Dränerad..

Igår tror jag att jag tömde hela känslobanken..Idag vaknar jag och är helt tom..Hittar inte en enda känsla i kroppen..Inte ens det föder en känsla..bara ett konstaterande.. Vill ta time out..

Tidningen..

Har under tiden som gått fått otaliga samtal från Press och tv..Jag är stolt över att vi alla lyckats hålla vårt löfte om att inte tala med pressen.. Med facit i handen så hade vi inte kunnat skapa något positivt med att medverka. Allting har sin tid..

Talade med en reporter och en chefsredaktör under dagen som mötte mig med respekt och ulltofflor.. Vackra ord om positiva bilder och fullständig insyn.. Kan vara rena nonsens men kan också vara ärligt..Jag vet inte idag.. Det var första samtalen utan gamkänsla i alla fall..

Fick mig att tänka vidare..

Känslan av att stå helt ensam, frustrationen över alldeles för lite material att hämta online, vårt rättssystem, vårt sätt att måla upp och beskriva människor i nöd och hur vi bemöter människor i chock. Vårt synsätt kring skillnader i samhällsklasser, den erfarenhet jag just nu förvärvar och vad jag kan göra med den..

Just nu är jag mitt i och tänker inte låta mig påverkas av fagra ord från pressen, hur hög titel man än har i sammanhanget. Men jag inser att jag i och med min erfarenhet och med den person jag är har ett ansvar att använda allt elände till något som kan komma en annan människa till godo.. Allting här i världen handlar om ett givande och tagande.
Jag har under dessa dagar flera gånger kännt en sådan innerlig tacksamhet för det bemötande jag fått från ibland oväntat håll. Tycker av gammal vana inte att jag har förtjänat det men inser för en gång skull att det blir för tung att bära hela oket själv..
Vet att jag komemr att vilja ge tillbaka men är inte säker på att press är rätt sätt eller kanal, den kan verka som ett medel men jag måste ha en tanke med det..

Besök på häktet..

Idag fick jag äntligen träffa dig!

I en konstlad miljö med två poliser närvarande som noga vaktade min tunga...Ingenting kring vad som hänt fick nämnas, inte heller skuldfråga eller eventuell påföljd.. Tilläggas skall att de faktiskt var trevliga de två kvinnliga poliser som satt med.

Du berättar om mardrömmar och svårigheter att sova..Av det som sägs ananr jag att du har erkänt brottet..
När advokatfrågan kommer upp så berättar du att du nog tänkt behålla den utsedde offentliga försvarare du fått..
Det oroar mig..

PÅ något sätt blev det en form av antiklimax idag att äntligen få träffa dig...Ett konstigt tillrättalagt antiklimax..Den rosa elefanten mitt på bordet var gigantisk emmellanåt.
Praktiska frågor bollades fram och tillbaka, stöttades eller förkastades av medvilliga poliser.

Är nu helt tom i huvudet och dränerad på känslor..finns bara ett stort tomrum kvar..

Det kommer tydligen att bli en offentlig rättegång så småningom. Det skrämmer skiten ur mig..Alla nyfikna gamar som kommer att dyka upp för att "gotta" sig i detaljer..

Jag lovar att komma för att finnas som ett stöd för dig. Det kommer att bli oerhört jobbigt , det vet jag. Detta är enda gången du är nära dina tårar. Du berättar att du inte ville att vi skulle vara med men nu när det blir en offentlig rättegång så vill du ha stödet..Älskade unge..Jag lider med dig.

När polisen väl tittar på klockan och tycker att det är dags att avsluta kramar jag dig hårt och får svårt att släppa taget. Vill inte skiljas, vill inte lämna dig ensam igen. Kramar extra länge och pussar dig flera gånger. Orden känns så torftiga, var nu stark och vet att vi är med dig. Kändes som ett svek då jag lämnade dig i rummet för att bli eskorterade ut från häktet. Vi kommer förmodligen att få träffa dig igen om ca 2 veckor. Inser att det är en lika lång tidsperiod för dig som för oss..


Nervös..

Vaknade redan före 5 i morse..Fick maghugg på en gång...idag skall jag äntligen få se dig!

Jag känner mig nu livrädd, livrädd för hur du kommer att vara..så rädd att du är avstängd och otillgänglig, lika livrädd att du skall var nära och känslosam... Herregud..jag hoppas att jag håller ihop!

