Tänker...

..Himmel! Hade det egentligen spelat någon som helst roll vad eller hur jag uttryckt mig på min blogg?! Tror inte det...
Från början så skrev jag för min egen skull och för att hjälpa mig själv, ingen annan..Att jag valde en blogg har jag inte ångrat. Men jag kan också se att det finns ett behov utifrån en allmänhet att ge uttryck för sina åsikter. Ibland kommer de åsikterna utifrån det som är det farligaste som finns i vår nyfunna webbvärld, tolkningsrätten..
Det finns alltid en stor risk att bli såväl missuppfattad och feltolkad eller för ett ögonblick glömma att den individ som kliver in och läser, gör så med sina egna glasögon och verklighet med sig i bagaget..Det är inte alltid det blir så bra eller rätt.
Jag tror att många av er tycker att jag tycker synd om mig själv..Javisst gör jag det! Varför skulle jag inte tillåtas att tycka synd om mig och min familj och släkt för att vi dragits in i en fruktansvärd händelse och situation som vi inte själva valt..?
Vad gäller min son och hans handling så ligger det till så här. Ja, han har utfört en fruktansvärd handling..Något som jag aldrig , innan händelsen skulle trott honom om att göra. På samma sätt som jag fortfarande inte kan se någon annan människa i min omgivning göra det i framtiden. Men nu har han gjort det. Jag begär inte att någon skall kunna förstå eller sätta sig in i vilka tankar och värderingar som ställs på ända då man drabbas av en sådan  här händelse. Jag tror att det är som med många andra större trauman som kan drabba en genom livet, man måste ha genomgått det..
Det är ett svårt ämne för det innehåller så oändligt många bottnar...
Ja, hans handling var grym och brutal. En fruktansvärd händelse.
Ja, jag lider med offret och hennes anhöriga.
Ja, jag kände henne så det finns en personlig sorg i historien.
Ja, jag älskar fortfarande min son.
Ja, jag tyckte att det var rätt att han dömdes för mord i stället för dråp.
Ja, jag tycker att han borde fått 12 år.
ja, jag tycker att stödet för gärningsmäns anhöriga är svagt.
Ja, jag tycker att min andra son fick lida för vad hans bror gjort.
ja, jag vågar tycka offentligt.
Ja, jag tycker att andra människor har full rätt till sin egna åsikt.
Ja, jag väljer vad jag vill ska synas på bloggen.
Ja, jag har nekat inlägg som jag ansett vara stötande eller orelevanta eller allför personliga med oskyldigas namn osv.
Ja, jag tycker att han juridiskt sett gör rätt i att överklaga.
Nej, jag tycker inte att det är mitt fel att min son begick ett mord.
Nej, jag tänker inte ta åt mig av vare sig hot eller smutskastning.
Nej, jag anser inte att han skall få livstid eller elchocksbehandlingar.
Nej, jag tänker inte ta avstånd från min son.
Nej, jag tror inte att vem som helst kan döda någon hur som helst men att vi alla kan döda om situationen är sådan.
Nej, jag menar inte att situationen var sådan då min son dödade kvinnan.
Nej, jag anser inte att min son är psykiskt sjuk vilket även hans sinnesundersökning visade.
Nej, jag anser inte att en psykos och sinnessjukdom i allmänhetens bemärkelse är samma sak.
Nej, jag har inte aktivt sökt sympatier genom bloggen, jag har skrivit det som fallit mig in för stunden, för min egen skull och ingen annans.
Nej, jag tycker inte att jag skall ta hänsyn till att ni läser och tolkar.
Jag älskar min son, jag är rädd för min son, jag är otroligt arg min son, jag är glad för min sons skull, jag vet vem min son är, jag har ingen aning om vem min son är, Jag är ledsen för min son skull, jag saknar min son och mitt i virrvarret så upplever jag att det finns en förväntan på att jag skall förskjuta honom..Det kommer jag aldrig att göra.
Jag vill också säga att jag fått ett fantastiskt stöd av er som läser och läst bloggen. Ett stöd jag aldrig kunde drömma om och från ibland så oväntade håll att jag ibland inte trott det varit sant. Tack för det stödet. Det har betytt mycket och hjälper oss att gå vidare med våra liv.


Kommentarer
Lotta Gustafsson

Undrar ibland varifrån du fått din styrka och ditt otroliga sätt att uttrycka känslor....men har ju svaret ...från dom två starkaste och ödmjukaste kvinnor som fanns och som är med oss varje dag i nöd och lust.

Kram

2011-11-29 @ 21:34:30
mia

dom ord som kommer för mig är styrka och kärlek... varje gång jag läser dina ord så slås jag av det..



många varma kramar och tankar

2011-11-29 @ 23:47:34
Emelie

Känner stor respekt för dig och ditt mod att skriva om det som hänt och händer.

