Årets slut..

..närmar sig..äntligen, tänker jag.. Inte för att något ändras då det går över till 2012 men det känns viktigare än någonsin innan att på något sätt befästa att detta 2011 tar slut..Har under året lärt mig att aldrig säga; att nu kan det väl ändå inte bli värre.. Nu vet jag att det kan det visst..mycket värre.. I går var det ettårsdag då min mamma blev hastigt sjuk i akut leukemi..ett halvår som inleddes med vaknätter och mycket vånda..Vi hade skiftgång på hematologen för att hon aldrig skulle behöva vara ensam på avdelningen..flera gånger trodde vi att hon skulle avlida men hon hade en fantastisk kraft..Hon kämpade tappert vidare genom de förhatliga cellgiftsdroppen och rätt som det var så var våren i full blom utanför fönstret.. Hon var fri från leukemin i blodet och vi planerade en midsommarmiddag..Tyvärr så kom cancern tillbaka bara efter två korta veckor och den var aggressiv..Vi fick tid till att planera för hennes begravning och hon fick lämna alla sina önskemål vilka vi glädjande nog kunde införliva in i minsta detalj...till och med pålägget på landgångarna vid begravningskaffet hade hon bestämt..lilla mamma.. Att förlora en förälder, att se dem plågas i sjukdom är aldrig enkelt, det spelar ingen roll hur gammal man som barn än är... Två veckor efter begravningen så skedde mordet.. Jag är glad nu att mamma hann gå bort..att hon inte behövde ta del i den andra halvan av året.. Att försöka summera känslorna och händelserna känns övermäktigt.. Det har varit ett, på ren svenska, fördjävligt år! Många peppar genom att men a att man lär sig mycket på vägen...jo, visst gör man det, men det är ändå till syvende och sist ingen kunskap man egentligen vill ha... Vi har i alla fall lämnat akutstadiet bakom oss och har lyckats samla ihop oss, vi nära och kära, någotsånär i alla fall..livet går på ett märkligt sätt vidare.. Nu ser jag fram emot det nya året med tillförsikt...dags att återvända till vardagen och allt vad den bär med sig.. Vi är i alla fall en liten skara som lärt oss mycket och som nu i efterhand inser att vi är så långt mycket starkare än vad vi någonsin trott...Det känns som att det finns inte så många saker efter detta året som skulle kunna rubba oss från våra grunder..Det känns bra! Gott nytt år på er alla som orkat läsa i bloggen och som skickat stärkande och uppmuntrande kommentarer...de har var och en varit uppskattade..ja, även de negativa, de har enbart hjälpt mig i insikten kring hur lite det betyder vad folk egentligen tycker eller pratar...

Hemma igen!

Så var vi tillbaka efter ett välbehövligt avbrott i det som kallas livet! Du visste när vi skulle komma och du ringde som uppgjort. Du låter gladare på rösten noterar jag. Julen har naturligtvis varit jobbig, för vem skulle den inte vara det om de satt inlåst?. Jag och dina bröder har försökt göra ett vettigt avslut på året, jag tror att bi lyckades bra, det känns som det i alla fall. En del är avklarad, vi har fått lite distans och fungerar faktiskt bra i andra sammanhang. Det hade jag inte trott för några veckor sedan.. Nu vill vi gå vidare och jag har till och med en längtan till jobbet.. Två hemska dagar, eller tre egentligen kvar.. Din överklagan i januari och dagen för hovrättens beslut.. Sedan följer den tid vi alla måste avtjäna på vårt eget sätt..

Ett beslut baserat på förnuft..

Du ringer och det känns så svårt att berätta att syftet med vår resa, min och dina bröders, är för att sätta punkt för det här året..Att vi känner att vi måste få ett andrum för att kunna orka kliva på nästa år och gå vidare med att ta hand om våra liv..Du får en svajig förklaring känner jag..Du försöker hjälpa till men jag hör den lilla killen där inne..
Känner mig som en svikare...att jag lämnar dig åt ditt öde..även om såväl du som jag vet att det inte är så..
Ser till att du har pengar och det du behöver..du önskar oss en fin resa och lovar att ringa då vi kommer hem..
Känner mig orolig för hur du mår egentligen..vet att du inte vill belasta..vill inte skicka med jobbiga känslor och tankar på vår resa...
Jag slits mellan att leva i sorgen efter att du berövat dig själv möjligheten till ett bra liv och önskan om att vi andra ska kunna leva vidare med våra...en balansgång som heter duga..förnuftet säger en sak och känslorna en annan..
Nu har jag fattat beslutet i alla fall..vi åker!

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0