Det bästa är att jag får tillfälle att tala om för dig att du inte står ensam i detta. Jag och alla vi andra runt dig finns kvar!

Tänk om det blir tyst...

Jag har målat upp alla senarior som eventuellt kan hända för att på något sätt skapa mig en rustning för att ta mig genom dagen...Så mycket som jag vill säga och känner mig lika rädd för att polisen skall vara med oss och att jag skall försäga mig på något sätt...vet ju hur utskälld jag blivit efter årens föräldramöten..Knappt hade vi hunnit ut ur skolan förrän du kommenterade; Mamma, var du tvungen att säga så där...du är ju pinsam...Fast då var det muntert..Nu är det blodigt allvar..

Jajja, skall hälla upp morgonens 5 kopp kaffe och räkna minuter..

Klumpen i magen..

KLumpen i magen har växt under dagen...I morgon skall jag få träffa dig!
Är rädd för hur du mår, hur du ser ut, för vad som ska sägas, Rädd för mina egna känslor..kommer jag att klara av att se dig om du mår dåligt? KOmmer jag att klara om du inte mår dåligt?
Jag gruvar redan för att jag kommer att måsta lämna dig där..ensam..

Har varit ute och köpt några tidningar som jag skulle få ta med, måste gå i morgon bitt och ta ut pengar till dig..

Idag har jag ringt både silberski och Thomas Bodström..kändes desperat..men viktigt..

Tydligen så kan du begära vilken advokat du vill men det är till syvende och sist domstolen som avgör om du får byta och till vem..Du kan naturligtvis ta vilken advokat du vill men du riskerar att få betala den själv..med vilka pengar??

Märkligt rättssystem vi har.. Om du bor i ett område med advokater med mindre erfarenhet så är du i första hand hänvisad till dem men du döms likvärdigt enligt en svensk lag som gäller för alla i hela landet oavsett var du bor.. Undra rjust om det finns statistik på det..
Har sagt det tidigare och upprepar..Jag menar absolut inte att min son inte skall ha et straff för det han gjort men jag är av åsikten att du blir inte mer "botad" av 18 år än av 12 år.. Jag vill att han skall tasitt straff men mamman i mig vill att han s´kall få ett rättvist och rimligt straff..vilket han kanske får.. Det vet jag ju inte ännu..
Eftersom jag är en person som hellre målar fan på väggen så har jag försökt ställa in mig på livstid och allt mindre än det är bättre..

Längtar och bävar på samma gång!

Mina söner..

Äntligen kom de två yngre hem igen från sin resa.. Bra att de åkte iväg direkt..Det var planerat sedan tidigare men bättre lyckträff gick nog inte att få..
Det känns bra att vi är samlade och att vi får fortsätta att försöka forma en vardag trots den stora groteska elefanten som sitter i hörnet av rummet och delar ut knytnävslag i magen på mig varje gång jag för en liten stund "glömmer" vad som hänt.

Killarna har haft det bra på sin resa i alla fall , även om det är en påfrestning i sig att klämma in 10 personer från två olika familjer i en liten båt i 8 dagar..

Min son som tyvärr var tvungen att se allt hemskt i huset har svårt att somna på kvällen av de bilder som kommer upp på näthinnan. Han verkar ändå må hyfsat bra, trots omständigheterna. Men jaghar förberet så det finns resurser som kan hjälpa om det behövs..
Han är dessutom bekymrad över att hans bror är arg på honom..Jag förstår hans känsla men har inte känslomässiga resurser att hjälpa honom annat än tala om för honom att han gjorde det enda han kunde göra..påkalla hjälp! Vi vet itne idag om min son är arg på sin bror. Jga hoppas inte det.. Det borde vara tvärtom!

Ångestattakerna är färre nu, Jag märker att jag kan äta igen utan att må illa även om jag inte känner någon hunger eller lust till mat..Det är ju bra!

Jga har två fantastiska söner som inte skall behöva påföljderna av det som hänt. Jag måste lägga fokus på dem nu .. Min son i häktet har andra resurser som ser efter honom, det måste jag lita på..

Barnen..

Blir så besviken...

Fick idag veta att en mamma berättat alldeles för mycket för sitt barn kring vad som hänt..
Barn har inte förmågan att förstå.
De har inte erfarenheten eller det vuxna spectra för att klara av att hantera information till fullo...Varför kan denna mamma inte förstå det?

