarna tänkt på de detaljer som försikom under natten..som blev avgörande för hur det blev..En taxichaufför som vägrade en körning, ett samtal på en kaj, ett beslut att motvilligt lämna en cykel, skäggstubb, ett långt tidigare intaget mål mat, ett övergrepp i historien..små, kanske till synes oviktiga i saker i sig, men alla avgörande för hur utfallet på natten blev..
--------
"
Jag har i dagaran sett saker jag aldrig vill se
Jag har i dagarna hört saker som gjort mig döv
Jag har i dagarna kännt känslor som gjort mig tom
Nu står jag här, blind, döv och tömd och ska svara på din fråga hur jag mår.."

Bra advokat!

Jag vill dementera en åsikt jag hade från början av min blogg gällande den advokat som utsågs som försvarare till min son.. Jag var rädd att han fått en advokat som inte skulle vara nog erfaren för att försvara min son på bästa sätt..
Jag vill nu säga; Han har varit en bra advokat, han har gjort det han kunnat för att låta min son ge sin version av natten och händelsen. Det har han lyckats bra med.
Dagen har gått bra. naturligtvis så har den varit jättejobbig och jag är helt slut men vi har fått svar på många frågor.
Nu är det bara att vänta. fredag 4 november kommer domen och jag känner mig rätt säker på att han landar mellan 10 - 14 år och det kan lika gärna bli dråp som mord.

1;a dagen avklarad..

..Det har varit en lång dag idag..
Hjärnan är full av bilder, berättelser och vittnesmål..Jag kan inte tänka en enda redig och klar tanke..alla orden studsar hit och dit..vad sa han egentligen, vad sa försvaret då, vad menade de då de sa...
Jag led med bägge mina söner vid ett tillfälle...ville rusa ut..men satt ändå kvar...
orkar inte skriva mer idag..

Idag är dagen..

..för din rättegång!
Klockan är snart halv 2 och jag kan inte sova..är så nervös inför morgondagen att jag tror jag går sönder.
Medmin samtalskontakt idag så fick jag uppmaningen att beskriva hur arg jag var på dig..Klart jag är arg svarade jag, men jag kunde inte hitta känslan..Klart jag är arg tänker jag nu...men jag kan fortfarande inte känns ilskan eller det arga. vet inte om det är oron inför rättegången som spökar eller om det helt enkelt är så komplicerat , alla känslor vävs samman, ilska , sorg, besvikelse, försvar, kärlek, panik, ångest.. allt blir en enda röra, inget går att urskilja som en enda känsla.. Inte vad det gäller dig. I andra fall kan jag plocka fram hela känsloregistret..inser att jag har en bra bit kvar att bearbeta kring vad som hänt och min syn på det..
Det känns br aatt jag fick höja rösten och påpeka det som jag tycker är fel i vårt system..kändes skönt att rikta kraften åt ett kreativt håll...Jag hoppas att det leder till något gott, att det kommer en funktion som gör att andra, efter oss, får ett bättre stöd..
Informatinen har verkligen varit usel..enda anledningen till att jag ens vet klockslaget för din rättegång i morgon är att en tingsnotarie ringde och sökte din lillebror. Jag hörde att hon inte hade en aning om att jag var mamma till såväl åtalad som vittne. Hon berättade på min fråga vilken tid som gällde.
Jag lider med din bror som i morgon måste ta ett svårt beslut i rättssalen..ett beslut som du skapat förutsättnignarna för. Inför det kan jag känna min ilska gentemot vad du gjort, att du satt din bror i en oerhört svår situation.
Att itne kunna råda i fallet är svårt. Han måste känna att hans beslut är rätt för honom. Det är han som måste leva med det då strålkastarna släckts och det bara är de beslut vi fattat efter vägen som skapat vår tillvaro.
Om han väljer ett beslut som du inte komemr att tycka om så hoppas jag att du med åren komemr att kunna förlåta honom.
Jag kommer att stötta honom i vad han än väljer. Du har gjort ditt val, det gjorde du den natten och du kommer att straffas för det. Nu är det hans val som har prioritet.
Det kommer att bli en lång dag....

"hoppas din son ruttnar i fängelset"...

