Tänker...

..Himmel! Hade det egentligen spelat någon som helst roll vad eller hur jag uttryckt mig på min blogg?! Tror inte det...
Från början så skrev jag för min egen skull och för att hjälpa mig själv, ingen annan..Att jag valde en blogg har jag inte ångrat. Men jag kan också se att det finns ett behov utifrån en allmänhet att ge uttryck för sina åsikter. Ibland kommer de åsikterna utifrån det som är det farligaste som finns i vår nyfunna webbvärld, tolkningsrätten..
Det finns alltid en stor risk att bli såväl missuppfattad och feltolkad eller för ett ögonblick glömma att den individ som kliver in och läser, gör så med sina egna glasögon och verklighet med sig i bagaget..Det är inte alltid det blir så bra eller rätt.
Jag tror att många av er tycker att jag tycker synd om mig själv..Javisst gör jag det! Varför skulle jag inte tillåtas att tycka synd om mig och min familj och släkt för att vi dragits in i en fruktansvärd händelse och situation som vi inte själva valt..?
Vad gäller min son och hans handling så ligger det till så här. Ja, han har utfört en fruktansvärd handling..Något som jag aldrig , innan händelsen skulle trott honom om att göra. På samma sätt som jag fortfarande inte kan se någon annan människa i min omgivning göra det i framtiden. Men nu har han gjort det. Jag begär inte att någon skall kunna förstå eller sätta sig in i vilka tankar och värderingar som ställs på ända då man drabbas av en sådan  här händelse. Jag tror att det är som med många andra större trauman som kan drabba en genom livet, man måste ha genomgått det..
Det är ett svårt ämne för det innehåller så oändligt många bottnar...
Ja, hans handling var grym och brutal. En fruktansvärd händelse.
Ja, jag lider med offret och hennes anhöriga.
Ja, jag kände henne så det finns en personlig sorg i historien.
Ja, jag älskar fortfarande min son.
Ja, jag tyckte att det var rätt att han dömdes för mord i stället för dråp.
Ja, jag tycker att han borde fått 12 år.
ja, jag tycker att stödet för gärningsmäns anhöriga är svagt.
Ja, jag tycker att min andra son fick lida för vad hans bror gjort.
ja, jag vågar tycka offentligt.
Ja, jag tycker att andra människor har full rätt till sin egna åsikt.
Ja, jag väljer vad jag vill ska synas på bloggen.
Ja, jag har nekat inlägg som jag ansett vara stötande eller orelevanta eller allför personliga med oskyldigas namn osv.
Ja, jag tycker att han juridiskt sett gör rätt i att överklaga.
Nej, jag tycker inte att det är mitt fel att min son begick ett mord.
Nej, jag tänker inte ta åt mig av vare sig hot eller smutskastning.
Nej, jag anser inte att han skall få livstid eller elchocksbehandlingar.
Nej, jag tänker inte ta avstånd från min son.
Nej, jag tror inte att vem som helst kan döda någon hur som helst men att vi alla kan döda om situationen är sådan.
Nej, jag menar inte att situationen var sådan då min son dödade kvinnan.
Nej, jag anser inte att min son är psykiskt sjuk vilket även hans sinnesundersökning visade.
Nej, jag anser inte att en psykos och sinnessjukdom i allmänhetens bemärkelse är samma sak.
Nej, jag har inte aktivt sökt sympatier genom bloggen, jag har skrivit det som fallit mig in för stunden, för min egen skull och ingen annans.
Nej, jag tycker inte att jag skall ta hänsyn till att ni läser och tolkar.
Jag älskar min son, jag är rädd för min son, jag är otroligt arg min son, jag är glad för min sons skull, jag vet vem min son är, jag har ingen aning om vem min son är, Jag är ledsen för min son skull, jag saknar min son och mitt i virrvarret så upplever jag att det finns en förväntan på att jag skall förskjuta honom..Det kommer jag aldrig att göra.
Jag vill också säga att jag fått ett fantastiskt stöd av er som läser och läst bloggen. Ett stöd jag aldrig kunde drömma om och från ibland så oväntade håll att jag ibland inte trott det varit sant. Tack för det stödet. Det har betytt mycket och hjälper oss att gå vidare med våra liv.

Flytt..