Det enda som händer är att andra barn skadas då det första barnet försöker hantera informationen..

Det enda sätt barn har att hantera för svår information är att prata om den med andra barn, elelr att hitta på en historia runt omkring informationen för att den skall passa in i ett barns spectra.. Det blir sällan eller aldrig bra. Ofta yttrar det sig i aggressioner och att barnen blir utanför den ordinarie gruppen för att de skapar en situation som blir för svår för andra barn att hantera.

Känner en besvikelse över denna mamma, varför vill hon att hennes barn skall vara delaktiga i detta? Har hon inga vuxna att prata med i stället, vuxna som kan ge henne råd eller stöd? Är inte verkligheten hemsk nog precis som den är..varför skapa drama kring det?!

Så himla onödigt att skada, ja, i min värld är det att skada, barn, såväl egna som andras, på detta sättet.

Besök... och raseri..

Har under veckan försökt få såväl åklagare, försvar, häktespersonal och polis att jag vill besöka min son. Är otroligt förvånad över den usla kommunikationen mellan polis och häktespersonal. Två gånger har jag lurats till häktets dörr för att lämna pengar och hämta blanketter. Båda gångerna har jag mötts av en förvånad peronal från häktet som meddelat att polisen har fel. Inget kan hämtas eller lämnas vid denna dörr eller till personal.

Igår fick jag ett underbart samtal, polisen meddelar att min son bett att få träffa mig! ÄNTLIGEN!

På tisdag skall jag få ett övervakat besök med honom, ingenting får yppas kring vad som hänt, skuldfråga eller något annat som hör till brottet. Det kommer att bli svårt att hålla sig, detta brott är ju vår värld just nu!

Funderar över om jag skall prata om barnen, kommer jag att göra honom illa då? Vi får se hur det blir..

Hade ingen aning om att de är de intagna som själva avgör vem de vill träffa. Jag förstår att det är så efter att ha tänkt efter ett tag men jag trodde att vi på utsidan styrde. Står du inte på listan så är du lämnad utanför. Jag är oerhört tacksam för att han vill och vågar träffa mig. Jag hade börjat tänka att han kanske tror att vi är arga, naturligtvis är vi det, och inte vågade träffa mig därför.

Försöker idag ta reda på vad jag får ta med, vad han kanske behöver..

Ett annat problem håller på att torna upp.. Mina två andra söner kommer hem! ja, två! Det var emningen att en av dem skulle flytta till ett grannland under söndagen. På Torsdag fick han beskedet att det inte kommer att ske så nu står en av sönerna utan bostad, sysselsättning osv..
Denne son delade bostad med min son som sitter häktad och huset är igenbommat i flera veckor till enligt polisen. Hur som helst. INGEN skall bo i det huset igen!

WHaaah..Blir galen! Att vuxna människor kan bete sig hur som helst! Hur i hela helvete tänkte hon?!
Fick ett samtal från en av sönerna som just blivit utskälld av en väldigt nära anhörig kring en bagatell...
Jag är inte en mamma som just nu tål någon som helst kritik eller påhopp på någon av mina söner..
Hon var arg för att en nyckel hade lämnats ut för att hans saker skulle kunna hämtas då teknikerna var klara i huset..vad fan tänkte hon?!!
Att vi skulle ta nyckeln och hålla fest i huset? att vi skulle smyga omkring bland hennes saker i huset ?! ELLER VAD?!
Ingen av oss vill ens titta på huset, än mindre går in i det..hur kan man inte förstå det?! JÄVLA TRAMS!
Tyvärr fick min son ta den smällen, oförskyllt. Bra var att han svarade tillbaka..att den minsann inte lämnats vind för våg, att den lämnats till hans mamma och att det krävde såväl mord, utlandsresa, inlåsta saker och en flytt för att han skulle ge ut nyckeln.. HUR KAN MAN BLI SÅ DJÄVLA KORKAD?!

Nåväl, nu måste en bostadsfråga ordnas el pronto! Jag har kastat ut lite trådar för att få hjälp och känner och har erkänt att jag inte har de känslomässiga resurserna som behövs just nu för att kunna hantera det som händer. Kändes skönt att backa för en gång skull.

brev

Jag fortsätter att skriva brev till dig utan att veta om du får ta emot dem..Vet inte vad annars jag skall gör..allt blir en enda lång försäkran om min kärlek till dig min son..Att inget ändrats vad du än har gjort och hur allt än gått till. För mig är du densamme, INGENTING kan ändra det!

