norrlandsmamman

Vi fick veta att du skulle flyttas från isoleringen..det är du ,men inte dit vi trodde... Jag har lovat dig att inte berätta var du sitter och det håller jag...Det är skönt att du inte sitter isolerad längre i alla fall..även om det innebär en risk. Det verkar som om jag är mer orolig än dig över att du ska råka illa ut...kanske du inte vill skrämma upp mig i onödan.. Jag mötte en gammal bekant häromdagen och hon frågade hur läget var och om det hänt något kul...det är två- tre år sedan vi träffades senast....Ska jag berätta, ska jag inte.?..berätta - tyst..?.stapplade fram ord..de har fortfarande lika svårt att formulera sig då de ska ut ur munnen...konstigt med tanke på hur lätt det går att skriva..Jag hatar då jag måste berätta det med ord..måste analysera ansiktsuttryck och reaktioner.. I kväll ska vi ha främmande...första mötet sedan allting hände...ska jag slänga upp det på bordet direkt eller ska jag låta det vara i det tysta...vilka förväntningar finns? Tror jag börjar tyst...

Pratar med dig i telefonen och lyssnar på din frustration..Isoleringen är verkligegn ingen lek..men du är skyddad i alla fall så länge du är där.. Att det ska vara så svårt att hålla våra fångar säkra under deras vistelse inom kriminalvården.. I går fick jag mail med sammandraget från tjejen på universitetet..Vi genomförde en intervju förra veckan på 3 timmar..helt slut efteråt och att nu läsa hur hon uppfattat vad jag sagt kändes märkligt...också konstig känsla att läsa någon annans ord på vad vi gått igenom.. Jag är nu i någon form av övergångsfas..jag är ömsom arg ömsom som vanligt...Skillnaden i min ilska nu mot förut ärr aqtt jag kan kanalisera den till ord och ställa en helt ny typ av frågor till dig..viktiga frågor som faktiskt får riktiga svar.. Efter dina samtal är jag helt slut i känsloregistret.. undrar hur länge den här inre processen ska fortsätta egenligen.? Tar den slut någon g¨ång eller skall det vara så här hela din strafftid..och hur blir det efter den?

Fick ett brev av dig i går..Det var skönt att få brevet då jag under helgen varit så orolig att jag hade svårt att fokusera på vardagen.. Jag vet att du blev utsatt för hot och beordrad att lämna programmet av en annan intern i fredags och sedan blev det tyst.. Ingenting är värre än fantasin då den får florera fritt..natten till söndag gick jag igenom din begravning.. I går fick jag veta att du stod på dig och stod upp för dig själv..Jag är glad att du lever.. Inser att jag kanske låter både känslokall och dramatisk på samma gång men jag är både lättad och så oerhört arg på samma gång. Du ville verkligen gå programmet..Nu sitter du isolerad och jag vet inte om det är för att skydda dig eller de andra..men utifrån de få fakta jag har så gissar jag på att det är för att skydda dig i första hand. Det är en förbannad dubbelmoral på våra fängelser..en mördare är mer värd än en annan mördare? Pajasar! Men, det är den verklighet som existerar vad jag än tycker om den.. Nu ber jag att det hela leder till något bra..nu har du i alla fall en cell med toalett, alltid något..

..och mår illa vid tanken på att du just nu hotas.. Blir så förbannad på den dubbelmoral som florerar på anstalterna..javisst seden är gammal som gatan men i mitt läge, just nu, så handlar det om MIN son..Därmed tar jag mig friheten att gnälla och gny.. Han visste att det skulle komma..när alla fick veta...de flesta tog det för vad det var men någon/ några gick genast till attak och krävde åtgärd genom hot.. Nu mår jag illa av oron över att någon slår ihjäl honom...