I dag vaknade jag med en inneboende oro och stresskänsla som kröp i hela kroppen.
Jag vet vad den beror på , idag skall jag möta min samtalskontakt på soc efter min artikel i VK, rädd att jag ska måsta sitta och ursäkta mig eller förklara i det oändliga vad det är jag reagerar på i mitt resonemang kring avsaknad av stöd för annhöriga..
Men rättegången i morgon är ju naturligtvis den riktiga källan..
I tidningarna gick det som vanligt..märklig sammansättning av historien, utelämnat sekretessbelgda uppgifter och inte alla kort på bordet vilket gör att det ser väldigt konstigt ut i reportaget..
Känns jobbigt att inte veta om vi skall vara med i morgon eller inte...Jag är fortfarande lika rädd att vi ska måsta gå därifrån och lika rädd att vi får stanna.. Om vi får stanna, orkar jag då sitta kvar? tror det idag i alla fall men jag vet att det inte blir lätt..
Önskar nog till syvene och sist att det blir lyckta dörrar ialla fall.. För min son skull.
I går lät jag en av alla anonyma kommentarer gå igenom bloggen, "hoppas din son ruttnar i fängelset"... Ja, den åsikten har alla rätt till men jag förstår inte varför man har ett behov av att anonymt kasta det på mig?!
Sitter det någon illvillig människa och gnider händerna och tänker att nu ska jag minsann straffa/göra illa mamman...? Alla har rätt till sin åsikt, precis som jag. Jag anser med min åsiktsrätt att om man nu vill uttrycka sitt förrakt eller visa sin ståndpunkt i frågan så gör det men gör det för jössesnamn öppet och inte anonymt!
Det är facinerande, alla kommentarer på bloggen , mail & brev som kommer till mig, är signerade! Ibland bara med ex. "en annan mammma" eller dylikt. Men jag kan alltid nästan se vilken mail de skickats ifrån och har möjlighet att skicka små kommentarer tillbaka till avsändaren Men de som skriver illvilliga saker är alltid anonyma eller väljer att mailen inte ska synas.. Fega krakar tänker jag! Våga stå för det ni tycker! Hos mig blir ni bara patetiska små människor som inte vågar stå för det ni tycker och om man inte vågar det så ska man vara tyst eller prata med någon annan skvallersugen individ som kan hålla med dig!

Först lamslagen och trött..

...av anblicken av de senaste två dagarnas tidningar..och nyheter.. Sedan har jag tänkt efter..
Jag tycker att det reportage som skrevs i VK var bra.
Jag hade velat ha ett större fokus kring frågan allmänt, inte enbart ur vårt perspektiv, kring att det inte finns någonting för anhöriga till gärningsmän.
Om vi hade varit anhöriga till ett brottsoffer så hade vi kunnat välja och vraka bland Kris och stöd hos röda korset, Kyrkan, ideela organisationer, brottsoffermyndigheten osv..Vi hade till och med kunnat få stöd specifikt utifrån vilken typ av olycka/ brott vår anhöriga dött av..sexualmord, trafikoffer, mordbrand, rånmord..det finns grupper för allt!
För oss finns inte ens en plan hos socialförvaltningen för hur man skall bemöta oss vad jag förstår.. VI har ju inte gjort gärningen?! Vi är inte skyldiga till brottet och är enligt min mening en form av sekundäroffer till gärningsmannen, precis som anhöriga till offret.
Sedan kan man tala om var sympatierna skall ligga..Jag håller med, mina tankar går alltid till offret och sedan familjen till offret. Det är så vi är funtade och det är okej och rätt. Men för den skull så kan vi inte lämna sekundäroffer därhän.
I vårt fall så är vi med den nya familjekonstallationen tre familjer som står i min sons omedelbara närhet, Jag med partner och våra barn, Hans pappa med partner och deras barm, mitt ex med ny partner och deras barn, mammor till hans egna barn och hans egna barn. Totalt så är vi ca 20 personer som just nu är direkt drabbade av det min son gjort..Och om man då tänker på hur många som sitter inne för grova våldsbrott och mord och lägg till dessa 20 anhöriga till varje intern..det blir en ohyggligt massa människor..som inte får någon stöttning av myndigheterna då det värsta händer..
Jag menar inte att det behövs i varje fall och jag menar inte heller att det skall handla om några stora omfattande resurser.. Det hade i vårt fall räckt med att någon myndighetsperson, spelar ingen roll från var, hade ringt de första dagarna och frågat om vi var okej, om vi hade fått information, om vi visste Hur vi skulle få information, vägar till annat stöd osv.. Det hade räckt !
I känslan av skuld och skam och att försöka förstå vad som händer, speciellt från början, så är det väldigt ensamt..Jag tror inte att jag är ett unikum på något vis då jag under de första dagarna lade största delen av skuldbördan på mig själv..Om jag bara hade sett, om jag frågat mer, om jag hade bjudit till mer..tror att det är typiskt mamma beteende..
Jag har fått så bra stöttning från er alla som läser min blogg och av människor ute i livet så jag kännner mig inte längre ensam och jag har börjat , även med känslan, inse att jag inte kunde påverka och jag har ingen skuld i det min son gjort..däremot så komemr jag nog få svårare att släppa skammen..
Jag träffade min son en kort stund i går..Han har magrat ordentligt och jag ser i hans ansikte att han haft det svårt..
Det är näst intill outhärdligt att se honom utan att kunna trösta eller ge lindring. Han vill, liksom jag, att rättegången skall ske och att vi skall kunna få ett avslut på den här första etappen av hans straff.