Det är skillnad på person och handling. Jag vet att du är en god människa med empati och omsorg och kärlek. Av någoon anledning så har du hamnat i en situation som gick så ohyggligt fel. Vi kommer aldrig att kunna förstå vad eller varför tror jag, hurmycket vi än får förklarat för oss.

Naturligtvis så måste jag behärska mig i mina rader  till dig, jag vill inte göra dig illa genom att bli alltför känslosam, vet att du har jobbigt nog ändå.. Helst hade jag velat sätta ett frimärke i pannan och posta mig själv men jag gissar att åklagarn hade haft åsikter om det..

Jag saknar dig så oerhört mycket och sorgen river sönder miginnombords..Alla mammakänslorna stormar oavbrutet. Ta hit min unge så jag får hålla och trösta och säga att allt bara var en elak hemsk dröm.

Emmellanåt så blir allt outhärdligt att bära..jag vill skrika rakt ut, rycka grästovor ur marken och vråla ut min sorg. EN sorg över två förlorade liv, ditt och offrets, över dina barn som får växa upp utan dig, deras alskade pappa. Hur kunde du bli så omdömmeslös...?hur kunde du tillåta att det gick så fel? Hur kunde till tillåta att ditt liv skulle förändras på det här sättet..

Jag och pappa lär vara pensionärer då du stiger ut i världen igen, och vem är du då? Vem blir du efter så lång tid i färngelse? Känner vi dig då, naturligtvis så känner vi dig men hur kommer dessa år att förändra dig. Jag är idag inte så säker på att du komer att orka med allt som du står inför vännen min. Jag tror att detta är för stort, jag vet din vekhet och ditt svaga jag. Jag vet din mjukhet och ditt känsloregister, kommer du att orka dig igenom åren?! Jag är just nu oerhört rädd att du ska skada dig själv om du får möjlighet till det. Jag litar inte på din inneboende styrka att kunna se en väg i detta

idag..

idag började mitt älskade barnbarn, den äldsta flicka första klass! Lilla nyponros, första skoldagen, vilken lycka!

Barnen vet inget ännu om vad deras pappa gjort eller att han inte finns tillgänglig. De har befunnit sig hos mormor och morfar under dessa dagar och rutinerna med godnattsamtal till pappa har inte saknats på grund av det. De kommer att vänta på hans samtal i kväll och jag går sönder inom bords då jag tänker på att de kommer att måsta möta en hemsk verklighet..

Ingen har ännu sagt ett ont ord..

I morse pratade jag med advokaten. Han berättar att min son är "behärskad" men att han inte till fullo insett vad han gjort..Fan ta advokater...varför kan de inte ha ett språk som mammor förstår...Jag vill veta hur han ser ut, gråter han, förtvivlan, hårdhet, ånger..Bahärskad..det ordet säger mig ingenting.
Det skall inte hållas nya förhör förrän på fredag?! Men..det är ju bara måndag idag?

Idag har jag varit och träffat familjeläkaren..Känner mig tacksam för att jag har varit benhård i mitt val av läkare och hållit mig till honom under alla år. Det gjorde saker lättare idag. Jag behövde inte förklara så mycket, han vet vilka mina söner är och hur vår situation sett ut under åren..Det blev lättare..Nu är jag sjukskriven i alla fall.. Jag är en stark motståndare till allt vad piller heter, för min egen del..De hjälper många i olika livssituationer, men de är inget för mig..han erbjöd i stället en samtalskontakt men jag avböjde även den... Jag ahr ingen eller väldigt liten tilltro till psykiatrins hjälp för min del..jag ahar arbetat för nära och känner så många..jaghar under alla mina år träffat många yrkeskårer och har inte någonstans träffat så många trasiga människor som inom psykiatrin...Jag hittar mina kanaler på annat håll.

Det slog mig i dag att jag är rik på människor! De är inte så många men ack vilka vänner jag har!