..Orkar jag itne prata med dig.. Det är märkligt med alla känslor..Just nu orkar jag inte ta in ..ingenting som rör dig.. Så fort det lugnar ner sig lite i livet så bubblar det upp en massa nya känslor kring dig och vad som hände..och vad som hänt med oss, vi som är kvar..Man kan undra över hur mycket som finns där inne i känslobanken egentligen. Jag är garvad nog för att inse att det är mer än vad jag tror och kanske till och med mer än vad jag kan fantisera om.. I veckan har det varit mycket kring Anders Behring Breivik och jag har på något morbid sätt följt rättegången.. Det har satt igång så många tankar.. inte bara kring min sons brott och följderna av det utan även mina värderingar kring andra våldsmän. Jag har försökt att reflektera över mitt intresse och kommit fram till att jag är som alla andra människor. Det känns bra att se ocvh höra om andra som har det värre. Känns oerhört fult att säga det men så är det. Jag känner med hans föräldrar.. Det måste vara fruktansvärt just nu och jag hoppas att de har stöttning som heter duga. Jag skrev ett brev till hans mamma.. Med blandade känslor skrev jag om skuld och skam..att befinna sig fångad i en annan människas gärning..rätten att älska sitt barn även om man hatar deras gärningar och inte alls kan förstå eller ens ta in.. Dagarna efter brevet har jag väntat på att få det i retur..har svårt att tro att hon ens finns kvar i sin vardag..tror hon har flytt undan..och jag förstår henne i sådan fall... Jag flyr just nu..orkar inte prata med min son...vet inte hur jag ska kunna kontrollera orden...Vill intte göra honom illa med ord..även om det är just det jag vill göra emmellanåt.. Jag villa tt han ska förstå hur han drabbat oss alla..Att han egentligen fått den enkla följden av sin handling, avskärmad från samhället och utom blickars räckvidd.. Naturligtvis vet jag att han inte fått det enkelt, jag lider med honom och hans fängelsestraff men jag tycker ibland att det känns så orättvist att vi får stå här ute, utanför murarna och måsta hantera följden av hans gärning..

Igår stod jag plötsligt inför något som jag inte ens reflekterat över tidigare.. Jag mötte en bekant, inte alls någon nära, utan en som passerat i arbetslivet. Utifrån hur samtalet löpte så hamnade jag i situationen där jag beskrev att något ändrats utifrån ett familjetrauma i somras. Jag trodde nog att personen skulle nöja sig med det men icke.. Att formulera orden rätt inför en främling var så mycket svårare än jag trott..inte för mycket , inte för lite...ja, det var knepigt att hitta orden helt enkelt.. Efter mötet så sa mitt sällskap som jag haft med mig innan att; det förstår du väl att han redan visste..han ville bara få det bekräftat.. Ja, så kanske det är/ var..Men jag måste fila lite på vad och hur jag berättar för de som inte vet.. Inser att jag fortfarande är rädd..

Platsen för den 9 månaders rehabkursen blev nu klar...Du skall ingå i en grupp på 8 interner som skall vistas tillsammans med självhushåll och kurser som är riktade till interner som är dömda för allvarliga våldsbrott som heldagssysselsättning under de kommande 9 månaderna. Jag tror att kurserna, efter att ha läst kursplanen och en utvärdering från Kanada, är jättebra för dig! Du ville dessutom ingå i programmet. Efter en tre timmar lång intervju för att få bli antagen så fick du äntligen beskedet igår..jag gläds med dig..