En tur i livets karusell..

Välkommen ombord på karusellen.!.

Håll fast er så gott ni kan!
Vi har ett smärre fel i konstruktionen vilket gör att karusellen kommer att spinna runt i en faslig fart.
Och för allt i världen, ramla inte av, risken finns att ni inte kan resa er igen!

Dagen innan stormen..

..drar över oss..
I morgon är det den 21 oktober och åklagaren skall väcka sitt åtal..Förmodligen så dröjer det till lördagen innan tidningarna kommer att sätta igång med att redogöra alla detaljer som blir offentliga, tv- nyheterna kommer även de att ta upp det..
Jag sitter här och undrar hur stort det komemr att bli..har gruvat så länge nu för morgondagen och hoppas på att det inte innebär att jag måste revidera den bild jag har skapat i min fantasi och som jag har, på ett sätt, försonats med, kan leva med, kring vad som hände.. Rädd att det skall komma fram fakta som gör att min bild spricker och att den blir värre än vad den är idag..
Kanske jag har tur..Kanske de glömmer bort alltihopa och det inte skrivs en enda rad..önsketänkande..
I går ringde äntligen polisen upp och hade bokat in ett besök i morgon i alla fall och jag fick samtidigt veta att han flyttats tillbaka till häktet. Jag ska ta med mig fotoboken jag tryckt upp med bilder på barnen, alla fyra i en salig blandning..den blev jättefin och jag hoppas att han komemr att tycka om den..Tror att det kan bli jobbigt rent känslomässigt för honom men att han kommer att ha glädje av den ..
Jag hoppas att jag kan få ihop bilder till en ny bok kring barnen rätt snart..
Längtar till i morgon så jag får krama om honom..

Nu var det gjort..

Har under eftermiddagen idag suttit med en reporter från VK som intervjuat mig om bloggen och tiden efter händelsen..
Det gick bra men jag har inte ännu fått läsa vad som kommer att skrivas. Det var med blandade känslor jag gickmed på intervjun men jag hoppas att det gagnar något gott i slutänden.
Syftet med att gå med på intervjun är att jag vill få fram det faktum att det inte finns några resurser för gärningsmännens anhöriga..alla vi, är på ett sätt, också offer för min sons gärning.
Det borde enligt mig finnas en funktion som träder in då något sådant här händer. Det kan knappast vara det första brottet som sker i hemmiljö.
Det finns alltid anhöriga på båda sidor som kan behöva stöd eller veta att de inte är ensamma att genomgå den här känslostormen som vi nu befinner oss i..
Det borde vara så enkelt att någon från exempelvis socialjouren ringer upp och frågar hur det går.. Mer behövs egentligen inte initialt.. Eller att det finns någon form av förening som man kan vända sig till för att få information kring vad som komemr att hända eller hur man kan få information överhuvudtaget..
Nåväl..nu är det gjort och jag hoppas att det hela avlöper väl..

Så många...