Genomgick min operation enligt planerna i tisdags.. När jag kom tillbaka från uppvaket så hade jag 6 missade samtal från häktet..
Sonen flyttad till bomhus utanför Gävle..Tydligen så har det häktats 17 personer samtidigt i länet och platserna på häktet behövdes..
Så synd, han har i alla fall fått möjlighet här att få träffa sina barn ordentligt och personalen har varit fantastisk.. Nu får vi vänta med att träffa honom tills i Januari nästa gång.. Han kommer att komma tillbaka inför hovrätten..
Vi andra, vi kämpar för att skapa oss något som liknar en vardag igen..att göra avslut på det här året..hitta formerna för det som kommer..
Själv har jag kämpat med min syn på människan som art..När man hamnar i en situation där någon som man känner innan och utan, liksom ens barn, visar sig kunna genomföra en handling som man aldrig kunde tro, inte ens i ens vildaste fantasi, rubbas grundinställningen på något vis..Helt plötsligt så är alla andra människor, de man känner så där lite grann eller lagom, också de potentiella gränsövergångare..Min samtalskontakt sa till mig att vi alla människor bär ett vansinnes raseri inom oss och att det handlar om situationer och tillfällen som avgör om vi pressas till att plocka fram vårt raseri.. Låter vettigt men hur långt behöver en människa pressas egentligen? Nu finns det säkert de som tror att de aldrig skulle kunna utföra en sådan handling eller att deras nära och kära aldrig skulle kunna...Jag tro att ni har fel...Jag tror att vi alla kan, om vi hamnar i fel situation eller om omständigheterna tvingar oss att plocka fram raseriet..
Idag förstår jag mer kring min sons handling, även om jag aldrig kan förstå helt och fullt ut... Jag skräms över saker han berättar för mig samtidigt som jag febrilt försöker katalogisera in informationen i någon form av förklaringsfack..
för att orka bära vetskapen.. Jag kan stilla tänka..det hade kunnat varit mycket värre..Om tillfället varit ett annat, om situationen sett annorlunda ut just då...då hade det kunnat vara mycket värre...
Jag och mina söner gör vardag nu..så gott vi kan...Vi stänger boken om 2011 och blickar framåt mot 2012 i stället..det komemr att bli ett år som inte liknar något annat vi genomlevt..men jag vet idag att vi kommer att komma hela ur det här året och vi kommer att vara starkare än någonsin...

många dagar..

..försvann helt plötsligt..
Min karusell har saktat ner farten avsevärt och på något vis så har jag landat i vad som hänt..även om jag förstår att det komemr att ta en evighet att till fullo förstå allt som hänt..
Under dagarna som gått har jag insett att det händer så mycket mer ed en som människa då man drabbas av ett större trauma. Man blir rubbad i sina grundvalar på något vis. Kanske det går att likna de berättelser som kommer från människor som varit nära döden eller som drabbats av stor ssjukdom..
Jaghar tittat på det år som gått och inser att det har varit ett år som jag inte önskar någon. Den 28 december fick min mamma akut leukemi. Många dagar och nätter gick åt till att sjukvaka och oroa sig över henne. Hon gick bort i somras..bara några veckor innan min sons handling. Alla som varit med då en anhörig går bort vet att det är en hel del att bestyra i kring ett dödsbo. Och att det är inte förrän man är helt klar som man kan starta på sin egentliga sorgehantering efter personen i fråga. Jag hann inte komma dit. Under de första två veckorna efter min sons gärning så hade jag händerna fulla med saker som MÅSTE göras klara. Att sälja lägenhet, tömma hennes saker. Mitt i kaoset och känslostormarna stod jag där med en kasse citroner och blommor för att pynta en lägenhet till försäljning..Fattar inte att jag faktiskt gjorde det nu så här i efterhand..men vad har man för val?!
Men jag fick inte möjligheten att gå vidare i mitt sorgearbete och har fortfarande inte kommit dit..allting som hänt kring min son har tagit överhanden och nu står jag här och försöker samla ihop känslorna och händelserna som varit  mitt i detta..Undrar om det är anledningen till att jag är så tom och oförmögen att tänka ordentligt just nu..
Har i den här oförmågan gett mig själv löftet om att jag inte behöver prestera, inte behöver sörja , behöver inte oroa mig ..inte just nu i alla fall..
Nu har jag min egen operation till veckan och kommer nog att fortsätta med min sparsamma besöksfrekvens på sidan tills jag är helt okej efter den..
Tack för allt stöd!

Så nu är det..

...beslutat att du ska överklaga din dom..Vet egentligen fortfarande inte vad jag tycker om det..Är rädd att du skall få ett högre straff..Är inte säker på att man kan få det ochhar inte kollat upp vad som gäller ännu...
Nu står vi på rad för att boka besök med dig..En knepig procedur för att få allt att stämma..Vi kan inte boka in ett besök förrän din besökslista är tom. Innebär att vi måste hålla kontakten, vi som får besöka, för att inte ställa till det för varandra.. Om någon ringer på måndag och bokar sitt besök till på exempelvis på torsdag eftermiddag så är tisdag, onsdag och torsdag förmiddag spärrade för oss andra för att det redan finns en bokning...Knepigt system...men vi kommer att lära oss planera noga..
Jag kraschade under helgen efter din dom..Antiklimax infann sig på fredagen och känslorna bubblade över åt alla håll...sent på söndag lyckades jag samla ihop mig och nu känns det bättre..blev livrädd att fastna i känslan..
Det komemr att bli en lång vinter...