..Pratar med dig i telefonen..känslan av overklighet kastar mig in och ut ur samtalet.. Första riktiga samtalet kring händelsen på en helt annan nivå än tidigare... Inser att hur mycket du än försöker förklara för mig så har jag svårt att ta in det du säger..Jag har alldeles för många tabun och spärrar som kastar tillbaka mig in i ett luddigt litet rum..orkar inte riktigt ta in allt du säger.. Det känns skönt att du beskriver en ånger samtidigt som jag lider med dig att du måste sitta där du sitter med dina tanker..önskar att du kunde säga allt du säger mig till någon som har gedigen kunskap i att lotsa vidare.. Jag känner alla mina begränsningar hämma samtalet.. Du väntar fortfarande på dig faktiska placering, även om den just nu handlar om vilken avdelning och våningsplan du skall placeras på .. Det är inte mycket man egentligen vetat om svensk kriminalvård , trots att man trodde att man hade koll.. Vuxna människor som låses in..hur fungerar allting egentligen.. Till alla som skriker ut sitt missnöje över att våra fångar har det alldeles för bra på anstalt vill jag bara säga..ni har fel... Det finns ingenting som liknar hotellvistelse.. Jag trodde till exempel att det var självklart att man hade en toalett i cellen...eller att man efter 19.45 kunde ringa på en klocka om man behövde göra sina behov...Det kan man inte. Man får helt enkelt nyttja tvättställ och papperskorg. I verje cell står en flaska med sanitetsrent och en diskborste.. Någon enskild människa tycker säkert att det är rätt och bra..jag tycker att det är människoförnedrande... Jag hade kunnat acceptera om det handlat om ett ytterst tillfälligt sätt att lösa placeringar. Men att placera människor i celler utan möjlighet till att kunna göra sina behov på ett värdigt sätt under åratal är inte okej.. Det kanske skiljer mellan anstalterna, en del äldre och en del nya..men skall du straffas extra då dför at du placeras på en äldre anstalt? Märk väl att jag inte vet om förhållandena är samma överallt..informera mig gärna!

...och allting börjar bli en vardag igen...Känns verkligen som om det komemr att kunna landa i en vardag till 100% så småningom..Emmellanåt bubblar det upp tankar och känsloefterdyningar som är lite knaggliga att bearbeta men det tar sig lite närmare en normal känsla för var dag... Livet har ju en förmåga att pocka på och tvinga in en i normala banor och tur är väl det...Det känns nu som om nästan ett år är borta...först min mamma och sedan min son direkt efter...ja, det har faktiskt gått mer än ett år! Fortfarande står jag med obearbetade frågor och praktiska göromål som måste lösas eftersom men det är ändå klart i det stora hela.. Tänk vad många saker som förvånat mig under detta år... Det första är människans styrka...tänk vad mycket man egentligen kllarar av som man aldrig trott sig kunna gå igenom innan.. Om någon beskrivit mitt kommande år den 28 dec.-10 så hade jag sagt att det där det klarar jag ALDRIG , jag kommer att gå under... Ändå står jag här!? Många har under året sagt mig att jag är stark och att jag klarar av så mycket som de aldrig skulle orka gå igenom . Men man orkar..När man står där så har man helt enkelt inget val..bara att sätta en fot framför den andra och kämpa sig genom en dag..och en till.. Jag minns en dag för ca 10 månader sedan...jag tyckte otroligt synd om mig själv just denna dagen...Jag hade vakat över min mamma i många timmar och var både ledsen , otroligt trött och olycklig. På min cykeltur hem så tänkte jag att livet ändå var bra orättvist..tänk att de fanns människor just nu som planerade sommarsemestrar, kläder till helgens fest och andra i mina ögon just då , banala frågor i livet... Jag tänkte att jag slet hårt och att jag haft ett ovanligt hårt liv med mycket slit i att reda ut saker som jag inte själv orsakat. JAG TYCKTE HELT ENKELT SYND OM MIG SJÄLV! Mina tankar gick så långt att jag ifrågasatte de värdsliga värderingarna och gud. Om man skall leva ett rättfärdigt liv och hjälpa sina medmänniskor och älska sin nästa, vända andra kinden till och allt annat så när skulle man egentligen få någon belöning för sitt slit..var man tvungen att bli gammal och dö först...tanken kändes som en dålig deal just då.. Sedan gick mamma bort och min son dräpte en kvinna med allt som kommer till följd av det. DÅ fick jag plötsligt belöningen! Konstigt egentligen men jag är tacksam för det jag fått uppleva genom mina medmänniskor under det år som passerat. Den omsorg och vänliga bemötande jag fått. Både i sorgearbetet efter min mamma, det jag nu har hunnit med och i bearbetningen kring min sons gärning. Människor som tidigare stått en bit bort klev plötsligt fram och de människor som jag kanske innan trott skulle vara de starka blev svaga med mig.. En otroligt märklig känsla..men jag är så tacksam.. Tacksam för att jag fått ta del av de känslor som människor kännt runt omkring mig. Både positivt och negativt. Överhuvudtaget tacksam för att det finns människor runt mig, långt många fler än jag visste fanns innan...det både värmer och stärker. Nu låter det som om jag går omkring på moln..Det gör jag verkligen inte..Jag lider med min son varje dag..lider för hans gärning och dumhet.. försöker bearbeta det som finns kvar...försöker stötta i min tur till de som behöver mig.. Jag märker att jag har förändrats...till det bättre tror jag, även om det ibland känns som om jag inte riktigt kan skratta och le utan ett litet stygn av dåligt samvete...dåligt samvete för att jag är här och två personer inte är det... Allting är en balansgång på en rätt så skör tråd...