Ja, det blev då EN skillnad efter artikeln..En stor ström av människor är tydigen inne och läser min blogg...Hej på er!
Märkligt nog så ger det mig lite skrivkramp..Vet inte riktigt om jag skall formulera mig till er eller till mig själv eller till min son..Har inte funderat så mycket på hur jag skrivit innan..Vet att det varit lite huller om buller...och det kommer nog att fortsätta vara så...
Igår avbokade jag min operation som var inplanerad tilld en 19;e..Känner inte att jag orkar just nu..det finns tid för det senare.. Det har varit en ohyggligt lång vecka..at inte besöka dig under veckan har kännts konstigt..Lika konstigt som att jag inte förmått mig till att sätta mig ner och skriva dig ett brev heller..Vet itne längre vad jag ska skriva..
Annat än att vi tänker på dig och att jag saknar dig..oroar mig.. Jag hoppas verkligen att vi får träffa dig igen till veckan. Risken finns att åklagaren tycker att vi kan vänta till efter han väckt åtal..då vi inte längre behöver ha övervakade besök. Jag både längtar och fasar inför det samtal då vi kan tala fritt..Livrädd för hur du kommer att svara på mina frågor..eller att du inte kommer att vilja prata alls..
Kan inte göra mig av med den där känslan av overklighet..Det vägrar gå in i huvudet att detta som har hänt och som kommer att hända inte har ett slut..jo, ett slut har det men det är så oöverskådligt i tid..
Det mesta man har i livet är inrutat i tidsfack..arbetsdagen , arbetsveckan, helgen, Skolterminen, sommarlovet, tiden fram till semester, tiden fram till jul..osv.. Jag går omkring med känslan att den 21 ;a ska vara ett förlösande datum men inser lika snabbt att nej, det är det inte..det komemr att fortsätta efter det datumet,,jamen rättegången..då.. Nej, det kommer att fortsätta i något som just nu känns som evinnerligheten..Det finns inget slut..
Slår mig just..vad snopna alla skulle bli om han dömdes till grov misshandel & vållande till annans död och fick 4 år..allra helst jag..Vågar inte gå åt det hållet i fantasin..måste
hålla mig kvar på det värsta som kan hända...sett ur mitt perspektiv..och hans...
Min märkliga magkänsla finns kvar, att han komemr att dömmas till 12 år. Vet inte var den komemr ifrån och den känslan vågar jag inte heller tänka för mycket på...det är stor skillnad på 12, 15 eller 18 år..Mår illa då jag tänker på att vi kommer måsta vänta i flera dagar innan dom avkunnas... Det kommer att bli hemska dagar..

I går var verkligen en..

..Dålig dag!..tack för det VF.
Naturligtvis så förstår jag att jag hamnar i offentlighetens rum då jag ställer mig och bloggar på nätet.
Det var inte synligheten jag var arg på. Den visste jag skulle komma förr eller senare.
Jag var arg på att reportern sa en sak till mig, att han respekterade min önskan och förstod mitt resonemnag kring varför jag inte ville synas just nu..och gick sedan och gjorde tvärtom!
Jag hade dessutom fått information från en annan tidning innan att pressen inte kunde gå in och plocka ut text från bloggen för att trycka komersiellt utan mitt medgivande. Att de kunde citera mig i kortare citat.
Jag anser att han byggde hela reportaget på min text. Han angav ingen källa Och han hade uttryckligen inte fått lov att använda bloggen.
Att jag sedan vid samtlet med chefsredaktören möttes av totalt oförstånd och jag insåg att han visste om att killen sagt som han gjort till mig ändå sa att de skulle använda bloggen. Det är respektlöst tycker jag. På det svarade han att jag kunde ju alltid anmäla. Det är enligt mig en dålig journalistik.
Nog om VF.
Det händer inte så mycket i nuläget. Vi samlar kraft, eller försöker i alla fall, och tänker på annat så gott det går... Det börjar likna en vardag om en en väldigt konstruerad sådan..
Har så konstiga drömmar nu..har alltid drömt och haft förmånen att komma ihåg drömmarna på morgonen. Under en lång tid har jag inte drömt alls. Men nu är de tillbaka. Märkliga, osammanhängande och med det mest invecklade historier..
I natt ha r jag packat en bil med tre barnmatstolar i skuffen och gjorde så under ett intensivt samtal med två invandrare medan min mamma satt på en bänk bredvid..tolka den om ni kan!
Blev så paff att min mamma dök upp i drömmen att den stannade upp för ett kort ögonblick och hon försvann. Men jag lyckades mana fram henne igen så jag kunde titta på henne ordentligt. Hon såg frisk ut!
Jag undrar hur lång tid det komemr att ta innan min son dyker upp i drömmens värld?
I går behövde jag gå och handla men jag styrde fram det hela dagen eftersom jag var rädd att möta något känt ansikte igen..Blev rädd att någon skulle få för sig att jag med vilje hamnade i tidningen och att någon skulle tycka att jag var mediakåt.. Idag ska jag gå i stället.
Inser att det kommer att vara så här upp och ner under en lång tid framöver och att jag kan inte hålla på och gömma mig eller skämmas för vad min son gjort. Jo, skämmas kan jag men det får inte påverka mig på det sätt som det gör idag..
Är bara så himla trött på alltihop!

Må fan ta VF!