Fick idag ett samtal från en gammal arbetsgivare och tillika offrets närmaste medmänniska i vår stad. Detta var samma person som besökte mig häromdagen.
Han erbjöd sig att städa ur huset så fort teknikerna var klara..Vad ska man säga om den sortens omsorg och godhet? Jag har i vanliga fall så oerhört att ta emot hjälp från andra men jag kände denna gång att jag nästan gick sönder av ren tacksamhet. Jaghoppas att han vet vad han ger sig in  i och att han klarar av att uppgiften utan efterdyningar.. Jag är så TACKSAM för dessa människor!! Vet ingen annan i hela världen som skulle göra en sådan handling för mig!

Mina två yngre söner ringde mig idag från utlandet. De hade det bra! En av dem, han som såg allt det hemska beskrev att han tyckte att det var så skönt att han slapp prata med alla om vad som hänt, där han var så frågade ingen och han kunde själv få ta upp ämnet när det kändes som om det bubblade upp.. Jag är glad för hans skull. Oroar mig för honom ändå, jag är rädd att det kommer en eftersläng för honom då han om en vecka befinner sig ensam i en ny stad. Men det är ett bekymmer som inte ännu dykt upp så det tar vi den dagen.

Ha rbestämt mig för att ta en dag i taget nu. Jag vandrar i väg i tankarna hela tiden kring strafflängder, min sons mående, oron för att han skall skada sig själv fysiskt där inne, hur kommer det att bli för honom, för hans barn som skall växa upp utan sin alskade pappa.. Jag försöker föra mig själv tillbaka till nuet men det är nästan omöjligt att stanna där.

Just nu studsar jag mellan apati och frenetiskt packande och bärande från min mammas lägenhet som vi är tvugna att tömma denna vecka. Ville helst bara ringa myrorna och be dem komma och hämta rubbet men vet att jag skulle ångra mig längre fram.. Men inser nu vilken otroligt liten betydelse saker har. Betyder inte ett skit om det inte är förknippade md ett stort affektionsvärde, då är de viktiga som bara den.

Skulle vilja fly till en stuga i skogen, med morotsland, växthus och granar runt knuten men är samtidigt livrädd för att vara ensam där och allt skulle ramla fram ..tror inte jag skulle klara av det faktiskt..


Inser att jag måste..

...tro det allra värsta för att skydda mig själv i detta...

Läste afteonbladet i går och inser att det är en väldigt liten risk att min son får ett straff i den lägre straffskalan.. Tiden för mord sträcker sig mellan 10 - 18 år och därefter livstid..
Jag trodde att han kanske kan få 12 år men inseer nu att jag måste rikta in mina tankar  och känslor på att han  kommer att dömmas till livstid..

Herregud! Hela livet hinner gå! Hans barn kommer att vara vuxna och jag pensionär innan han kommer tillbaka till oss igen... Om det nu är han som kommer tillbaka..Vem är man efter att ha suttit i fängelse så länge..kommer han ens att klara av det? Gud , jag går sönder..min älskade unge, hur kunde det gå så här?! Vad hände med dig?

Telefonerna har lugnat ned sig och jag vågar svara i telefonen igen..
Under dagarna har jag hittat mina vänner som jag känner ett stort stöd ifrån men även om det stödet är skönt så känner jag mig så ohyggligt ensam i det här..

Jag saknar min "friska" mamma nu..hon gick bort i Juli. På ett sätt var det tur att det blev som det blev med hennes död, Leukemin skulle tagit hennes sista veckor på ett fruktansvärt sätt men hon lurade sjukdomen och dog innan sjukdomen tog det sista av henne..

Men jag saknar henne än mer nu, jag hade behövt hennes stöd och hennes förmåga att få mig att landa på jorden  igen då det var svårt att handskas med vardagsproblemen.. Älskade mamma,  vilken tur att du slapp uppleva dessa dagar!

Måsste gå och sjukskriva mig idag och bävar redan för att jag måste berätta för ytterligare en person vad som hänt och vem jag och min son är..äklas av intresset som lyser i okända ögon då jag måste tala om..

Har börjat skriva små kort till sonen som jag hoppas att han får så småningom..svårt att veta vad man ska skriva till honom efter att man skrivit allt det som ligger närmast hjärtat, att jag älskar honom och att INGENTING kan ändra på det och att han ska vara stark och inte oroa sig för barnen..

Ett märkligt men ytterst barmhärtigt besök..