Just nu är jag frustrerad så det förslår.. Telia strular med telefonin så du kan inte ringa mig..Hur tänker kriminalvården egentligen...visst jag kan förstå att interner inte får ringa mobiltelefoner hur som helst men ip-telefoni? Idag är det många fastigheter som helt tar bort telias fasta trådar och bygger om till IP-hus..Något som hänt hos din pappa...Det innebär att du har ingen möjlighet till att få prata med honom under de år du sitter där du sitter..Om inte han flyttar förstås.. Kunde aldrig ana att Telia skulle ta mer än 20 dagar på sig att lyckas koppla in tre trådar i väggen..det är som ett skämt..orkar inte ens gå in på alla turerna jag haft med dem under senaste veckan..Jag vet att du försöker slå numret flera gånger per dag för att kolla om det kommit igen och det svider i själen att veta det och inte kunna påverka.. Jag håller båda tummarna för att du kan få komma fram i kväll... Saknar dig...

...Nu har jag fått ditt ankomssamtal och jag känner mig mycket lugnare än innan... Du sitter på en anstalt i södra sverige och på en avdelning med andra långtidsdömda.. Bortsett från avståndet så känns det ändå rätt okej, även om jag vet att du är besviken på att du inte kommer att få ta emot besök av dina barn lika ofta som du hoppats på...Lika för dina barn som inte får träffa dig så ofta som de skulle vilja.. Jag har en tanke om att det är bra att få sitta med andra som är dömda till längre straff då jag förstått att det är en stor omsättning på interner i våra fängelser. Kan vara skönt att lägga energi på människor man vet skall vara kvar ett tag och som man kan lära känna utan att de försvinner ut i friheten efter 3 månader.. Det problem som uppstod finns inte längre kvar vad jag förstår och jag hoppas vid gud att det stämmer.. Jag försöker skriva brev till dig , små brev med vardagliga saker som jag hoppas att du uppskattar... Du är riktigt duktig på att skriva tillbaka..vi kommer att sponsra postverket ordentligt under dessa år verkar det som... Vår hemtelefon är nu redo för kriminalvårdens beslut så vi håller tummarna för att beslutsgången går snabbt och att jag snart får höra din röst igen..

Nu är du flyttad.. Det har dykt upp kompliseringar som ingen trodde fanns..Vi inser att du kommer nog att få det tuffare än vad vi trott.. Du har bett mig att inte skriva ingående om det så därför kommer här min första riktiga hemlighet.. Jag har fått lägga till en ny bön över dig varje kväll..en bön som ingen förälder någonsin skall behöva be för sina barn.. Jag kommer nog inte att skriva så mycket på ett bra tag framöver.. Vi får se hur det går...