I förrgår blev jag uppringd av Västerbottens Folkblad. En reporter vid namn Olof Antonsson berättade att han läst min blogg och ville skriva om den.
Jag berättade då att jag avgett ett löfte till såväl åklagare och sonens advokat om att inte synas i pressen innan dess att åtalet var väckt, dvs. om en vecka.
I samtalet bad jag reportern om att respektera min önskan om att de inte skulle skriva något i tidningen om min blogg , dels på gruund av det löfte jag gett, dels för att jag ville att då jag väl hade något att säga till pressen så ville jag inte att det skulle handla om brottet i sig utan att jag ville att det skulle finnas en tanke bakom. Jag berättade att jag inte ännu var färdig med den tanken och inbjöd honom att åter ta kontakt med mig efter den 21;a. Jag berättade även att jag sagt samma sak till övriga tidningar, radio och TV och att de hade förstått och repekterat min önskan. Jag berättade att jag var oerhört tacksam mot de övriga medier som inte lyft fram oss i pressen.
I samtalet berättade jag även att min blogg blev offentlig genom att tidningarna fick ett anonymt mail med min bloggadress och att min avsikt INTE var att den egentligen skulle komma ut ännu. Men jag berättade också att jag var medveten om riskerna kring att skriva på nätet.
Reportern menade att han såväl förstod som respekterade min önskan och att han skulle berätta för deras chefsredaktör om vårt samtal. Vi bestämde sedan att han skulle ta en ny kontakt med mig efter nämnda datum.
Sen går den djävla skitttidningen ut och gör mig till förstasides stoff!!!!??
Var i kontakt med deras chefsredaktör nu på morgonen och berättade att jag känner mig kränkt av dem och att jag inte förstår varför de var tvugna att slänga ut detta redan nu, varför de inte kunde vänta en ynka vecka. Det är ju inget sensationellt nyhetsstoff direkt?!
Han menar att de inte gjort något fel men att jag är välkommen att göra en anmälan..skitstövel! Ska jag behöva göra en anmälan och gå igenom den processen också?
Maken till korkad chefsredaktör! Att han inte förstår att om han i stället respekterat min önskan så hade han haft mig som i en liten ask. Jag har hur mycket tankar som helst som han hade kunnat fylla sin tidning med under hela vintern.
De tankarna kan ni nu i stället läsa i en annan tidning nära er! Jag hoppas att det hjälper till och höjer den tidningens läsarsiffror så VF går i graven!
Jag vet inte om jag orkar gå igenom en anmälan..Lagen är luddig och den säger ingenting om moral. Vad som är säkert är att de absolut inte hade min tillåtelse i alla fall!
Detta är taget från mediakompass.se;

Det här gäller för texter
Grundregeln är att man inte får kopiera någon annans texter och sprida det utan att först ha fått tillåtelse av den som har upphovsrätten. Man kan kopiera texter om man bara ska använda dem för eget bruk, och man får alltid citera texter om man anger källan, dvs anger vem som har skrivit texten eller i vilken tidning som den har varit publicerad. Man kan till exempel skriva "Enligt en artikel i Läkartidningen..." eller "Enligt en undersökning från Sifo..." Detta är ett bra sätt att ange varifrån man har fått uppgifterna.


Det finns två sätt att citera texter. Antingen genom direkt citat. Då sätter man citationstecken runt den text man citerar. Inom citationstecknen ska texten vara ordagrant återgiven, precis som i originalet, alltså exakt lika som ursprungstexten. Man kan också citera indirekt, vilket betyder att man skriver om texten med sina egna ord men beskriver andemeningen, eller innehållet i texten, på ett korrekt sätt. Man behöver då inga citationstecken, men måste ändå ange varifrån ursprungstexten kommer eller vem som har skrivit den. Man ska i båda fallen citera på ett sätt som inte är nedvärderande, kränkande eller missvisande för den person som skrivit ursprungstexten.


Det är inte olagligt att kopiera och sprida någon annans verk, om man frågar om lov först och får tillåtelse. Man kan ringa eller mejla till redaktionsledningen för tidningen, eller till bokförlaget, bokförfattaren eller vem det nu är som har ansvaret för texten som man är intresserad av.


Det här gäller för bilder

När det gäller bilder är reglerna desamma, utom att det inte går att citera förstås. Man får kopiera eller ladda hem en bild för eget personligt bruk, men inte om bilden ska visas för många, tryckas eller kopieras. Vill man trycka eller sprida en bild, så måste man kontakta fotografen eller bildbyrån och fråga om lov. Oftast vill de då ha ekonomisk ersättning för att man använder bilden.