Men det smärtar också att läsa att människor tycker sig ha rätt att bete sig hur som helst och skriva vad som helst till dig.

De som inte kan se komplexiteten i det du och din familj är med om är heller inte värda att lyssna till. Livet och det som händer oss är inte svart eller vitt, hat eller kärlek. Ett barn är också alltid ett barn i förhållande till föräldrarna, även om de mördat, och behöver kärlek och stöd.



Skickar styrka och varma tankar.

2011-11-30 @ 01:22:41
Mamman

Bra skrivet. En sån här händelse river såklart upp starka känslor hos många, både för dem som kände och dom som inte kände offret och/eller gärningsmannen, din son. En del har väl inget annat sätt att uttrycka sin ilska och sorg än genom personliga och mycket hätska påhopp. De vill skylla på nån. Nån som fortfarande finns tillgänglig. Kanske upplevs du som provocerande just för att du är så verbal och kan uttrycka dina känslor och tankar? Hur man skulle reagera som förälder i en sån här situation går nog inte att säga i förväg. Men att sluta älska sitt barn och totalt förskjuta? Nja, har jag nog svårt att tänka mig... Att vara skitförbannad och skämmas och även till viss del undra vad man gjort fel, ja absolut. Men förhoppningsvis så landar man i det du gjort: han har gjort en oförlåtlig handling, men det är inte ditt fel.

2011-11-30 @ 08:35:43
URL: http://familjehemsbloggen.blogg.se/
Sillan

Kärleken en mor eller far har till sitt barn är ovillkorlig...det finns inget ens barn kan göra som kan få en att sluta älska det. Folk som säger motsatsen kan omöjligt förstå den verkliga innebörden av denna typ av kärlek.

2011-12-01 @ 00:03:15
Linda

Vi hanterar alla saker olika, är i olika situationer, även i samma situation. Kärleken till sin familj är alltid starkast. För oss är det värsta över men för honnom har den just börjat.

2011-12-02 @ 10:57:25
en mamma till

KRAM :)

2011-12-02 @ 23:55:40
En mamma till

Tänker på det Linda skrivit i kommentarerna. För alla anhöriga är det värsta över men för honom har det värsta precis börjat....att sitta i ett fängelse i så många år utan att själv kunna göra det man själv vill.

Hoppas ändå att allt går bra för er alla men speciellt till dig som ska sitta inne så länge för att sedan slussas ut i samhället igen.Ni får ta en sak i taget och jag önskar er alla En Riktigt God Jul ändock och hoppas att det nya året ser ljusare ut.

Tänker på er alla.

2011-12-03 @ 09:18:11
Louise

Du får vara tacksam för din enorma styrka och din orubbliga kärlek. Den kommer att bära er alla långt.

Tänker på er extra mycket under denna Familjehelg Julen som närmar sig.

Kramar

2011-12-05 @ 11:26:24
Tegsmamman

Har inte varit in och läst här på ett tag nu och sitter nu på jobbet och läser detta inläg och blir aldeles tårögd. Du skriver så starkt och så varmt på samma gång.

Tänkte på er idag då jag läste om den 10-åring som misstänks ha strypt en 4-åring, fy faan vilken smärta och sorg för bägge familjerna.

Att mista ett barn måste va fruktansvärt, men att mista sitt barn genom att han/hon "låses in" och samtidigt måsta förhålla sig till det hemska denne gjort, måste vara minst lika fruktansvärt.



Styrkekram på dig och ha det så gott på resan!

2011-12-15 @ 16:51:54
EWA 56 år, mamma och mormor

Håller med dej i allt du skrivit i det sista inlägget. Livet blir inte alltid som man tänkt sej. Jag förlorade mitt äldsta barnbarn, 18 år gammal i oktober 2011. Hon tog sitt eget liv. Hon var alltså både offer och förövare. En del av mitt eget sorgearbete och bearbetning har varit bloggar där jag läst om andra som upplevt liknande svåra saker. Jag förstår vad du går igenom och vill sända dej en styrkekram och en önskan om ett bra 2012 för dej och din familj.

2012-01-03 @ 03:23:03
Adina Linda

Suttit och läst din blogg ganska länge nu och jag ryser i hela kroppen. Gud vilken stark människa! Och allt du skriver, det är så fint.. Kan inte tänka mig hur det känns för dig eller vad du går igenom. Du har verkligen rätt i allt du skriver!



Jag är snart 21 år gammal, min pojkvän har suttit häktad i 4 månader och placeras snart på Kumla och jag förstår i stort sett ingenting, tycker bara att allt är dåligt just nu.



Jag önskar dig och din familj det bästa i livet.

2012-03-30 @ 13:52:28
URL: http://adinalinda.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0