..Älskade unge! Idag är det din födelsedag och mitt hjärta blöder.. Att du idag på din speciella dag sitter där du sitter är hemskt. Idag skulle du firats på din 7-års dag. Då du är född den 29;e så har vi ju alltid var fjärde år firat din "egentliga" ålder.. Saknar dig så oerhört idag..och jag vet att du saknar oss..Att inte ens kunna ringa dig och sjunga en truddilutt känns snudd på grymt! Jag vet också att du satt dig i situationen själv och när jag tänker på det så blir jag arg..hur kunde du vara så tanklös?! Du kommer att hinna fylla både 8 och 9 innan detta är över.. I dag skall du få besked om din förflyttning..Jag ber att du ska få ett besked som glädjer dig och som du känner att du kan leva med under de år som skall gå.. DU skrev igår att du har 3200 dagar i fängelse kvar..Det är många dagar. I dag är en av dem. Saknar dig så mycket!

Hittar hela tiden nya märkliga saker i vårt svenska system.. Mantalsskrivning är en sak..Min son är numera skriven hos mig, posten kommer också till mig. Vilket nu de här senaste månaderna inneburit att verkligeheten kommit ikapp även ur ekonomisk synpunkt..uteblivna betalningar på huslån som hunnit in till kronofogden mm..Huset är ute till försäljning men allting tar en evinnerlig tid..uppsägningar av fack, a-kassa, Tv-licenser ..en del saker som jag glömt bort att säga upp och meddela, konstigt, jag tyckte att jag ringde hela världen under en period för att meddela att min son tagit paus från verkligheten här ute ett tag.. Du kan inte skriva dig på ett fängelse, så där du bodde innan du hamnade där, om du inte har en förälder som rycker in, som i vårt fall, så fortsätter du vara skriven på samma adress som innan..Vilket i praktien innebär att du blir kvar på en adress där nya människor flyttar in..? När internen skall slussas ut i samhället igen så bor han fortfaradne kvar på adressen och det är myndigheterna på den orten som skall ombesörja för honom/ henne. Posten är en annan sak..hur kan myndigheterna fortsätta skicka ut tonvis med post till interner på gamla adresser som de aldrig får ta del av?? Det är inte frågan om något papperslöst sverige där inte..jag har nu högar av post som är adresserade till min son, trots att jag meddelat att han inte får deras post och de säger att de ska göra noteringar, men posten fortsätter komma lika oavtrutet..Galet är vad det är!

Nu 'är vi framme på den veckan på året som brukar vara lite extra speciell var fjärde år...min son är född den 29:e, så det år då skottåret faller in så brukar vi brassa på lite extra på födelsedagen..på onsdag fyller han 28 år och vi kan bara skicka ett grattiskort..Han får inte ta emot någonting..skickade en klocka som han bett om men den har fastnat i systemet då de menar att det inte går att avgöra priset på klockan..Att den inköptes på Ur & Penn borde ju vara en fingervisning tycker jag men de menar att kvitto kan förfalskas..?? På fullaste allvar?? Hur som helst så sitter hans present fast och de vägrar lämna ut den till honom..Jag hoppas han får den då han byter anstalt.. Samma dag den 29:e ska huvudkontoret komma till honom och meddela om han får sin önskade förflyttning till Saltvik. Jag håller tummarna för allt vad jag är värd..Hamnar han på Saltvik så kan vi ta barnen och hälsa på utan att behöva åka 150 mil, som senast.. Försöker intala mig att de kommer att ge honom rätt besked på hans födelsedag och att det innebär något positivt på hans dag.. Får brev nästan varje dag...jag ser att han börjar inse allvaret och möta frustrationen i det facto att han måste underkasta sig vad andra bestämmer. Måste säga att han mött på både snälla vakter och de som verkligen har uppfyllt alla mina värsta farhågor hitills. Det gör ont i hela kroppen då jag tänker på allt som han kan råka ut för, inte från andra interner utan från vakterna.. Det finns många inom behandling och kriminalvård som är totalt maktlystna..absolut inte alla, merparten har visat medmänsklighet och sunt förnuft..men de andra..