Det här gäller för internet

Allt material - texter, bilder och teckningar - som publiceras på en webbplats är också skyddat av lagen om upphovsrätt. Det innebär att man inte får trycka, sprida, kopiera, sälja eller överföra materialet utan att ha tillåtelse från personen som har skrivit texten eller tagit bilderna. Om man bryter mot lagen kan man få ett strängt straff som böter eller fängelse i upp till två år.
Många tror att det är okej att "låna" texter och bilder och lägga upp på sin egen webbplats eller använda i en skoltidning eller i ett temaarbete. Men det får man inte. Däremot är det tillåtet att använda materialet för eget bruk, det vill säga för att läsa och lära sig, att referera till det eller liknande.


För att få tillstånd att använda materialet bör man kontakta fotografen, författaren, förlaget, tidningen eller bildbyrån, beroende på vem som står för upphovsrätten. Ofta är det lätt att hitta den som har upphovsrätten till materialet på nätet, och därför är det snabbt gjort att mejla och fråga om man får använda materialet.


När man har fått tillstånd att använda materialet från en webbplats, ska man komma ihåg att ange vem som har upphovsrätten och se till att materialet återges korrekt och i ett sammanhang som inte uppfattas som kränkande.


I chattar och andra former av diskussionsgrupper på nätet är det i stället den som gör inlägget som ansvarar för det han eller hon skriver. Ett inlägg måste man också ha skrivit själv. Den som gör ett inlägg eller skriver något till en tidningswebbsida medger samtidigt att tidningen utan ersättning får lagra, tillhandahålla och sprida materialet till andra. Den som inte respekterar dessa regler och villkor kan bli avstängd från att skriva något mer till just den tidningen.

En vecka av väntan..

Denna veckan kan jag inte besöka dig, det finns ingen polis som kan närvara..
Fick veta att du är kvar på rättspsyk och tänker att det är skönt för dig..Du tyckte ju att det var betydligt trevligare där än på häktet. Något har dragit ut på tiden vad gäller din utredning..Den 21;a närmar sig..
Jag fick en tid för en operation jag skall göra men jag har bestämt att tacka nej till tiden. Jag är så rädd att det skall bli någon komplikation, vad som helst, som gör att jag blir kvar i Skellefteå och inte kan vara här då..
Kanske skrockfullt tänkt men med facit i handen på hur det här året sett ut så kan ju tydligen vad som helst hända!
Det finns tid att ta en operation senare..
Känner mig otroligt utestängd den här veckan..
Jag kan inte skriva brev till dig där du nu är och brev till häktet vidarbefordras inte, jag får inte besöka dig och av naturliga skäl så är det ju ingen prioritet på att informera mamman till en vuxen kille kring vad som händer...
Har varit så involverad och haft en känsla av att ha hyfsad koll på läget att det nu är nästan outhärdligt att inget vet..och skönt..Försöker tänka att det är några dagar av mental återhämtning inna karusellen sätter igång igen..
Tidningarna har börjat ringa igen, denna gången om bloggen..Tackar fortfarande konsekvent nej. Har fortfarande inte fått helt klart för mig själv vad det skulle leda till..och tills jag vet så håller jag dom borta..Vet att de kommer att ha att skriva om så det räcker efter den 21;a..
Den enda som haft ett vettigt syfte med tanken på reportage är en av chefsredaktörerna som ville göra någonting kring " när det värsta händer" ur ett föräldraperspektiv. Det lät bra när han berättade men jag litar inte på dem längre, det ordnade reportern från expressen...jäkla skittidning som anställer idioter!
Idag besökte jag min arbetsplats för första gången..lite jobbigt från början..men det gick bra..har ingen känsla av att jag vill tillbaka just nu...skit också, jag gillar ju att jobba..men inser att jag inte har förmågan ännu...alldeles för splittrad och ofokuserad..och känslosam..
Inser vilken otrolig tur jag har som lever med lyxen av att kunna välja bort att arbeta nu..åter igen, tack mamma!

Just nu vet jag..