Söndag..redan..

..tappade visst bort lördagen någonstans i tomheten..
Ja, det är en tomhet just nu..Tror att vi nådda en form av antiklimax i fredags då vi till slut fick min sons dom..Efter det har jag befunnit mig i ingemansland..totalt avstängd i känslobanken, tom..
Undrar hur lång tid det tar innan verkligheten hinner i kapp mig...innan det sjunkit in och landat i kroppen och jag kan titta på det?..Inte i dag i alla fall...orkar inte..

okej...

..nu har jag hämtat mig och samlat ihop mig något..
Av någon anledning så föll aldrig tanken in att han faktiskt kunde dömmas till mer än åklagaren yrkade på, dvs. 14 år..
Jag är väl medveten om vad han gjort och vilka luckor som fanns i hans berättelse, även de luckor som åklagaren hade..
Vill börja med att säga att jag inte är helt emot det straff han fått. Jag har naturligtvis som mamma med alla känslor som följer med det, en önskan om att han skall dömmas så lindrigt som möjligt men som medborgare kan jag tycka att hans dom inte är orimlig. Den gör oerhört ont i hjärtat men för den skull så kan jag inte stå och säga att det är fel..
Jag vet att det kommer att komma en överklagan, verkar som om det är praxis på något sätt och jag kan också se grunderna för den efter att ha läst igenom rättens förklaring till dommen.
Jag hade nog önskat , i alla fall nu, att han inte överklagade. Det kommer för hans del att innebära ännu längre tid i häktet i stället för att han får flyttas till anstalt...
Jag är så tacksam för alla kommentarer här, sms, samtal och mail jag fått under dagen och alla dagar innan också. Det har verkligen fått mig att känna att jag har ett stöd och att det faktiskt finns en förståelse och medmänsklighet för oss i hans omedelbara närhet.
Det finns relationer som tagit mycket stryk under resans gång och fortfarande gör det. Ofta handlar det om rent oförstånd eller oförmåga att skilja på handling och person..Det finns människor jag själv fräst mot och ord jag sagt som kanske är oåterkalleliga.. Ingen kan förväntas agera normalt när man hamnar i en situation som denna..det finns inget manus till hur man skall bete sig i situationer och känslor som uppstår då man utsätts för ett familjetrauma. Det är lätt att göra fel..
Men jag tror att jag har följt min känsla så gott jag kunnat och varit så sann mot mig själv som jag kunnat och förmått under tiden vi bearbetat oss fram..Ni som har läst under en längre tid kan säkert se att det har svängt ordentligt, flera gånger bara under en dag, vissa dagar.
Jag är glad att jag i alla fall varit med och påkallat uppmärksamheten kring bristen på stöd och vikten av bearbetning för anhöriga..jag hoppas att det slutar i något bra till sist..framförallt för alla de barn som finns där ute med en anhörig i fängelse..
Nu ska vi smälta och bearbeta nästa fas i den här historien men jag tror att den bearbetningen kommer att gå lugnare tillväga...
Tack än en gång för ert stöd!

Dom

Han dömdes till 15 år..

Besök och uttittade..

Så kom äntligen dagen..
Har fått träffa min son utan poliser idag..
Äntligen fick vi tala precis så som vi ville och samtalet kunde ta vilka krokar som helst utan korrigering..
Det blev ett känslosamt möte som är svårt att sätta ord på..Min älskade unge..
Jag fick i alla fall svar på en del av mina frågor , även om jag inte tyckte om alla svar så var det skönt att få ställa frågor..
Har också sett en häktescell..att de personer som vistas en längre tid i de cellerna och behåller sitt sinne gör det bra! De är fruktansvärda..Vi läser ideligen om hur bra interner har det i svenska fängelser..ja, kanske det, jag har aldrig varit i ett men helt klart är att häktesceller inte kan ha ingått i bedömningen.. Jag tror ärligt att jag aldrig hade klarat tre månader med restriktioner i ett sådant rum, bara för att hämtas ut en timme per dag därifrån.. Han gör det bra min son..även om han satt sig där själv och märk väl att det är min klagan, inte hans...
Vad som är dagens upplevelse ,förutom min son, var vad jag och mina två yngre söner i dag upplevde..Vi gick för att äta middag på en pizzeria i stan..vid ett bord bredvid såsatt två kvinnor som mitt i ett högljutt ögonblick tydligen upptäckte vilka vi var och stannade av helt i allt vad de höll på med, såväl maten, ölen och pratet lämnades åt sidan bara för att ersättas med ett öppet stirrande på oss tre. De vände sig alltså om i stolarna för att kunna se oss ordentligt och fast vi tittade tillbaka och förmodligen såg rätt frågande ut så fortsatte de med sin granskning.. Jo, jag vet att vi varit i såväl tidning som tv men har folk ändå inget hov? när de väl hade tittat ut osss så kan man tycka att det var nog med det men icke..De fortsatt glo och hade nu övergått till att viska i stället för den högljudda diskussion de hade innan..Vi lämnade bordet och gick för att betala och döm om min förvåning då jag tittar bakåt och ser en av kvinnorna vicka bak sin stol för att kunna se oss bakom väggen!! Herre jisses...! För oss blev det både pinsamt och skrattretande på samma gång..och lite beklämmande...jag förstår att folk noterar oss och kanske fäller både en och tre meningar..men att så öppet titta ut folk och på det sätt det gjordes förvånade mig!
Ja, i morgon får de något nytt att tala om i alla fall...i morgon kommer domen!