Jag hade rätt angående offret..Blev uppring av länken och de ville komma och hälsa på..Jag tackade med bävan ja och de dök upp bara en timme senare..
Jag är så oerhört glad att de kom..Jag hade inget att frukta och de visade på den största medmänsklighet man kunde önska sig.

Det är lätt att bli rörd över när man möts av människors godhet..de hade inget förrakt med sig till mig.

Som i ett töcken..

Fick alla möjliga råd att min son skall byta advokat..gjorde mitt bästa på morgonen och ringde runt..Det visar sig att han måste begära det själv...hur fanken ska man veta det..Men jag gissar att han får all information han behöver där inne... Nu är han i alla fall häktad och datumet är satt till den 16 september.

Jag skulle i går kväll promenera bort till en vän..kom på mig själv med att titta ned för mötande bilar..känner mig otroligt naken infö allmänheten...Egentligen så tror jag inte att så många dömer men känslan finns där..oh, du usla människa som fostrat en mördare. Må du brinna på alla dåliga mammors kors..
Idag har alla tankar kommit om jag kunde gjort något annorlunda..kunde jagha bjudit in till helgaktivitet eller något annat..inser i samma stund att jag inte kunde påvrka ett enda skit..

Ingen kunde veta vad som skulle hända, tror inte han vet själv. Ja håller frenestiskt fast vid tanken/fröhoppningen att han var drogpåverkad av något slag..elelr att han drabbats av en psykos..Tänk om han är kvar i den ännu!?

Hjärtat brister fortfarande minst en gång i timmen vid tanken på honom..Vad han än gjort så är han min älskade son..27 år och min son som jag känner innan och utan.. men tydligen inte just under dessa timmar..Det hemska offattbara som hänt  kan inte min son ha gjort, ändå vet jag att så är fallet.. Kan man vara säker på något  här i världen efter en händelse som denna? Jag tror inte det., Inget blir detsamma igen..

En vaken natt..

Så var det morgon igen..

Idag skall häktningsförhandlingarna ske. Nu vet vi ju redan från sakframställan från igår att han kommer att häktas och åtalspunkten är Mord.

Under natten har jag fått olika råd om att vara noga med hans advokat, att han får rätt.. Hur ska man veta det? Jag har ingen erfarenhet av advokater, inte sonen heller..han har fått en advokat utsedd som under natten beskrivits som en man som får snatteriärenden och tidigt i morse ringde jag upp den advokat som tipsades om från olika källor.
Sonen måste begära ny advokat själv..Hur skall han veta det?!

Har börjat på ett brev som jag hoppas att åklagarn visar barmhärtighet och vidarbefordrar.

Slår mig just att den som eventuellt läser detta nog tycker att jag tar min son i försvar eller verkar mjäkig i största allmänhet.
Till er vill jag säga redan nu; Jag kommer aldrig att försvara det min son gjort men jag vill också att ni ska förstå att för mig kommer han alltid att vara min älskade son.
Ibland har jag funderat, mest då man sett inslag på TV om gärningsmän, hur deras mödrar kännt sig och kan det verkligen vara så att exempelvis en massmördares mamma fortfarande känner kärlek till sin son. Nu vet jag att hon gör det.
Jag hatar hans handling men jag älskar honom!

Igår pratade jag med länken till offret. Det stämde, jag visste vem hon var. Det känns förlamande och sjukt vridet. Vilka djävla banor livet tar!
Fick senare sms från en annan länk som visade en sådan medkänsla och medmänsklighet att jag inte kunde förmå mig att skriva mer än Tack.
De vill båda komma och besöka mig, men vad ska jag säga dem?! Hur ska jag kunna titta dem i ögonen?
Känner mig så djävla misslyckad som mamma. Jag vet att jag aldrig kan ta på mig skulden för det han gjort men jag bär på en sådan skam. Han har gjort det man absolut inte får göra , han har tagit sig rätten att släcka en annan människas liv.
Jag frågade prästen igår om förlåtelse, kan man få det av en gud man inte tror på? Jag tyckte inte att jag fick ett ordentligt svar. Hon pratade om att det var beroende på vem gud var?! Hon är ju präst?! Vet hon inte det?
Hon menade att gud var kärlek, ok, finns det förlåtelse i kärlek? jo, kanske från troende av samma sort..av det som jag läst under dagarna i olika sociala media finns det då ingen kärlek att hämta, det finns bara hat, förrakt och mobstämning..