..ingenting..
Efter att ha haft hyfsad koll på vad som händer och sker med sonen och när var och hur jag skall träffa honom igen ..så har jag idag ingen koll överhuvudtaget...I och för sig en rätt skön känsla, att inte stå mitt i nålens öga längre.
Inser att det har tagits ett litet kliv till i processen i att till slut hamna i något som kan liknas vid en vardag...Samtidigt en ytterst märklig känsla att livet liksom går vidare..och ett litet , märk väl, litet knytnävsslag i maggropen då jag kommer ihåg att min son sitter isolerad..på häktet eller fortfarande på rättspsyk...
Det känns konstigt med tanken att han sitter där han sitter..overkligt..
Inser på samma gång att det innebär att vi har tagit tag i det mest akuta, det som vi kan påverka och agera i..nu är bara väntan kvar..långa dagar..
Jag har upptäckt att jag blivit så mycket starkare i allt som hänt..Tror inte att det finns någon som kan sätta sig på mig idag.. Jag har på något sätt blivit primär i mitt tankesätt, oviktigt eller viktigt ställs hela tiden mot varandra..jag har valt att fokusera på det som känns rätt och riktigt för mig..
Jag har oftast burit andras elände och varit den som ständigt skall rycka in och lösa eller vara behjälplig i andras problem ..Nu känner jag att ..De får lösa sitt eget..tänker inte längre smyga eller bära andras skit, den får de hantera efter bästa förmåga själva..
Samtidigt så enkelt att säga och svårt att leva efter, många års mönster skall brytas..
Men vi har bara ett liv.
Det är så mycket kortare än vi tror då vi rusar fram i vardagen som om livet inte har någon ände..Jag vill inte slösa bort det liv jag har.. Jag har använt en stor del av livet till att som så många andra ta hand om mina barn och jobb..allt det som hör till..
Nu är barnen vuxna, och här står jag.. Jag vill att den tiden som kommer skall vara min att förfoga över..
Det svåra är att hitta vad man vill göra av livet då man inser att man är fri att göra det man behagar med det..
Slår mig just att undrar om detta också är en illussion..kommer mitt resonemang av att jag är slutkörd och har en stark önskan efter något annat och att jag dessutom skall leva även för min son som nu inte komemr att leva sitt liv fullt ut? Kanske.. Men det är nog bra att se över livet i helhet då det känns viktigt, vilken anledningen än är...

indragna kommentarer

Jag vill bara påpeka åter igen..Jag skriver den här bloggen för min egen del och ingen annans!
Jag kan bara uttala mig utifrån mina egna erfarenheter och mitt eget känsloregister. även om jag vet att det finna miljoner andra åsikter där ute och erfarenheter kring min son som jag inte tagit del av under alla år.
För mig är han min son, ingenting kan ändra det. Oavsett vad andra tycker så älskar jag honom och det finns inte heller något som kan ändra detta.
Det finns även de som tycker att jag tar min son i försvar.. Kanske, utifrån att jag är mhans mamma. Ja, visst gör jag det. Vem annars gör det? MEN jag försvarar absolut int ehans gärning och det är nog där kärnan ligger..att skilja på person och handling.
Ibland får jag kommentarer och det uppskattar jag.
Men en del kommentarer blir av väldigt privat natur och jag vill inte att bloggen eller mitt skrivande skall bli någon såpopera med konflikter kring vad som varit eller vad som komma skall...

Jag anser att jag är fri att på min egen blogg uttrycka mig på det sätt jag vill.
Känslomässigt så bryr jag mig inte så mycket längre om vad andra tycker men jag vill kunna fortsätta att skriva för mig själv och de som orkar läsa...
Gilar du inte vad du läser så skit i att läsa det...eller skapa dig en egen blogg där ni kan skrika ut er vrede..
Här kommer jag konsekvent att ta bort kommentarer som innehåller hot, alltför privatta påståenden kring saker som ingen är vare sig dömd för eller där det godtagits anmälningar om, ryktesspridning eller annat innhåll som jag inte vill ha här...
Det känns trist att behöva skriva dessa rader och ta bort kommentarer men om ni har åsikter och vill diskutera dem så är ni välkomna att slå en signal!

stannade tiden?