1:a besöket utan övervakning...

..är nu inbokat..I morgon eftermiddag så får jag äntligen träffa honom ensam..
Känns både nervöst och skönt på samma gång. Jag fick brev av honom där han bad att inte hela besöket skulle handla om det som hänt..Jag förstår mycket väl hans oro.. Jag har många frågor men inser att jag inte kommer att kunna ställa alla i morgon, skulle mer likna rita, gissa, spring..
Det ska i alla fall bli skönt att få krama om honom igen utan att skärskådas av polis under tiden..
Är mindre nervös för fredagens dom än vad jag trodde jag skulle vara..Det känns som om båda aktuella alternativen, mord/ dråp, är lika troliga och just nu så känns båda okej.. 10 eller 14 år..det är mååånga år..skillnaden i praktiken är ca ett år så det spelar inte så jättestor roll i sammanhanget, även om det kommer att göra det för honom då tiden närmar sig..
Inser att vi är på väg att ha tagit oss igenom ytterligare en fas i vår hemska karusellfärd..Känns som om farten har sjunkit och vi klarar av bra att hålla oss fast..
Jag har fortfarande inte orkat gå tillbaka och läsa i sin helhet det jag skrivit tidigare..Men jag känner  och vet att behovet av att skriva av sig just nu är på en rätt låg nivå...Hänger naturligtvis ihop med denna eviga väntan..hysterin har lagt sig och jag inser att vi måste hitta en form nu för att inrätta ett liv som inkluderar en son i fängelse..
Jag hoppas innerligt att han hamnar i Härnösand eller Östersund då de är klara med honom på Kumla..
Min andra son...han bor fortfarande hos mig..Inget jobb, ingen lägenhet..jag lider varje dag med honom...han hamnade i en återvändsgränd känns det som..

..bara tisdag...

..Fattar inte hur tiden kan gå så här långsamt.. Bara tisdag idag..Många långa dagar till Fredag och domen..
Har funderat i massor och insett en del nyttiga saker...Jag har under senare tiden pratat om att det behövs stöd för familjer/anhöriga till gärningsmännen. Häromdagen så slog det mig att det kanske inte är så enkelt som det kan tyckas..
Vi har en stark sekretess i Sverig eoch den är bra. I det här läget så är den kanske ett hinder. Ofta så har gärningsmän som begår grövre våldsbrott passerat sin 18 -års dag och är därmed myndiga. I samma veva som ens barn fyller 18 så tappar man rätten till att få information kring vad ens barn gör.
Att i ett läge där polisen sitter med en gärningsman ta kontakt med hans anhöriga, anhöriga som kanske inte har  eller haft kontakt med personen, Där relationerna kanske är kompliserade osv.. Man kan inte klamapa in där och berätta eller erbjuda stöd..
Därremot att det skall finnas ett självklart forum man kan vända sig till för att få kontakt eller råd eller samtal borde vara självklart..Men kärnpunkten ligger just där..Det måste vara den anhörige själv som tar första kontakten. Nu var vårt fall lite speciellt, ett brott som sker i hemmet som delas med en annan familjemedlem, där de närmast anhöriga redan direkt efter brottet fick veta vad som hänt och i en stor del även hur..Men jag inser att det oftast inte ser ut så..
Jag grunnar vidare...
Har fått frågan om jag inte är ursinnig och förbannad på min son..svaret måste bli nej om man skall titta på känslan ur ett kliniskt perspektiv.. Det rymms så många känslor kring hans gärning..Sorg, ilska, medlidande, ångest, vedmod är några..ingen känsla är särskild från en annan..livet är inte så enkelt att man kan , åtmindstone inte jag, särskilja ut en enda känsla.. Mest känner jag sorg, tror jag...

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0