..bara tisdag...

..Fattar inte hur tiden kan gå så här långsamt.. Bara tisdag idag..Många långa dagar till Fredag och domen..
Har funderat i massor och insett en del nyttiga saker...Jag har under senare tiden pratat om att det behövs stöd för familjer/anhöriga till gärningsmännen. Häromdagen så slog det mig att det kanske inte är så enkelt som det kan tyckas..
Vi har en stark sekretess i Sverig eoch den är bra. I det här läget så är den kanske ett hinder. Ofta så har gärningsmän som begår grövre våldsbrott passerat sin 18 -års dag och är därmed myndiga. I samma veva som ens barn fyller 18 så tappar man rätten till att få information kring vad ens barn gör.
Att i ett läge där polisen sitter med en gärningsman ta kontakt med hans anhöriga, anhöriga som kanske inte har  eller haft kontakt med personen, Där relationerna kanske är kompliserade osv.. Man kan inte klamapa in där och berätta eller erbjuda stöd..
Därremot att det skall finnas ett självklart forum man kan vända sig till för att få kontakt eller råd eller samtal borde vara självklart..Men kärnpunkten ligger just där..Det måste vara den anhörige själv som tar första kontakten. Nu var vårt fall lite speciellt, ett brott som sker i hemmet som delas med en annan familjemedlem, där de närmast anhöriga redan direkt efter brottet fick veta vad som hänt och i en stor del även hur..Men jag inser att det oftast inte ser ut så..
Jag grunnar vidare...
Har fått frågan om jag inte är ursinnig och förbannad på min son..svaret måste bli nej om man skall titta på känslan ur ett kliniskt perspektiv.. Det rymms så många känslor kring hans gärning..Sorg, ilska, medlidande, ångest, vedmod är några..ingen känsla är särskild från en annan..livet är inte så enkelt att man kan , åtmindstone inte jag, särskilja ut en enda känsla.. Mest känner jag sorg, tror jag...


Kommentarer
Sarah

Jag förstår precis din känsla kring detta med att inte få hjälp. Umeå kommun är värdelös på det. När jag blev våldtagen för 2 år sedan satte dom mig och mina två töser åt sidan. Dom vägrade hjälpa. Mina barn var då 4år och 2år. Så här efter två år har jag fortfarande inte fått någon hjälp av dem.



Det gör ont i mig att se att inget förändrats under dessa två åren.



Jag känner till dina barn. Har vänner som umgås med dem. Och jag har bara hört fina ord om dem. Dina söner är underbara. Glöm inte det.

2011-11-02 @ 08:56:43
URL: http://omenvaldtakt.wordpress.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0