För ett kort ögonblick under besöket i går stannade tiden..Det blev alldeles tyst i rummet och för en gångs skull så var jag mållös..
En rätt så lättsam pratstund som styrde oss in på påföljdsfrågan..Det slank ur mig; -jag undrar var du kommer att hamna?
Jag har hela tiden tänkt att det nya fängelset utanför Härnösand eller Östersund är det som varit aktuellt.. Jag vet att Ersboda har för låg säkerhetsnivå men att du om du har tur kan söka dig dit för den allra sista tiden..Benhård var min tro på Härnösand..
Ditt svar som kom så snabbt och rakt..
- Jamen det vet jag redan. Jag hamnar på Kumla anstalten.
Herregud, var fan ligger Kumla, var min första tanke.
Åeter igen fick jag revidera mina tankar och synen på interner och anstalter. I min värld så är Kumla en anstalt där de förhärdade brottslingarna sitter. De som vi alla läst om i tidningar och sett på TV.. Inser att jag inte funderat så mycket tidigare på vem som sitter var men jag trodde mig veta att vi hade två stora riksanstalter i Sverige där de grövsta brottslinagna hamnar.. Kumla och Hall..
Du förklarade vidare att det är normal procedur för fångar som döms till mer än 4 år och för våldsbrott att de hamnar på Kumla och därifrån kan man sedan begära att få flyttas närmare ex. minderåriga barn.. Det bruakr ta några månader och allt handlar om plats och matchning.
Innuti så skriker jag att det är fel...Vad har du där att göra? Du är ingen grov kriminell människa..Du har ...inser att den DU som jag ser, inte är densamma som rättssystemet ser numer...
Lilla gubben, du är stor nu, för mig kommer du alltid att vara lilla gubben i alla fall..
Måste gå igenom sverigekartan för att hitta enklaste sättet att komma sig till Kumla nu då...

inte nervös..

Sitter och väntar på att minutvisarna skall röra på sig..Snart skall jag upp och träffa dig min son igen...
Inser att för första gången sedan vi fått besöka dig så är jag inte det minsta nervös.. Kan bero på att jag känner mig helt trygg i den miljön du befinner dig i där uppe på rättspsyk i stället för på häktet..
Önskar att du fått stanna där tiden ut..fram till rättegången.. Vet att det är fruktansvärt jobbigt på häktet...Du är isolerad 23 timmar om dygnet, vem skulle inte må dåligt av det..instängd tillsammans med tankar om vad som hänt, hur allt varit, vad som skall komma...måste vara fruktansvärt...jag lider med dig..

Nu är sakerna borta..

Igår träffades den sllra närmaste styrkan och gick in i huset för att tömma ut alla dina ägodelar.. Lilla vännen..hur levde du på slutet?
Den absurdaste av känslor..Blev som jag anat innan..
Körde allting på återvinningen..Inget att spara..Det som blev kvar var en halv flyttlåda med dina foton och lite annat personligt..
Det kändes som om du inte fanns med oss längre...Fick påminna mig flera gånger under tiden..Han är inte borta, han kommer tillbaka, han har inte dött.. Vet inte hur vi skulle kunna lösa allt på annat sätt än vad vi gör...
Funderade över hur det egentligen går till om anhöriga inte finns tillgängliga?! Vem ser efter gärningsmannens intressen? Finns det överhuvudtaget något , utom straff, för gärningsmän? Ska det finnas?
Inser att alla tankar kring gärningsmän och deras anhöriga inte alls är lätta att runda.
Jag vet i alla fall att jag har rätt så klara åsikter kring vårt rättsystem. Det måste finnas!
Hela samhället bygger på att vi gör rätt och att vi skall hålla oss inom lagens ramar. Det måste vara så för att det skall funger. Även om man ofta hör och läser om fall där lagen gjort fel eller där lagstödda handlingar slår fel s¨är det i allaf all vår givna rättpelare, den som håller allting uppe. Jag tycker att om man skall ge sig in i leken och bryter mot lagen, då skall man straffas. Även min son..
Läste en kort artikel på nätet där en man misshandlat en hund till döds. Jag kände en sådan avsky inför hans gärning och upptäckte att jag var på väg in i det totala förraktet.
Blev smärtsamt påmind om att jag inte kan dömma.
Även den gärningsmannen har varit en liten kille, något har gått fel efter vägen som fått honom att göra som han gjorde. Det är inget försvar, absolut inte.
Men han har en familj som just nu mår illa...liksom min..kanske har jag nu lite lättare och närmare till förlåtelse..
Kanske man inte kan jämföra ett djurplågeri, nej kanske inte, men att utföra en handling som ligger under lagens ramar och är så tabubelagd som handling i sig..
Klart man skall ha ett straff och vård. Inser att jag måste fundera mer kring ämnet, det är så stort och komplext i sig. Så många känslor och undantag..
För min egen del så växte jag en halvmeter under helgen. Jag utsatte mig själv för en prövning som jag konsekvent undvikit i 6 år.. Mådde fysiskt illa innan, skakningar i knäna och illamående, Men jag klarade av det!
Inser igen att fantasierna är så mycket värre än verkligheten..även om verkligheten varit hemsk nog i det här fallet..
Insåg att jag är den starkare av oss och jag har gått vidare! ÄNTLIGEN!

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0