Önskar att jag kunde ta ett skutt framåt i tiden, dit där någon annan historia är förstasidesstoff. Med medias framfart så vet jag att skuttet inte behöver bli så stort.

Väntar med bävan på pressmeddelandet efter förhandlingen, tror att den sker på förmiddagen.

I förrgår ändrades allt, Jag blev mamma till en mördare

Vaknade i förrgår och världen såg efter ett kort litet tag helt annorlunda ut!
Genom ett telefonsamtal fick jag veta att det låg en död människa i källaren i min sons bostad och att jag måste komma nu genast!
Jag förstod ingenting, tänkte att det måste vara ett misstag eller i värsta fall någon kompis som går på droger och tagit en överdos.
Aldrig kunde jag tro vad som skulle möta mig.

Marken försvann ett ögonblick då jag insåg att min son var gärningsmannen till en död kvinna i huset.

Min son var borta och strax efter mig kom poliser och ambulanser. Ambulansmännen gick in bara för att komma ut lika fort och ge sig iväg. Hundpatruller och ännu mer poliser. Plötsligt stod vi innanför avspärrningsbanden aom i stort sett täckte hela gatan och jag ville bara skrika rakt ut; Vad i helvete är det som händer??

Idag två dagar senare vet jag.

Min son hittades och fördes bort, jag hann aldrig se honom.

Han hade träffat någon på krogen, gått hem och sedan har något gått fruktansvärt fel. Ingen utanför polishuset vet idag vad exakt vad som hänt mer än att kvinnan är knivmördad och min son är gärningsmannen.

Jag kan inte förstå hur min son kan ha utfört detta.. Hjärnan snurrar febrilt i hundra knyck för att hitta en förklaring eller en orsak som kan vara möjlig till att han tagit ett liv på detta sätt.

Idag har jag kunnat andats normalt och kroppen har slutat skaka okontrollerat. Jag fick sömntabletter av en "snäll" doktor men jag vill inte ta dem för jag är så rädd att jag ska sova bort morgonnyheterna.

Telefonerna ringer oavbrutet under första dagarna, dom är som en flock vargar och jagar rätt på kusiner, vänner, och all annan avlägsen släkt för att försöka hitta smaskiga detaljer kring uppväxt och familjeförhållanden. När ingen vill prata eller ens vet vad det handlar om blir de tydligen desperata och ringer igen och igen..
Jag är glad att vi kunnat hålla tyst allesammans. Glad för hans skull, för vår skull och framförallt för hans barns skull.

Idag gav jag mig ut för att gå på ICA men vågade inte gå in. Rädslan fanns , inte för att folk skulle titta och prata, utan för att folk som i vanliga fall nickar igenkännande skulle titta bort. Jag skäms! Vet att de pratar och skiter i det egentligen men jag orkar inte se deras förrakt. inte idag i alla fall.
Cyklade vidare och hamnade i vår kyrka, fråga mig inte hur, plötsligt var jag bara där. Tände ljus för min mamma som nyss gått bort och för kvinnan i källaren och även ett för min son. Jag vet inte om det är korrekt att tända för de levande men det kändes rätt.
Jag pratade med prästen ett långt tag och det kändes lite bättre tills hon helt plötsligt berättade att hon under eftermiddagen skulle hålla en minnesstund för den avlidna. Och där var skammen igen. Förmodligen tyckte hon att jag var okänslig som satt och grät över min son som i alla fall var i livet. ( nu gjorde hon nog inte det men det kändes så)

På vägen hem får jag plösligt en blixt i huvudet! Jag vet vem offret är!!!

Herregud, vad gjorde hon där med honom?!

I dag har åklagarn lämnat in sin framställan för häktningsförhandlingen som skall bli i morgon. Han åtalar för Mord. Under kvällen har pappan , jag och vår anya respektive pratat om hur långt straffet kan bli. Vi trodde kanske 8 år. I kväll googlade jag och inser att han kommer att som minst få 10 år, som numer är minitiden för Mord. Mitt hjärta går sönder!

Hans underbara barn, hur skall allting gå? Hur kan vi skydda dem? Kommer vi någonsin att bli hela igen? Just nu så känns det inte så!

norrlandsmamman

En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall.

RSS 2.0