många dagar..

..försvann helt plötsligt..
Min karusell har saktat ner farten avsevärt och på något vis så har jag landat i vad som hänt..även om jag förstår att det komemr att ta en evighet att till fullo förstå allt som hänt..
Under dagarna som gått har jag insett att det händer så mycket mer ed en som människa då man drabbas av ett större trauma. Man blir rubbad i sina grundvalar på något vis. Kanske det går att likna de berättelser som kommer från människor som varit nära döden eller som drabbats av stor ssjukdom..
Jaghar tittat på det år som gått och inser att det har varit ett år som jag inte önskar någon. Den 28 december fick min mamma akut leukemi. Många dagar och nätter gick åt till att sjukvaka och oroa sig över henne. Hon gick bort i somras..bara några veckor innan min sons handling. Alla som varit med då en anhörig går bort vet att det är en hel del att bestyra i kring ett dödsbo. Och att det är inte förrän man är helt klar som man kan starta på sin egentliga sorgehantering efter personen i fråga. Jag hann inte komma dit. Under de första två veckorna efter min sons gärning så hade jag händerna fulla med saker som MÅSTE göras klara. Att sälja lägenhet, tömma hennes saker. Mitt i kaoset och känslostormarna stod jag där med en kasse citroner och blommor för att pynta en lägenhet till försäljning..Fattar inte att jag faktiskt gjorde det nu så här i efterhand..men vad har man för val?!
Men jag fick inte möjligheten att gå vidare i mitt sorgearbete och har fortfarande inte kommit dit..allting som hänt kring min son har tagit överhanden och nu står jag här och försöker samla ihop känslorna och händelserna som varit  mitt i detta..Undrar om det är anledningen till att jag är så tom och oförmögen att tänka ordentligt just nu..
Har i den här oförmågan gett mig själv löftet om att jag inte behöver prestera, inte behöver sörja , behöver inte oroa mig ..inte just nu i alla fall..
Nu har jag min egen operation till veckan och kommer nog att fortsätta med min sparsamma besöksfrekvens på sidan tills jag är helt okej efter den..
Tack för allt stöd!


Kommentarer
Siv

Ta vara på dej själv, att din operation går bra och att du återhämtar dig efter den. Det året som du har haft, har varit tufft nog utan att detta med din son hade hänt.

Det är klokt av dej att ha gett dej själv löfte att inte behöva sörja, prestera eller oroa dej, i alla fall inte just nu. Tids nog så kommer alltsammans lite i taget.

Kramar från Siv

2011-11-15 @ 23:25:03
en mamma till

En dag i taget, är det bästa för dig just nu, men jag tycker att du behöver sörja så länge du vill och hur du vill "glöm inte att det är din rättighet" att sörja på ditt sett, för varje dag blir lättare att hantera saker och ting, du blir starkare och din sorg blir lättare att bära. Ta hand om dig. :)

2011-11-16 @ 21:51:04
Rex

Jag har inte läst hela din blogg, jag behöver inte det för att förstå hur du känner det. Jag har inte varit i exakt samma situation men heller inte långt därifrån. Jag kan känna din förtvivlan, din maktlöshet och din oro. Jag är också en mamma till ett barn som det inte gått på det sätt man önskat... Jag o du bor inte så långt ifrån varandra så om du vill så kan vi kanske stötta varandra.

2011-11-20 @ 01:45:42


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0